I väntan på taxin på Café Florence

Jag slutförde aldrig mina dagsnoteringar från sommarens vistelser på Sankt Göran.

Men egentligen blev det inte ett avslut förrän igår. Min förhoppningsvis sista operation på mycket länge.

Jag bloggar ju desto mer om 1840-talet i vårt Augustaprojekt. Och visst är det märkligt att allt hänger ihop. Då menar jag inte sammanväxningarna mellan min bröstmuskel och huden. För den har hängt ihop rejält. Jag kunde få bröstet att hoppa, ungefär som Ricki Brush i Ronja Rövardotter. Gårdagens operation skulle i alla fall snygga till mina fula fastvuxna ärr och lossa dem från bröstmuskeln. Det blev ju en lite akut operation i somras. Huden var då så tunn efter infektionen,att det bara blev att plåstra ihop allt så gott det gick.

Men i alla fall, så satt jag i den omåttligt tråkiga kafeterian på Sankt Göran och väntade på taxin. Då ser jag att kaféets väggar är prydda med bilder av en kvinna i 1840-talsstil. Florence! Så klart! Florence Nightingale, en kvinna i samma ålder som vår Augusta!

Nog är det så att när man köpt en ny bil, ser man bara sådana bilar. När man väntar barn, ser man bara barnvagnar. Man är förundrad över att världen är full av det som man själv är uppfylld av. Så självklart ser jag nu bara 1840-tal i Cafe Florence. Och sjukhuset ligger på Magnus Huss väg. Magnus var kollega med Augustas man Adolf Nordwall. Och ett stenkast bort, på Hantverkargatan satt Augusta 1852 och var ordinerad stumhet och liflöshet för sitt sjuka bröst. Men med henne var det värre. Jag har ju bara sår och ärr på utsidan, och de kommer att läkas.

Dags för utställning!

I somras bestämde jag mig; det ska bli en utställning i höst. 

Det är fantastiskt roligt att ställa ut. Att få träffa nya bekantskaper som kommer in för att titta, fråga och diskutera.

Lika roligt är det när gamla vänner som varit på mina tidigare utställningar kommer igen. Jag hoppas verkligen att jag kan ge er något nytt, en utveckling av det jag gjort tidigare.

Och varje gång jag ställer ut, är det så mycket som ska förberedas. Det ska skäras passepartouter, ramas och skrivas presentationer och annonseras. Och varje gång får jag lite ont i magen, tänk ifall det är för få alster, eller skulle jag haft med andra tekniker. Det brukar alltid komma besökare som undrar varför jag inte har med foton, eller oljemålningar, eller kolteckningar eller.... 

Men i år är det oljepastell. Det har jag inte ställt ut förut och det är så roligt att måla. Självklart finns mina små själar i skinn på plats också!

Och så var det det där med oktober och Rosabandetmånaden. Jag hade gärna velat göra något speciellt för att uppmärksamma det, men varumärket är skyddat så det blir ingen sån kampanj i galleriet mer än att jag själv tänker skänka en slant  till RosaBandet som tack för all den hjälp jag har fått under det här året. Och så kommer jag ha med min lilla bandgrind och väva på ett eget band som är rosa. 

Välkomna!

Min fina rosa ask

En fin liten butik med vackra underkläder och baddräkter. Så ser det ut på utsidan.

Jag känner mig som i en Harry Potterbutik, när jag blir visad in i ett rum bakom och dörren stängs. 

- Det är här de har trollspön, tänker jag. Det är här de ska trolla fram ett snyggt bröst åt mig.

I höga skåp står mängder av pappaskar.

Först ska vi prova ut en bh, säger expediten som har långklänning och silvervitt långt hår. Det passar bra in i Harry Pottermiljön.

Jag tar av mig min egen bh och blottar det fula ärret. Expediten verkar mer bekymrad över min gamla bh och det skumgummibröst jag använt. Det som far runt som en hal tvål och plötsligt sticker upp i halsringningen när man minst önskar.

Jag får prova en enkel bh och tänker att den säkert är den billigaste. Måste finnas lite läckrare med spets också.

Det blev ingen spets. Den här bh-n är tre gånger så dyr som den allra dyraste jag köpt tidigare.  Men enkelt är snyggt också.

Nu har vi kommit till askskåpet. Tänk att det finns så många olika bröstformer! I askarna gömmer sig bröst för alla som saknar ett.

För stort, för brett, för toppigt, för runt...

Vi provar många små silikonkuddar. Till slut ser det ganska bra ut när den lilla kudden är inpetad i sin ficka i bh-n.

- Så ska vi ha en bröstvårta, säger expediten och sveper runt i sin klänning.
Jag fnittrar. Det är otroligt att det finns. Jag tänker på dem som jobbar med tillverkningen.
"Vad jobbar du med? Jag tillverkar bröstvårtor i gummi"

Bröstvårtor finns i alla storlekar, former och färger.
- Nu kommer det svåraste säger expediten. Nu ska vi sätta den på rätt plats.
Hur svårt kan det va, tänker jag.
Först hamnar den för långt åt sidan. Vi skrattar. För långt ner, för långt upp. Vi fnittrar för det ser verkligen tokigt ut. För varje försök ska kudden tas ut ur sin lilla ficka.

