Dagar fyllda av nätverkande

Nätverkande

Visst är det kul med sociala medier! Den här veckan ägnar jag mycket tid åt dem. Inte Facebook, Linkedin, Pinterest, Instagram och Twitter.

Nej, denna vecka träffar jag folk IRL, ansikte mot ansikte. Det är också ett socialt medium.

Nu ser jag framför mig alla mina vänner, Facebook-antagonisterna, nicka och bekräftande mumla: vad var det vi sa! "Det är den riktiga världen som räknas, vi vill inte se foton på lunchmaten eller bilder på folks katter"

Visst har ni rätt, mina vänner. Att träffa folk skapar en massa positiv energi. Det kan jag intyga som jobbar mycket ensam hemma. Bara en sådan enkel sak som fikapausen på arbetsplatsen, som alla tar för givet. Tänk va mycket energi som överförs över kaffekopparna i papper med dåligt automatkaffe. Jag dricker hembryggd espresso i en vacker keramikmugg men utan någon att utbyta   tankar och idéer med. 

Åter till de nätbaserade sociala medierna. Det var faktiskt via mina vänner på nätet som jag blev inbjuden till flera olika typer av nätverk och träffar.  Under en vecka har jag träffat fantastiskt trevliga människor som jag aldrig skulle träffat annars och mitt nätverk har berikats med glada positiva kontakter. 

Visst är det fascinerande med nätverkande, och ändå så enkelt. Vänner delar med sig av sina vänner och det skapar nya möjligheter och en massa positiv energi. Det handlar inte om att slå rekord i antalet "Facebookvänner". Men Facebook är en bra start på nätverkandet.

 

Så än en gång; Tack ni vänner för att ni delade med er av era vänner!

Och ni andra, Facebook-antagonisterna, ni kommer ändå inte att läsa det här heller...men kanske kan vi träffas ändå någongång. Man kan ju fortfarande skicka brev med posten.

Bilbranden som ingen såg

Järnåldersgravarna bakom vårt hus sjuder av liv så här i maj. Vitsippor i tusental, koltrasthanar som sjunger sina vårsånger, nyspruckna lövträd i ljusgrönt. 

Men i år har idyllen fått påhälsning av en främmande fågel. Härom natten fick en vacker Ask sina löv brända till sotiga flagor.

Vi hade i vår enfald trott att vår vackra skogsbacke var förskonad. Men vi blev bryskt påminda om att vi inte kan stänga ute omvärlden. Hit längs gångvägarna hade någon kört en bil och tuttat eld på den mitt under den vackra Asken. Vilket slöseri. Här i skogen kan ingen ha sett den brinnande bilen, så om bilbrännarna var ute efter publicitet, var de helt fel ute. Eller är det så att man vill visa att inte ens vi i ett villaområde ska känna oss säkra, vi ska inte tro att det endast är i tätbebyggelsens centrum man bränner bilar. 

Jag kan bara känna sorg. Vårens späda grönska förbränd.  Känns lite symboliskt. Jag tror inte ens polisen vet om denna bilbrand. Den är så långt ifrån de områden där veckans upplopp ägt rum.  Jag  tror inte ens de kommer att bry sig om den nu heller. Den står inte i vägen för någon biltrafik. 

Bilskelettet kommer bara stå där som en påminnelse om hur lätt det är att förstöra  spirande grönska och förvandla en Ask till aska på Järnåldersgravarna.

Vem i hela världen (Facebookvärlden) kan man lita på?

För ett par år sedan dök de första opinionsbildande Facebookgrupperna upp. Jag minns tydligt hur uppropet mot gatuvåld under ett dygn fick tusentals ”gilla”. En ny typ av namnlistor hade etablerats.

En person skrev något behjärtansvärt, alla gillade.

Idag flödar uppropen på Facebook. ”Stöd x i kampen mot y” Och visst gillar vi, i tusental. Men om det tidigare var enkelt att identifiera vem som skrev, sås är det idag inte lika enkelt. 

Vem står för budskapet och vilket är syftet?

Just dessa dagar känns det väldigt behjärtansvärt att visa sitt stöd för alla de som gör stora insatser för att återskapa en dräglig boendemiljö i Stockholms förorter. Jag letade bland Facebookgrupperna som uttalade sitt stöd.  Grupper som mina vänner gillade borde vara bra trodde jag. Började granska vem som stod bakom men blev inte övertygad om att det var etablerade organisationer som jag kan acceptera.

Mycket riktigt ett par timmar senare, kom de första dementierna. ”Sprid detta” Bakom FBGruppen X står en rasistisk organisation”.

Jag kollar då den grupp som vill att vi ska sprida detta budskap om rasisterna och inser att denna grupp inte heller vinner mina sympatier även om deras budskap just nu verkar vara OK.

Nu börjar det bli rörigt.

…Jag gillar ett uttalande som en grupp, som jag inte gillar, har skrivit. Sen skriver en annan grupp, som jag inte heller gillar, att det första uttalandet är skrivet av en grupp jag inte gillar. Själva uttalandet är OK men inte avsändaren …  Känns som en stor anslagstavla där en massa post-itlappar flyttas runt bland goda och onda. Minns den gamla devisen: Det A säger om B säger mer om A än om B.

