Julkorv

När jag var liten var julen det absolut viktigaste under hela året. Under december månad var varje ledig stund fylld av förberedelser. Ljusstöpning, bakning, tillverkning av julklappar och sist men inte minst att göra julkorv.

Våra grannar i Jakobsberg, familjen Sparre hade ett gammalt släktrecept som användes. När de flyttade fortsatte vi att göra korv varje jul. Mammas Electrolux Assistent fick verkligen visa sin rätta sida. Man fick använda alla små metallprylar och sätta ihop till både kvarn att mala med och att stoppa korv med.

I slutet av 60-talet härjade Hongkonginfluensan i Stockholm. Det var långt innan man vaccinerades för årets influensa, så vi låg väl däckade i tur och ordning i hög feber. Så också mamma, och precis före jul.

Någon korv kunde inte stoppas. 

Men jag satte mig bredvid hennes säng och sa att jag kunde göra korven själv, jag hade ju faktiskt varit med så många gånger. Och mamma gav med sig. 

Med receptet och mammas plånbok i fickan cyklade jag till Jakobsbergs centrum och Storskogen som affären hette. 10 år gammal och ganska kortväxt stegade jag in till köttdisken och bad att få 3,6 kilo fläskfärs, ett halvkilo kalvfärs och ett halvkilo nötfärs. 

Handlaren höjde på ögonbrynen och undrade om jag inte läst lite fel. Jag lämnade över receptet så att han själv fick läsa. 

Jodå, det stod precis så och dessutom stod det att det inte fick vara gödkalv. Men någon annan kalv hade de tyvärr inte, berättade han. Så började han mala. 3,6 kilo är en ansenlig mängd kött.

Med kassarna på styret ledde jag cykeln hemåt. Hemma i köket tog jag fram Assistenten och malde potatis. 

När sedan allt skulle blandas till en smet upptäckte jag att den bunke jag tagit fram blev för liten. Plockade fram mammas syltgryta istället. När jag som bäst höll på och röra ihop hela smeten kom mamma febrig uthasande i köket. Hon blev stående som hon sett en febersyn. Där stod jag och rörde i den stora syltgrytan med smet till 8 kg korv.

Det stod inte i det gamla släktreceptet, att vi brukar göra en fjärdedels sats. 

Efter det året fortsatte vi göra hela satsen. Bra korv som man vet vad den innehåller. Det är endast något år vi ätit korv framåt sommaren, men det har mer berott på att det varit oordning i frysen.

Receptet då....

3 lit (2 kg) halvkokt kall potatis                       

2 lit oskummad mjölk

0,5 kg benfritt oxkött

0,5 kg kalvkött (ej gödkalv)

3,6 kg fläskfärs

180 gr salt                       

15 gr vitpeppar              

6 gr ingefära                               

3 msk socker                      

2-3 paket krokfjälster

Lycka till!

Deckardags, eller bara en augustikväll

Mitt på den stora gräsmattan mellan Riksbyggens tvåvåningshus ligger ett mörkt bylte. Denna vecka är det Crimetime Gotland och den som av en händelse tittat ut från sin balkong hade kanske ryst till. 

Men jag som låg där hade helt andra syften och helt andra associationer. 

Gräset var plaskvått av dagg och lite kyligt var det allt, så min slängkappa i fint ylle kom väl till pass. 

Ska man se på stjärnor är det jobbigt för nacken att stå och titta rakt upp. Jag rullade in mig i min slängkappa och la mig på rygg i gräset. 

Fantastiskt vilken vy, vilken stjärnhimmel! Precis då far en eldstrimma över den nattsvarta himlen. Perseiderna, meteorregnet  hade börjat!

Man känner sig väldigt liten när man tittar upp i rymden och meteoriter far över himlen.

Det känns bekant på något sätt. Jag kommer på det! Insvept i min slängkappa inköpt på Medeltidsmarknaden i Visby känner jag mig nu som en hobbit i Sagan om ringen. Förskrämda små kryp i mantlar under var himmel där det gällde att vara osynlig.

En annan association jag får där i det daggiga gräset är Tove Janssons Mumindal. Det är augusti och dags att tända petroleumlampan. Och ute i mörkret sitter Mårran och längtar efter ljuset. Och allihop har de respekt för naturens och stjärnhimlens krafter och kommande katastrofer, i kontrast mot deras hemtrevliga lilla dal med det lilla huset och den hemtrevliga verandan.

