Min mormor hette Sara.
Mamma säger alltid "Du skulle ha gillat din mormor! Hon målade och sjöng och älskade att skapa. Hon sjöng så mycket att hennes egen mamma ibland undrade om hon inte kunde vara tyst någon gång."
Mormor Sara blev bara 52 år och jag fick aldrig ha en mormor att krypa upp i knäet på och lyssna till sagor och berättelser från förr i världen. Och inte har vi kunnat ha hemligheter och förtroenden, bara vi tillsammans.
Och inte heller fick jag vara med när hon skapade den fantastiska julkrubban med små vackert skulpterade huvuden i keramik och klädnader av stuvbitar från kyrktextilier. Men jag brukar beundra den varje gång jag är hemma hos mamma, där krubban är framme hela året numera, just för att den är så vacker och för att de vise männen ser exakt ut som mormors bröder gjorde.
Men istället har jag en vacker bild av min mormor som min mamma målat upp för mig med sina berättelser och den ger mig en massa energi att själv skulptera och måla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar