En del av Gamla Stan

Jag hittade ett litet knycklat papper, längst ner i min ryggsäck. Det är vernissageinbjudan till vår utställning. Så här när höstvinden sveper runt mina ännu bara ben, kan jag fortfarande känna sommarvärmen när jag slätar ut pappret och läser mina anteckningar… 

Augusti, morgon och Gamla stan.

Gatstenarna blänker i det tidiga morgondiset. Trottoarer sopas. Gångjärn gnisslar när caféägarna öppnar sina dörrar. Trädörrarna ger ifrån sig ett tungt eko i de smala gränderna.  Några morgonpigga turister passar på att fotografera innan gatan fylls av flanörer.  Tyska och  engelska lösryckta ord blandas med tickandet från en cykels växelnav.

Ännu håller sig sjok av sval luft kvar mellan stenhusen, men varubilar och gatsopare får snart luften att blandas upp med solvärmen.

Jag går genom gränderna och för första gången i mitt liv är jag varken på shoppingrunda, restaurangbesökare eller turist i Gamla Stan.

Jag känner nyckelknippan mellan fingrarna i kavajfickan och går med bestämda steg genom kvarteren mot mitt mål. Jag sneddar över Stortorget där restarurangernas uteplatser städas på tomburkar och nerfallna servetter efter gårdagskvällens sensommarfestande. Fönster och dörrar putsas. Så tar jag en omväg förbi Finska Kyrkans innergård och stannar till en stund framför Liss Erikssons Järnpojke. 


Sen viker jag in på Österlånggatan, drar upp nycklarna och vrider runt nyckeln i låset.  En lyckokänsla drar genom kroppen. Jag öppnar dörren till min konstutställning. Precis som gamla semesterminnen från sydfranska småstäder, där innehavaren öppnar dörren till sitt lilla galleri, öppnar fönsterluckor av trä, ställer ut blomkrukor och sätter upp öppetskylten. Lika exotisk känner jag mig. Förmodligen är detta vardagsmat för alla som jobbar i affär, men för mig som i trettio år jobbat i kontorsmiljö, är detta något nytt och helt enkelt underbart.

Det blir lunchtid och augustivärmen har trängt ner i gränden. Solen har nått sin middagshöjd och solstrålarna har hittat ner mellan de medeltida putsade fasaderna.
Grupper av turister från när och fjärran zickzackar sig fram mellan kaféer och skuggiga butiker. En och annan slinker in i vårt lilla galleri och svalkar sig framför fläkten. På Slottsbacken väntar turistbussarna på sina grupper som gjort sin rundtur, inhandlat sina älgar och dalahästar. En man tyngd av kameraobjektiv går fram och tillbaka och letar efter de rätta kameravinklarna , åt ena hållet slottet, åt det andra folkmyller i motljus.  Barnvagnar, ythyrningscyklar, duvor som flaxar, parasoller och en och annan glassätare. Motiven är många. Skulle kunna vara vilken turistort som helst.

Och så är det över, solen har passerat gatan och skuggan kommer krypande. En vindpust letar sig fram längs Österlånggatan och får Pelargoner och butiksflaggor att fladdra. Kyrkklockorna slår ett och hovklapper ekar från vaktavlösningen på Slottsbacken.

Här sitter jag på en pall utanför ett litet galleri i Stockholm, min egen stad. Över kaffemuggen funderar jag  varför mina små skulpturer inne i galleriet väcker så olika känslor. Det här måste jag göra om, bara sitta här och vara en del av staden.

Mirakel i Castel Rigone

Slingrande vägar för oss från hettan nere vid Trasimenosjön upp till den bergskam där Castel Rigone klamrar sig fast. Norrut ligger bergsdalarna och byarna upp mot Gubbio.

Häruppe i Castel Rigone är luften klar och sval. En lätt bris sveper upp mot byn. I skuggan under lindarna runt kyrkan huttrar man nästan. Tystnaden är vilsam jämfört med det hektiska bullret nere i samhällena runt sjön och motorvägen. Här, i ”vår” lilla by, bryts tystnaden endast av en skällande hund och ”MirakelMarias” entoniga klockklang varje halvtimme. Små propert klädda tanter vankar genom byn med händerna fulla med ängsblommor från bergsängarna nedanför byn. Lavendelblå Cikoria, lila Malva, gyllengul Gulvial bidrar till den pittoreska bilden.

Vi kom hit för att måla. Med skissblock i händerna promenerar vi runt på de små gatorna i byn för att välja motiv. Och det är svårt. Motiven ramlar över oss och det svåra är att urskilja vad som kan vara intressant att måla och vad som är upplevelse och nästan en illusion av denna lilla by.
 
På båda sidor om byn är utsikten vidunderlig. Åt söder, dalar med olivlundar ända ner till den blågröna sjön omgiven av blånande berg och halmgula slätter som försvinner i soldiset. Åt norr, bergskammar och kullar med tegelfärgade byar på sluttningarna. Även här finns blånande berg i oändlighet.
 
Vackra husfasader med naturstenar i en mängd olika färger och schatteringar. Allt från blygrått, grågrönt, terracotta, neapelgult till rena tegelfärger. Och över stenarna växer lavar i lika många nyanser. Alla hus är pyntade med pelargoner och hortensia. I fasaderna kan man se tidigare fönster och dörrar där valvbågarna i tegel finns kvar och har blivit som en extra utsmyckning bland de grå fasadstenarna.

Doften i denna lilla by just denna tid är ljuvlig då lindarna blommar och får mig att minnas min barndoms somrar på landet i Södermanland.
 
Kyrkan som egentligen heter Maria Santissima dei Miracoli byggdes under medeltiden till minne av Maria som här uppe, där det inte fanns vatten, ändå lyckades hitta vatten åt sin by. Sedan bar hon vattnet i en uppochnedvänd hink på huvudet utan att något vatten rann ut. (Undrar varför hon inte kunde ha den rättvänd? Det hade ju varit enklare) . När jag reflekterade över denna mirakelhistoria var det något bekant över den. Det slog mig att det var samma story som Blåvingesagan i scouterna. Blåvinge som bodde i en by utan vatten fann en blomma som hette Gullpudra och där den växte fanns det vatten till hela byn. Men i Sverige behövde hon inte bära hinken uppoch ned och inte blev hon helgonförklarad. Det var en naturlig sak för en scout att fixa vatten.
 
Kyrkan är idag mer imponerande på utsidan än på insidan trots att det inuti finns en tavla som bara blivit till, som ingen målat.. (Dessa mirakel!) Det sötaste i kyrkan är dock den lilla grisen som S:t Antonius har i sällskap.
 
I Castel Rigone tillbringade vi tre förmiddagar med att skissa, måla och bara njuta. Själv samlade jag på intryck och skissade för att kunna ta fram känslan och arbeta vidare med under hösten i Sverige.

Resereportage från Italien 2007

Kerstin Melin

Le Celle - Här står tiden stilla

Vi kör slingrande vägar upp till Cortona. Men idag passerar vi denna vackra lilla stad som i vårt tycke är lite för turistanpassad. Vi fortsätter ytterligare några kilometer upp i bergen och svänger sedan av, ner i ett landskap fyllt av raviner.

Klockan är halv tio och solen har övergått från behaglig morgonsol till gassande dito. När vi parkerat bilen och går in genom porten till Santuario Le Celle, är det som att komma in i en annan värld och tiden verkar stanna. Man går "ur tiden" som Bodil Jönsson brukar beskriva det. En behaglig tidlös frid råder i dalen och ravinen.

Det är lätt att andas här.Luften är klar och sval och på något sätt är det lätt att dra djupa andetag. Vi var här för två år sedan och blev då helt tagna av denna lilla dal med sitt gamla kloster. Därför var vi oroliga att vi förstorat våra minnen. Det blir lätt så när man berättar för vänner och bekanta om något fint.

Men inte...

Det var precis som om tiden inte existerat sedan vi var här senast. Ja, frågan är om tiden existerat här de senaste århundradena. Munkarna rensar Basilikarabatten precis som för femhundra år sedan och kryddoften sveper ner genom ravinen. Det är så tyst. Några svalor viftar förbi mellan de grå stenhusen.

De enda ljud som hörs är fågelkvitter och en liten grodas kväkande som får oss alla att intensivt titta efter var den lilla gynnaren sitter. Längst nere i ravinen letar en liten rännil sig fram mellan alggröna stena under välvda stenbroar som för oss över till själva klostret. Stenhusen klättrar på bergssluttningen. Redan förra gången tyckte jag att detta kloster skulle passat utmärkt som Rivendell eller Vattnadal i Sagan om ringen-filmen.

Vi fotograferar och skissar. Men samtidigt vet jag att inget fotografi någonsin kan skildra den upplevelse av rofullhet och andlighet som skänker Le Celle sin skönhet. De skrovliga stenväggarna längs pelargångarna känns förmodligen likadana att stryka med handen som när klostret var nytt. Endast stenplattorna vi trampar på har nötts av fötter och sandaler i flera hundra år. Stenen är alldeles blanksliten och hal.

Inte för att jag är särskilt religiös men jag skulle nästan kunna gå i kloster för att få tillbringa en tid i Le Celle.

Reportage från målarresa i Umbrien juni 2007

Kerstin Melin

Jaktlaget bjuder damerna på middag

– Välkomna till årets jaktlagsmiddag som vi började vi planera redan i augusti, säger värden Peter Eriksson och höjer sitt glas mot sju festklädda fruar.
Lite i skymundan, i köksdelen av lokalen, står herrarna i jaktlaget, uppklädda i dagens tredje klädombyte. Borta är leriga kängor och såskladdiga förkläden.


Champagnebubblorna sprattlar i glasen. Vinerna denna novemberkväll utgör undantaget. Nästan alla andra ingredienser till middagen har sitt ursprung från jaktmarkerna utanför Rosersberg, ett par mil norr om Stockholm.


Tolv timmar tidigare, morgon vid Verkaån.
Nattens regn har nästan upphört, men fortfarande hänger tunga vattendroppar i tallbarren.
Utmed den smala landsvägen har jaktlagets medlemmar parkerat sina herrgårdsvagnar och jeepar. I mörkret kan man skönja sex grönklädda grabbar, med rejäla kängor som tål kyla, regn och lera. Och så hundarna förstås, Frasse och Dax. Bassethunden Frasse gnäller och springer upphetsat fram och tillbaka inför sitt jaktpass.
David Rogner har glömt sin mössa. Men i bilarna finns resurser, även extra mössor.
I den grå gryningen, som inte vill bli dag, samlas de för att lägga upp strategin för jakten och framför allt för eftermiddagens matlagning.
Var är Leffe? Alla skruvar lite oroligt på sig. Leif Seuffert är stjärnkocken i sällskapet. Men han kommer att dyka upp, lite senare. Det brukar vara så.
Jaktlaget består av ett litet sammansvetsat gäng på sju medelålders herrar. Undantaget är Peter, som håller nere medelåldern. Alla bor i trakten. Under jaktsäsongen, augusti till januari, träffas de nästan varje lördag, och en del söndagar. Då jagar de på Stora Väsbys marker. Deras fruar är med ibland.


Frasse är på hugget
Kjell Hestad är jaktledare. Några rådjur har synts på ängarna nu på morgonen. Man enas om att tre gubbar ska står på pass vid vägen och en i backen ner mot sjön. Det är den vägen rådjuren brukar ta. Göran Apelgren ska dreva med Frasse upp genom skogen bakom gärdena.
– Leffe får ringa när han kommer, säger Kjell.
Sören Olsson och Göran Apelgren ger sig av längs landsvägen. Sören sätter sig på pass bakom en stor gran med utsikt över ängarna ner mot ån. Frasse sätter av upp genom skogsbacken. Göran följer efter, över vindfällen och mellan stenar. På andra sidan krönet är skogen som sida ur en John Bauerbok. Kala trädstammar sträcker sig långt upp mot himlen och gröna sammetsklädda stenar luktar fuktig jord. Svampsäsongen är över och Karl-Johansvamparna till kvällens soppa är sedan länge plockade.
Frasse är utom synhåll. de enda ljud som hörs är kvistar som knäcks under kängorna och den tilltagande vindens vinande i tallarnas kronor. Göran stannar upp, står stilla en lång stund och lyssnar. Så hörs plötsligt Frasses intensiva skall eka borta i skogen. Han har hittat något. Skallet förflyttar sig från höger till vänster och blir svagare och svagare. Han är långt borta nu.
Sakta börjar dagsljuset leta sig ner genom trädkronorna.