Tre stjärnfall och två satelliter senare kryper jag upp från min plats i gräset och smyger tillbaka in. Jag tror inte någon såg mig, och ingen såg Perseidernas magiska eldstreck heller. 

God jul och länge leve mangeln!

Häromdagen hörde jag Amanda förklara för en kompis varför hon och jag älskar julförberedelser.

-    Du förstår, vi gör inte så mycket resten av året. Mamma stryker inte dukar och bakar inte bullar…
Det lät ju inte som om jag är någon supermamma precis och jag känner mig inte som någon sådan heller.

-    Till jul gör vi allt det där som vi inte hinner med under resten av året, fortsatte Amanda.  Vi gör det grundligt. Mamma stryker alla dukar och vi bakar dubbel sats bullar, gör korv och putsar silver.
Det här fick mig att fundera på varför jag, och numera vi, ägnar oss åt sådana udda hushållssysslor. Just före jul.  Är det bara för att vi alltid gjort det?  Nej, det finns något annat där…

Det är en lyx att kosta på sig att få göra saker från grunden. Att det faktiskt får ta tid, gör att saker får sammanhang.  Vi är närvarande i hela tillverkningsprocessen, som det skulle heta i dagens näringslivstermer.

Häromdagen dammade jag av mammas gamla mangel från 60-talet som står i ett bortglömt hörn av källaren. Dagen innan hade jag stänkt en hel hög med dukar, Damast, bomull, med och utan julmönster.  Stora och små dukar för att inte tala om linneservetter, tillräckligt stora att kunna knyta runt halsen vid ett bättre julbord. Alltihop låg sedan och gottade sin fuktiga tillvaro för att bli riktigt mangelvänliga.
Så slog jag på mangelns lilla svarta strömbrytare, så som de såg ut på 60-talet, och maskinen brölade igång. Det brummande ljudet och den lilla rosa lysande lampan på ”Ironrite” från Osby, slungade mig nästan 50 år bakåt. Då trodde jag att namnet var förknippat med dåtidens stora TV-deckare, kommissarie Ironside. Det finns ju olika sorters mangling.

De gamla bilder som fladdrar förbi på näthinnan är främst mamma Märtha, sittande i vid den uppställda mangeln i köket med ett berg av stryktvätt i en tvättkorg bredvid sig. På den tiden handlade det inte enbart om juldukar utan alla lakan, handdukar och även pappas skjortor, hur hon nu kunde vända och vrida på dem så att blev släta. Och detta gjordes varje vecka.

Så börjar jag min julmangling.  Med den lilla knästyrda pedalen trycker man till och rullen sänker sig och roterar. Den vita damasten dras in under rullens stenhårda tryck. Man måste sträcka duken innan den försvinner in i mangeln, annars blir det veck.  Det hela måste upprepas ett par gånger och duken ringlar ner på baksidan. Jag drar med fingrarna över det vita linnetyget som blir blankt som siden och alla ornamenterade vävda slingor framträder nu.  Jag viker försiktig den varma och fortfarande fuktiga duken och hänger på tork på tvättlinan i taket. 
 
Undrar om husmödrarna för 50 år sedan kände samma njutning av det nystrukna under sina fingrar. Förmodligen inte. Det var nog bara en del av vardagsslitet. Och nu är det lite lyxigt att kunna ta sig tid till sådana trivialiteter som att mangla dukar. För mig är detta att leva i nuet utan krav på att det ska finnas en plan, en kalkyl eller kostnadseffektivitet.

Amanda sticker in sitt huvud mellan alla manglade släta dukar som hänger på tork.
-    Vad är det där, utropar hon och pekar med fasa på den underliga maskinen jag sitter och rattar.
-    Det är en mangel säger jag glatt till min dotter, ett av nutidens barn som aldrig sett sin mamma mangla hennes pappas skjortor. 

God Jul och länge leve Damastdukarna!

Julhandel

På Coop är det kaos. Det märks redan på parkeringen. Bilarna ser ut som svärmande bin som surrar och snurrar runt runt för at hitta en plats att parkera på.

När jag kommer till kundvagnsgaraget börjar jag ana hur det ser ut inne i varuhuset, eftersom kundvagnarna inte finns i sitt lilla plåtskjul. Endast ett par stycken, ratade. En vagn, med en halväten banan har blivit kvar, klämd mot nästa inkörda vagn. Och så en skev vagn med ena hjulet på sniskan. Jag tar den, och får under hela min handling trycka den mot höger för att den ska åka rakt fram. Det finns i alla fall inga gamla reklamblad kvar på botten. Jag lastar den med mina tomburkspåsar.