Och jag som anser mig vara en ganska kunnig gammal FB-räv. Att vara källkritisk är inte lätt. Krävs nästan att man är undersökande journalist för att förstå vad som går att lita på. För att inte tala om alla kommentarer som är helt groteska. Näthat har diskuterats mycket senaste tiden, och den råa tonen genomsyrar diskussionerna och får mig att må illa av läsandet.

När jag givit upp att hitta en trovärdig FBgrupp att lägga mitt ”gilla” på, sökte jag efter polisens grupper som den senaste tiden publicera värdefull information. Kunde inte hitta dem. Efter en stunds googlande, hittade jag anledningen. Polisens Facebookgrupper hade stängts ner eftersom kommentarerna var så vidriga. Man hann helt enkelt inte städa bort dem och valde att stänga ner konversationerna istället.

Visst är det sorgligt! Jag har alltid varit försiktig med att uttala mina åsikter på Facebook och i andra webbaserade sammanhang eftersom jag inte är säker på vem som skulle kunna använda informationen. Idag är jag glad att jag varit så försiktig. Men visst är det sorgligt att när vi fick ett sånt fantastisk kommunikationskanal som skulle kunna användas till en konstruktiv dialog mellan människor oavsett ålder, härkomst och till och med språk, har vi lyckats förstöra den.

Kanske är det så att vi, var och en, måste formulera våra egna ståndpunkter istället för att dela och gilla andras? Då vet vi i alla fall varför vi tycker så och kan stå för det. Just nu lider jag när jag ser en massa vänner med kloka åsikter som i gott syfte, gillar en sida som jag inte tror de i själva verket ställer sig bakom.

Jag tror jag återgår till den verkliga världen och målar något vackert medan jag gnolar på den gamla 70-talslåten  ”vem i hela världen kan man lita på….”

Inte särskilt kul att vara vän med mig på Facebook

"En himla besserwisser"

Jag är den där trista typen som alltid talar om att de där fantastiska historierna är för fantastiska och de där skruvade bilderna är fotomontage.

Varför jag gör det?

Anledning 1 – Jag vill läsa om det som är sant. Men det drunknar ofta i mängden skräp som publiceras.

Anledning 2 - Jag vill inte att mina vänner ska bli lurade.

Samtidigt kittlar det lite att ta reda på varför vi så gärna delar dessa historier och varför vi går på dem.

Vandringssägner har funnits i alla tider och jag tror att vi alla tycker om att berätta och lyssna på historier oavsett om de är tagna ur verkligheten eller är ren fantasi. Och visst blir fiction ännu mer spännande om den har anknytning till någon man känner.  ”En kompis till min kompis var med om en fantastisk sak…”

När vi berättar dessa historier hör de fortfarande till underhållningsgenren. Kul att höra på festen och liknande.

I Sverige tror jag att vi alltid haft respekt för det tryckta ordet. Vi vet att vi kan lita på våra tidningar, att det som skrivs har åtminstone en viss sanningshalt.  Källkritiken har vi lämnat till våra journalister och redaktörer och vi har i lugn och ro svalt ner det som skrivs.

Men nu, när det tryckta ordet lämnat trycksvärtans värld och hamnar som pixlar på våra datorskärmar, mobiltelefoner och surfplattor, har vi inte ändrat beteende.  Idag kan vem som helst publicera nästan vad som helst på nätet och i sociala medier utan att ange källa. Vi sväljer nyheter och fantasihistorier i samma tugga och litar på att den som publicerar vet vad den talar om.

Nu glider alltså allt ihop. De där historierna som vi hörde på festen får plötsligt en annan status eftersom de är publicerade, dessutom av en vän (som fått det av en vän till en vän…..) och då måste det  ju vara sanna, eller?  Eftersom det är så lätt att publicera så delar vi gärna med oss. Plötsligt mångfaldigas historierna med någon matematiskt fantastisk exponent.  Och där sitter vi sedan och tittar in i träsket av konstiga historier som blir mer och mer sanna eftersom ”alla” vänner nu delar dem.

Jag högaktar mina vänner, de är intelligenta och kritiskt tänkande. Därför blir jag så förvånad och ledsen när de går på dessa enkla trick.

Jag tycker att vandringssägner är kul historieberättande, men när de används för att skrämma folk att ändra sitt beteende på fel grunder, då blir jag orolig. På samma sätt gillar jag vackra, roliga foton och bilder, även de som är rena fotomontage, men då vill jag veta det.

Så när jag kommenterar dessa fantastiska historier och bilder i fortsättningen ska ni veta att syftet är gott. Jag brukar alltid länka till någon källa där just den historien är beskriven.  Man behöver inte googla länge för att hitta dessa historier om att man ska hosta för att förebygga en hjärtattack, det är farligt med mikrovågsugnar och historien om den vita skåpbilen.

Och du, kommentera gärna när jag publicerar något som verkar konstigt!

Här kommer några bra länkar i ämnet:

www.snopes.com

urbanlegends.about.com