Till slut är allt på plats.

Vill du ha fodralet till protesen?
När jag får se det, vill jag absolut ha det. En rosa liten väska i sammet, som en liten hattask för dockor.

Tack Landstinget för den fina protesen, bröstvårtan och inte minst den rosa asken!

Slutspel i matchen mot bakterierna

Förra veckan gav jag upp. Efter fem veckors infektion började orken ta slut. Fortfarande grinade mitt bröst mot mig i spegeln med en illröd nyans. Förutom den blålila färgen där skinnet var så tunt att det var genomskinligt.

Vi gav upp. Både min läkare och jag. Den bröstprotes som hade opererats in, skulle nu tas ut igen eftersom kroppen ändå försökte göra sig av med den på egen hand. 4 veckors antibiotikabehandling, varav 5 dagar intravenöst, hjälpte inte.  Huden där kroppen planerade att skicka ut protesen var supertunn. För att inte detta skulle hända akut under midsommarhelgen, tömdes protesen på all silicon. Det skulle minska trycket så att min Alien inte skulle hoppa ut. Eller som dottern uttryckte det: "Så att den inte far iväg som en manet mot vindrutan".

Så vi planerade in en operation på onsdag. En sista avstämning skulle dock göras idag.

Hemma hade jag planerat allt inför en ny operation, med alla erfarenheter från förra operationen. Inget nagellack, tandtråd för att snurra av vigselringar, operationstvål för att skapa den rätta svintolooken i håret, rena handdukar, lakan. Jag hade till och med fixat en snygg liten kasse att ha dränaget i denna gång, en tygkasse från Gudrun Sjödén.

- Sänkan är nere på 5, berättar min gulliga kirurg, strålande glad. Jag tar av mig BH:n. Läkaren är jättenöjd. Den tomteröda färgen är borta. Själv har jag bara sett den blålila delen. 

Så, vad gör vi nu, undrar jag.

Vill du, så tar vi ut protesen ändå, men nu för första gången är det jag som är positiv, säger doktorn. 

Den omöjliga matchen mot de tuffa bakterierna verkade ha vänt. Slutspelet kan börja. 

- Men den tunna blå huden, vad gör vi med den, frågar jag.

- Det fixar vi senare, skrattar hon. Har den hållit så här långt, så håller den nog i fortsättningen också. 

Jag ser maneten på vindrutan framför mig igen.

När jag går därifrån skuttar jag lite i solen. Jag har glömt att fråga om allt möjligt. Men jag ska i alla fall hålla mig lugn, vet jag. Nu är det tid för läkning och vila. Och, jag har kvar min bröstprotes, som är helt utan silicon. Men det fixar säkert min läkare också så småningom.

En sista penicillinkur. På söndag är det final. Jag hoppas att mitt lag vinner.

Att byta roller

Hej Mamma! 

Du lyste upp och kände igen mig på långt håll. Vi gick hand i hand genom matsalen och du stannade upp eftersom du såg en halväten kaka som du stoppade i munnen. 

Inne i ditt eget rum la du dig som vanligt på sängen och jag satte mig bredvid. 

- Mamma, jag har inte varit här på flera veckor. Jag har varit sjuk. 

- Har du? sa mamma och såg lite medkännande ut.

Då ramlade mamma-barnrelationen över mig och tårarna steg upp i mina ögon. Jag som agerat mamma åt min dementa mamma, blev på nytt liten. 

- Mamma, jag har opererats för bröstcancer.

Jag visste ju att hon inte skulle förstå,  men ändå fanns en önskan att få tala med min mamma om det. Jag som inte fällt en tår sedan jag fick min diagnos. Inte för att jag hållit tillbaka känslorna. Jag har faktiskt inte varit ledsen. Men inför mamma, just mamma som förr var den starka, praktiska och den som tröstat, föll jag för en stund in i rollen att vilja vara liten och bli tröstad. 

- Har du, sa mamma. Sen var det ögonblicket borta och mamma hade glömt vad jag sagt.

Vi tog en promenad runt huset. Mamma frös i den varma sommardagen. Jag hjälpte henne in.

Vi hade bytt roller igen. Jag var åter den praktiska, starka som fick ta hand om min mamma.

Matchen mellan bakterierna och immunförsvaret

Livet som bröstopererad har sina gråare dagar också, dock inte svarta.

Det tog ett par dagar innan jag vågade ställa mig framför spegeln. Fel! Jag var helt enkelt upptagen med smärtlindring och sömn. Hur jag såg ut tänkte jag inte alls på. Jag visste inte ens om det fanns ett bandage, vilket det inte heller gjorde. 