Jag får köra slalom mellan kunder som ska köpa granar och de som just hittat sin drömDisneygran som de släpar efter sig. Kungsgranar och silvergranar, inte en enda naturlig gran ser jag.

Till slut är jag framme vid ingången till återvinningsrummet. Här står killar med jätteplastsäckar fyllda med tomburkar. Jag undrar om de samlat ihop dem, men inser snart att det nog varit ett rejält party som resulterat i denna gigantiska samling. Det blir min tur och då upptäcker jag att Staropramenburkar inte stämmer överens med pantmaskinens regler för vilka burkar den vill sluka. Efter ett par försök då maskinen raskt slamrar tillbaka burkarna till mig, ger jag upp. Som den miljömedvetna medmänniska jag försöker vara, samlar jag ihop alla Staropramen i mina plastpåsar för att ta med dem till en miljöstation på vägen hem. För den servicen har inte Coop. Burkarna får alltså trängas bland mina kassar i min vänstervridna vagn genom hela stormarknaden.

Det här känns nästan som jag är mitt i ett TV-spel där jag hela tiden måste ta mig förbi en massa hinder för att komma till nästa ”nivå”.

Nästa hinder är att hela entrén på Coop är fylld med tvåmetersställningar fyllda med julstjärnor, enar, glittrande vitsprayat björkris, snittblommor och julgrupper i mängd. Alla ställningar är placerade så man åter måste köra slalom och bli tillräckligt köpsugen på vägen. Speciellt som Coop veckan innan skickat brev ”speciellt” till mig som är deras favoritkund. De bifogade en liten kupong med 25 kronors rabatt om jag köper julblommor för hundra. Det går jag ju på och det blir flera vändor runt ställningarna för att samla ihop blommor till rätt belopp.

Nu är jag nästan framme vid stället där man hämtar sin shop-and-go-scanner, om det finns några kvar. Första stället är tomt. Endast en liten röd elektronisk skylt talar om att det tyvärr inte finns några scannrar lediga för tillfället. Jag är inte förvånad. Men jag hittar en, längre bort.

Nu är jag redo för att handla! Och jag är inte stressad eller har bråttom och då är det ganska kul att vandra genom detta inferno av folk som sliter i allt, ungar som skriker och tjatar och som mutas med bullar och bananer som i bästa fall blir betalda i kassan (och som inte kommer ligga kvar i kundvagnen till nästa kund!)

Jag väger mina rödlökar på vågen och fascineras av att om jag trycker på bokstaven L för lök så finns de där på displayen som LÖK RÖD. Trycker jag på R så finns de där också, RÖD LÖK, och det är samma pris! Jag slutar min undersökning eftersom en suckande kö bakom mig och vågen inte uppskattar min research. Jag hinner inte söka på kategorier, det får bli en annan gång.

Jag ger mig inte heller in i bataljen om grönkålen, som även den ser ut som ett sällskapsspel. Vem kan hitta de snyggaste kvistarna?  Golvet ser ut som i Ernsts julprogram, prytt med gröna kvistar som ramlat ur bunkarna.

En bit bort ser jag ett tiotal böjda ryggtavlor tätt ihop, huvudena syns inte alls. Jag blir nyfiken och närmar mig gruppen som ser ut som någon slags religiös sammankomst. Jag har fel, det handlar om något så profant som skinka. När det äntligen blir lite tomrum väljer även jag en skinka och undrar varför det tar sån tid att välja skinka. Alla ser likadana ut och väger lika mycket men tydligen är skinkvalet ett viktigt beslut som det inte får slarvas med.

Nu är jag framme vid det viktigaste inköpet för mig denna dag, ingredienserna till julkorven. Jag blir lite nervös, för där kött- och fläskfärs ska ligga, ser det ganska tomt ut. Och vi som ska göra julkorv i morgon. Coop säljer alltid fläskfärs i 400-grams-förpackningar. Jag undrar varför man inte har 500 gram i paketen, det skulle verka mer standardiserat. Men det kanske är vad en normalfamilj äter.

                                                              

Vi är ingen normalfamilj. Snabbt räknar jag ut att mitt julkorvsrecept kräver 3 600 gram, vilket betyder nio paket. Det ligger tio i disken. Snabbt rafsar jag ihop nio paket och kör min vagn några meter därifrån och känner mig väldigt skyldig. Jag vet inte varför jag får dåligt samvete, för jag scannar av alla mina nio paket. Samtidigt hör jag två anställda som inte sett mitt kap, diskutera.

– Har vi inte mer fläskfärs?

– Nej, det där är det sista.

Jag får lite magknip när jag tänker på alla barnfamiljer som ska göra korv denna helg. – Nej, tyvärr barn, det fanns ingen fläskfärs kvar.

Förhoppningsvis är korven inte lika helig för dem som för oss.

Jag plockar åt mig tre paket korvskinn och damen bredvid mig tittar lite undrande, vad jag har för hemliga passioner som ska ha så många paket korvskinn.

Tänk, för trettiofem år sedan handlade jag exakt samma ingredienser till julkorven. Mamma låg sjuk i Hongkong-influensan och jag skulle sköta hela korvtillverkningen själv. På den tiden fanns inte någon Coop Forum, endast Storskogen som verkligen var en stor affär mätt med den tidens mått. Där malde handlaren all färs själv medan man såg på. Inga hermetiskt tillslutna 400gramsförpackningar i plast som sedan ska till återvinningen för att bli fleacetröjor. Såna fanns inte heller på sextiotalet, och återvinning hade ingen hört talas om. Och något snusk i köttdisken hos ICA var heller inte känt. Basiluskerna gjorde oss bara mer härdade och motståndskraftiga.  

På Coop har jag nu kört fast med vagnen. Det finns inga naturliga filer att följa inne på stormarknaden som det finns på parkeringen utanför. Jag parkerar vagnen på ett ställe där jag tror att den inte är i vägen och går nu och hämtar alla saker i famnen. Samtidigt hoppas jag att vagnen ska vara kvar, att inte någon tar fel och börjar scanna varor med min scanner. Det har hänt förut och skam till sägandes, jag har nyligen gjort det själv och Amanda höll på att dö av skam.

Nu är vagnen full och på upploppet mot kassan ser jag andra vagnar som borde ha ett sånt där nät som man sätter på skottkärran när man kör löv. Glasburkar med rödbetor ligger på kanten av en vagn och jag snabbar mig förbi för att slippa bli rödstänkt om den åker i golvet. Jag är tacksam för min shop-and-go-scanner som gör att jag kan gå rakt till kassan och bara betala, efter att först tagit upp min lilla kortlek med rabattkuponger, där jag säkert lurats att köpa saker som jag kanske inte behöver. Ett paket julservetter som inte är särskilt snygga men säkert går att använda till vardags, ett blockljus med tio kronors rabatt och så julblommorna och tvättmedlet. När jag senare tittade i plånboken hittade jag 50-kronorskupongen på skinkan. Den glömde jag.

Så är det dags att rulla ut till bilen igen där bilar i rad står och väntar på att hitta en parkeringsplats. Hemma väntar barnen på att korvtillverkningen kan börja.

God jul

önskar Kerstin

Höstlöv låter olika

Inatt har det hänt något.
Det måste ha med frosten att göra. Träden har bestämt sig för att inte längre hålla fast sina löv i de små stjälkarna. Jag vadar fram i gula asplöv som prasslar som papper mot mina kängor. Gångvägen genom min skogsbacke är fylld av dem, gula stora slantar. Ser ut som en bilderbok av Elsa Beskow.

Jag prasslar vidare och kommer fram i skogsbrynet där jag sneddar över en frostig äng. Här är det lönnarna som huserar. Marken är lövad i orange och prasslet har en lite dovare klang runt fötterna. Fascinerad av min lövtonskala glömmer jag nästan att titta över ängarna där dimman omsluter träden. Det ser ut som i gamla hus där man svept in kristallkronorna i tunt vitt tyg. Solen kämpar med att värma bort dimmorna.

Så är det dags för kastanjelöven på min promenad. Långa bruna flikiga som är mycket tystare att vada i. Oxeln har tappat små röda och även gröna löv som bildar en vacker orientalisk matta på mina sista hundra meter innan jag är framme vid tunnelbanestationen.

Var jag är?
Detta är Tensta.

(Jag gillade löv även som liten, men då fanns inte Tensta)

Grannen i graven bredvid

Jag har förmånen att bo bredvid ett järnåldersgravfält. Fortfarande ett stycke orörd natur om man bortser från att järnålderns Spångabor släpade runt stenar och lade i stora högar på sina släktingars gravar. Men sedan dess, i tusen år, har det varit ganska lugnt och våra skogsbackar är så här års översållade med vårblommor.

I den tidiga krispiga morgonluften tassar jag alltså dit med kameran i näven. Skorna blir alldeles blöta av daggen i blåbärsriset. Solen strålar snett genom det skira lövverket på björkar och nykläckta ekskott som inte hunnit bli mer än kopparfärgade.

När jag står här bland vitsipporna som har sina kronblad slutna och böjer nackarna i väntan på solens värmande strålar, så funderar jag på hur det var här på järnåldern. Jag börjar skala av nutidens intryck runt omkring mig. Först ljuden, trots att de inte är så påträngande, tidigt en lördagsmorgon. Den diffusa ljudmattan från E18 tar jag bort, likaså pendeltågets dunkande mot rälsen mellan Spånga och Barkarby. Så är det dags för synintrycken. Genom skogens kulisser skymtar jag miljonprogrammets fasader i Hjulsta och Tensta, ett klick så har jag även tagit bort det. Tyvärr får jag göra många ”klick” beträffande det jag ser på marken. Plastpåse, ölburk, godispapper och en trasig plastpulka.

Nu börjar skogspartiet med sina gläntor bli rena från nutiden och jag kan förflytta mig till en lördagsmorgon i maj för 1000 år sedan. År 1011. Stigen som jag trampar med fjolårets prasslande höstlöv börjar övergå till mer jordliknande materia. Det är vitsippor överallt, och här och var några sista blåsippor. Liljekonvaljernas små gröna strutar har en vecka kvar tills de vecklar ut sig och blottar sina små vita klockor.  Bofinkarna sjunger sina morgonsånger och koltrasten sjunger så vackert för sin lilla bruna hona, eller var det för att märka ut sitt revir.

Längre upp i granskogen skiftar undervegetationen och blommorna blir färre. Stigen leder uppåt mot skogspartiets högre delar. Här uppe syns stenrösena klart, mina forna grannars gravar. Vad är väl tusen år egentligen? Vi bor kvar på samma ställen, äger "lite mer" prylar som vi bara besväras av, och glömmer att gå ut i skogen och dra in den fantastiska doften av skog och fuktigt grönska.

Våren är lika bedövande vacker med sina vitsippor och fåglarna sjunger lika rent.

Jag går hemåt och kokar mig en kopp Latte och sätter mig i solen på verandan. Det är bra skönt att leva 2011.

Revision hos tandläkaren

Visst är fackspråk intressant?

Revision har jag alltid förknippat med ekonomi och bokföring.

Igår var det dags att sätta sig i min klämkäcka tandhygienists superfåtölj. Jag blev upphissad och utsträckt i hela min längd.

Så började förhöret. Om tandtråd och hur jag vinklar tandborsten. Sedan kom den årliga föreläsningen om tandfickor, plack och att man kan få tandlossning om man inte använder tandtråden och tandborsten på rätt sätt. Man känner sig som en tioåring som smygätit godis trots att man haft gott-stopp. Bilder ur min gamla barnbok om Karius och Baktus fladdrar förbi i minnet. Boken där den hemska tandläkaren sköljde bort deras fina små hus de hade byggt i tänderna. 

–  Jag ser att varit duktig med tandborstningen, säger den präktiga tandhygienisten i sin slimmade vita uppenbarelse.

– Nästa revision blir hos tandläkaren.

Nu förstår jag inte. Om tandläkaren ska ha revision, så är väl det hans problem. Men jag anar att det inte är vad jag tror.

– Revision, är det något positivt, slurpar jag fram medan salivsugen gör sin sista insats för att ta bort resterna av salt- och citronlösningen som hon blästrat mina tänder med.

– Oh ja, eftersom du inte har några beläggningar på tänderna så behöver du inte komma till mig, utan då blir revisionen hos tandläkaren.  

– Aha, så man får bara komma till dig när man har missskött sig, undrar jag.

– Så kan man ju också se det, säger hon och skrattar lite nervöst. Men om du kan sköta dina tänder har jag ju inget att lära dig och inga beläggningar att ta bort.

När jag går därifrån sitter fortfarande minnen av revisionen kvar på kinden, avlagringar av salt och citron. Jag får nog skapa mina egna revisioner, och då ska jag  nog lägga till Tequila också.

  

Ingen ny mellanlagring från Ikea denna gång heller

– Kolla vilken fin!

Amanda skjuter upp en pyttelitet häfte under näsan på mig. Ikeakatalogen i miniformat har kommit i vår brevlåda.

– Tänk va fin att ha i köket.

Hon pekar på en köksbänk med hjul.

Den ser verkligen fin ut. I Ikeas kök är allt så fint. Alla köksredskap hänger i fina rader och Ikeas kök behöver inte ha några skåplucker eftersom allt porslin är av samma färg och sort och ser bara hemtrevligt ut att titta på.

Jag försöker översätta deras skåp till våra. I vårt hemma-hos-reportage skulle våra hyllor vara fyllda med ölglas från ölmässor, glöggmuggar i keramik, Muminmuggar, ärvda koppar och kinaskålar. För att inte tala om Arabiaskålarna som inte går att stapla och unika keramikmuggar som var och en i sig är vackra skapelser, men inte tillsammans. Utan luckor ser det ut som en bakluckeloppis i Siggesta.

En liten köksvagn är ju fantastisk, och man kan rulla runt den. Och den har en hylla under där man kan ställa saker.

Varning! Öppna hyllor finns det gott om i vårt hus. Hyllor är till för att ställa saker på. Saker som inte har någon annan permanent plats. Hos oss är hyllor att betrakta som mellanlagring. I kärnavfallsbranschen är det ett ställe där avfall väntar på slutförvaring.

Så även hos oss. Mellanlagringen beror på att sakerna inte hittat till sin slutförvaring, Jag ser för mig hur den fina Ikeavagnen dignar av plastburkar som borde hamna i återvinningen, bunkar som är diskade men inte riktigt hittat hem och saker som bara behöver flyttas från köksbordet för stunden, men som av någon sorglig anledning blir kvar där. (Kanske skulle det hamna en del tidningar där också)

Kanske borde Ikea ändra sin rubrik från "förvaring" till mellanlagring och slutförvaring.

Jag förstår nu varför återvinningsstationerna är fyllda av fina saker som folk slänger. De passar inte in i illusionen av hur ett kök ska se ut, där allt ska matcha. Då ryker arvegods och annat vackert för att verkligheten ska stämma med kartan. Ikeas karta.

Nu ska jag villigt erkänna att jag gärna köper Ikeaprylar också, men tyvärr är jag för dålig på att slänga saker som är vackra och funktionella. Nästa vecka ska jag nog göra ett ryck och  köra ett lass till någon välgörenhetsorganisation.

Jag tittar åter på den lilla fina Ikeakatalogen i miniformat. På baksidan står adressaten. Den är adresserad till min man. 

"Passera spärren gående"

Saknar ni skylten? I tunnelbanespärren. Det gör jag,

I flera år har jag roats av den lilla dekalen när jag passerat spärren på väg ut från pendeltågsperrongen. Men nu är den borta. Nya spärrar är monterade och tydligen får man passera hursomhelst numera.

Hur passerar man en spärr på annat sätt än gående. Varje dag när jag varit på hemväg från jobbet, trött och sliten efter ett dagsverke, har den lilla skylten fått mig att bli glad. I fantasin har jag försökt hitta på nya sätt att ta sig förbi spärren, men bara i fantasin.  

Vad händer om man springer, kryper, krälar. John Cleese skulle säkert kunna passera med sina ”Funny Walks”. Bilderna passerar revy i min hjärna och jag funderar på vad SL egentligen menat. Var skylten för att skydda mig eller spärren? Det kunde ju inte ha att göra med att man inte ska ”planka” eftersom jag är på väg ut från stationen. Hade det varit i London hade det varit en tänkbar förklaring, där stämplar man när man går ut.

Vad var det för händelse som fick SL att investera i dekaler till alla spärrar på Stockholms läns alla T-bane- och pendeltågsstationer? En gång såg jag faktiskt en kille som cyklade enhjuling genom spärren. Men då fanns redan dekalen där. Så det måste varit något annat.

Nu hoppas jag bara att SL hittar på någon ny rolig skylt som förgyller mina vardagar i lokaltrafiken. Tills vidare får jag glädja mig åt mina flyresor och den informativa skylten: ”Fasten seatbelts while seated”  

Tur att man vet, så att man inte försöker sätta på sig bältet innan man sätter sig.

Granen

Nu står den där och tindrar med ljus och glitter, vackra skira istappar och röda snöpudrade kottar från Leifs barndom. En kraftfull gran med barr som doftar. Ett magnifikt exemplar!

Men hur var det innan julfriden och ett magiskt skimmer sakta sänkte sig över oss, huset och granen? Vi börjar från början…

I mitten av nittiotalet tog vi hem en liten gran från Saltarö och planterade i en kruka för att ha stående på trappan vid entrén till jul. När julen var över och tjälen gick ur jorden fick denna lilla planta en ny plats i gräsmattan vid husknuten. 

Med åren fick den sällskap av flera små granar från Saltarö. Men den var alltid den största och vackraste. Varje jul prydde vi den med ljusslingor och den var så vacker när snön täckte grenarna. Men även små granar växer och den får mig att tänka på tjuren Ferdinands kork-ek med noteringarna Ferdinando 2 anos, 3 anos… Men här kom det istället en ny uppsättning grenar för varje år. 

Nu började vår ståtliga gran bli ett problem. Den växte över gången och in i nästa lilla gran.  Ett beslut måste tas. Vilken gran måste offras? Frågan diskuterades under ett år och när första advent närmade sig och det var dags att sätta upp ljusslingan var dags att besluta i vilken gran slingan skulle sättas upp. Det hade varit svårt nog de senaste åren att få upp slingan i den numera fyra meter höga granen. Gran nummer två fick i år äran att ha ljusslingan. 

Men årets julkort togs med vår stora gran som bakgrund.  Ett slags värdigt farväl.

Jag hade en plan B i beredskap. Varje gång jag passerade Bromstens fotbollplan hade jag kollat grantillgången. Det fanns granar kvar ifall att… Eftersom jag vet hur Leif pysslat om granen under alla år trodde jag att det skulle bli svårt att såga ner denna vackra gran.

Dan före dopparedagen kom och det var dags. Sågen togs fram och familjen samlades runt granen. De stora grenarna nederst kapades för att komma åt stammen. Så kapades stammen och den ståtliga granen fälldes till marken.

 Amanda hämtade tumstocken. Här skulle varje centimeter, som kunde få plats, tas tillvara. Takhöjden i vardagsrummet är 258 cm. Eftersom toppen på granen var ganska lång och tanig kapades en bit av den bort.  Med tumstocken mättes 258 cm minus granfoten och lite plats för toppstjärnan. Ett raskt snitt och där låg nu årets julgran. Leif höll upp den och...

Var fanns alla vackra grenar?  Ja, de satt ju inte i toppen av den fyra meter långa granen. Den stympade varelsen såg för sorlig ut. Amandas mun snörpte ihop sig till ett litet russin. Med den granen i huset skulle inte hon kunna ta hem sin kille förrän julen var över och granen utkastad. Jag försökte lite tafatt föreslå plan B med Bromstensgran.

– Har ni nu bestämt er för att vi ska ha den här granen så är det bara så, sa Leif sårad. 

– Självklart sa jag, och såg att Amandas mun nu blivit ett litet streck. Fredrik gick runt och fotograferade och var inte nämnvärt bekymrad.

Hur skulle nu julfriden räddas?  Det enda positiva var att det skulle få plats en massa julklappar under de nedersta grenarna som nu satt en meter upp. Och inte skulle den ta så mycket plats av golvet eftersom diametern på granen nu var ganska decimerad.

Fredrik och jag monterade foten och tog in granen. Amanda hade gått någon annanstans för att slippa se eländet och Leif gick runt och fördelade den stora mängden vackra grenar som vi kapat av nedanför de 258 centimeterna. Alla trappor fick vackert granris, även grannarnas.

Då mindes jag min barndoms julsaga som lästes under många år. Det var ett kapitel ur Bildhuggarens dotter av Tove Jansson, då hon berättar om hur hennes familj firade jul i Helsingfors när hon var liten. En episod där handlade om när de köpte julgran på Skatudden. Det tog lång tid eftersom hennes pappa måste kontrollera att det inte fanns några inborrade grenar.

Ha! Där hade vi vår lösning. Vi kunde ju tvärsom borra in grenar i vår gran! Sagt och gjort. Fram med borrmaskinen och grövsta håltagningsborren. Jag låg på vardagsrumsgolvet och borrade så sågspånet skvätte över julgransmatta och parkett.

Ut och sno vackra grenar innan Leif gav bort flera till grannarna.  In i huset och fram med täljkniven. Så täljdes fem gren-ändar till för att passa in i de förborrade hålen.  Plötsligt fladdrade i mitt huvud förbi en tanke om Ikeas bruksanvisningar som jag under hösten så många gånger legat på golvet och skruvat efter. Så här sätter du ihop din julgran… 

Reste på mig och beundrade världens ståtligaste gran! Fem kraftiga grenar längst ner och Granen hade återförenats med sina vackra grenar. Julen var räddad. Amanda kunde ta hem sina kompisar.  Leifs fina kraftiga gran fick just visa att det var den finaste granen av alla. Och Georg Jensens toppstjärna med en liten tunn spiral att trä på toppen är nog gjord för små klena danska granar. Vi fick surra fast stjärnan i toppen istället.

Nu står den här och lyser och är den vackraste gran vi har haft! 

Kerstin Melin/2007

Juldagen borde heta Mors dag

När jag var liten slutade julen när min sista julklapp var öppnad. Femtio år senare, börjar min jul ungefär då.

Min jul på 60-talet var en magisk upplevelse av förväntningar och hemligheter. Vi pysslade och tillverkade saker och slog in dem i vackra paket med lack och skrev verser, så bra vi kunde när rimorden inte hunnit bli så avancerade. Hela december var en tid av matlagning, ljusstöpning och paketering av alltsammans inför den magiska julaftonen.

Så kom den efterlängtade julaftonen, då allt vi hade paketerat fick komma fram ungefär som från en ande i flaskan och innehållet spred sitt skimmer över hela huset, som plötsligt såg helt annorlunda ut. Och lika fantastiskt som när julen kom, lika tomt blev det när pappret från sista julklappen lade sig tillrätta på golvet bland avklippta band och lacksigill som brutits sönder. Nu visste vi allt och inga hemligheter fanns kvar. Nu ska ni inte tro att jag var bortskämd och otacksam över de fina saker jag alltid fick. Nej jag talar om drömmar och överraskningar.

När våra egna barn var små, var det självklart att jag ville ge dem samma magiska upplevelser till jul. Vi pysslade och lagade mat och godis i en hel månad. När barnen äntligen kom i säng hade jag några timmar varje kväll att snickra dockhus och riddarborgar, sy prinsessklänningar och riddardräkter. Puh, vad jag slet. Men jag njöt. Jag har alltid älskat att få skapa saker och använda min egen fantasi. Och jag visste att min magiska jul skulle bestå i att se deras tindrande ögon. Men ack så slut man var, efter att ha slitit dagar och kvällar. När sista julpappren plockats ihop och sorterats i rätt återvinningskassar var mitt jularbete slut och min jul, juldagen tillhörde bara mig!

Jag hade sedan flera år skippat tanken på julotta, hur vackert det än kan vara. En välbehövlig sovmorgon var värd så mycket mer. Och sedan skulle jag glida runt i morgonrock, ta en skinksmörgås, läsa en bok och lyssna på musik och krypa ner i sängen igen. Bara njuta av min egen dag. Om någon var hungrig, fanns det massor av mat. Och barnen skulle leka med sina dockhus och riddarborgar.

Oj, nu tror jag att jag drömde lite igen, var det verkligen så det blev?

Tidigt på morgonen blev jag väckt av två små barn som behövde hjälp. Star Wars Lego var för krångligt att förstå, hur skulle bitarna sitta. Snowracern måste skruvas ihop för det var fin snö ute. Krångliga spel krävde en spelledare som kunde läsa reglerna.
Så var när de var små, riktigt små. Några år senare var det drivrutiner som måste laddas ner till dataspelen som skulle installeras och elektroniska spel där bruksanvisningar måste läsas noga innan man kunde få dem att fungera som tänkt. Idag kanske jag blivit klokare, eller så är jag skadad av jobbet. Man måste alltid planera in supporttid, även i julfirandet. Eller så var de hemgjorda leksakerna enklare, gick att leka med direkt. Var det något som fattades, kunde man alltid låtsas, använda sin fantasi och vara kreativ själv. Det kanske inte kan rekommenderas när det gäller PC-installationerna.

Och i år då?

Amanda frågade mig vad jag skulle göra på juldagen, eftersom jag alltid tjatat om att det är min dag. Eftersom hon till stora delar skött julförberedelser efter en projektplan som fått andra projektledare att blekna, var jag inte alls utschasad när julaftonen kom utan nuförtiden hinner även jag njuta och tindra med ögonen. I år planerade jag som vanligt att hasa runt i morgonrock, och så skulle jag skriva, äta julgodis och kanske ta en skidtur.

Hur blev det? Ja, morgonrock är ju inte särskilt praktiskt i alla fall. ALLA ville med och åka skidor, så då fick jag rota runt efter pjäxor i rätt storlekar, och skidkläder…

Men en strålande skidtur blev det. Skriva, det fick jag göra en annan dag, så nu äntligen vet jag varför det heter Annandagen.