Men när jag till slut stod där och tittade, ramlade ordet "stympad" ner över mig. Jag vet inte vad jag i diskussionerna med kirurgen hade förväntat mig. Jag hade ju sett en massa bilder av färdigrekonstruerade bröst, mer eller mindre lyckade. Det här var något annat. Den här rekonstruktionen som det så fint heter, var ju bara i sin början. Samtidigt var jag otroligt imponerad över vilket litet snyggt ärr det faktiskt var, trots att hela bröstinnehållet är väck.  De måste ha krängt ut innehållet genom det lilla hålet.

Men nu var alltihop svullet och rött som en solmogen tomat.  Även om det såg helt läkt ut på utsidan pågick en kamp på insidan. Bakterierna i protesen versus immunförsvaret. I första halvleken ledde bakterierna med att skjuta sänkan i höjden till 164. Immunförsvaret fick ta hjälp från antibiotikapiller, men trots det fortsatte bakterierna sitt anfall. Nu blev det inläggning på St Göran, för att bekämpa de onda makterna. St Göran är ju känd för att slåss med drakar. Intravenös antibiotika pumpades nu in och se då började sänkan sjunka till sist. Men den illröda färgen bestod och bröstet var nu nästan lika stort som före operationen, fast nu fyllt med sårvätska. Till slut kunde vi i alla fall återgå till piller och mina sönderstuckna vener fick vila.

Så nu väntar jag på att andra halvlek ska ta slut och immunförsvaret ska avgå med seger. Men inget är säkert. Kan hända måste det bli utvisning av protesen för att vi ska vinna matchen. Antibiotika har ingen effekt på vävnad som inte är kroppens egen. 

Men hur som helst är cancern borta och det är ju fantastiskt! Resten är ju bara kosmetiskt. Så att barn i den allmänna bastun inte ska bli vettskrämda när det ser den stympade tanten. Några operationer ytterligare och så kanske en liten snygg tatuering. 

VIP-loungen en trappa upp

En trappa upp. Det är som att gå till VIP-loungen på en flygplats.  Jag har tidigare trängts i den tråkiga korridoren på bottenvåningen, med en massa folk som väntar. Där finns det skyltar med uppmaning att ha ID-kortet lättillgängligt. Där ska det gå fort. 

En trappa upp är allt mycket trevligare. Möblerna, konsten, ja hela stämningen andas "här kan du känna dig hemma". Blommor i fönsternischerna. Personalen går långsammare, pratar och skrattar med varandra. Verkar trivas på jobbet. Till och med tidningsutbudet är lyxigare, med tidningar som Residence, Vagabond och Icon. Jag börjar faktiskt känna mig hemma här nu. Hittar till automaten med kylt och bubblat vatten. 

Jag har till och med en egen sköterska på Bröstmottagningen. Sen jag flyttade hit upp har jag inte varit orolig en enda gång.

Men är det inte konstigt. När jag passerar alla kvinnor på bottenvåningen som sitter och väntar på mammografi, med kallelser i händerna, andas hela tillvaron oro. Oro för att det där andra brevet ska landa i brevlådan. "Vi vill göra ytterligare kontroller för att vara säkra".  

Nej, det är nog inte konstigt. Oro uppstår när man inte vet. När jag fått min cancerdiagnos, fanns det ingen oro kvar. Endast en massa praktiska saker som skulle lösas. Det svåraste tyckte jag nog var hur man talar om att man fått cancer. Det finns så mycket rädsla förknippat med själva ordet. Men jag har bestämt mig för att vara väldigt öppen. Just för att avdramatisera sjukdomen. Vi är ju väldigt många som drabbas, var nionde kvinna.

Ett enkelt strumpeband

Jag ligger här och funderar på förbättringar i vården. Kanske en yrkesskada som gammal Processledare. Men idag tänkte jag inte på själva vården, utan mer på praktiska detaljer. 

Min säng går inte att manövrera om man ligger i sängen. Man måste först ta sig ur sängen för att komma åt spakarna som reser upp ryggen. Nyopererad som jag är, skulle jag
behövt det ryggstödet för att ta mig ur sängen. I natt satte de dessutom upp gallergrinden så att inte alla mina slangar och påsar skulle ramla ner. Då var det ännu svårare att ta sig ur sängen. 

Såg nyss på Ikeas lilla film "hitta  drömsängen med hjälp av våra experter"  och undrar om inte Ikea skulle kunna samarbeta med tillverkarna av sjukhussängar. 

En annan liten detalj är mina dräneringsslangar med vidhängande påsar. Jag ser ut som en julgran i en Tim Burtonfilm där de hänger och slänger halvfyllda med blod, när jag rör mig. De hänger nedanför nattskjortan och är en förfärlig syn!  Jag funderar på om man skulle kunna sy ett förkläde med fickor, där man kunde ha sina slangar och påsar. Ett sånt där som mammorna hade på 50-talet.

Och så var det operationsstrumporna. Det osexigaste plagget i operationsutstyrseln. De hasar bara ner. Tänk om sjukhuset kunde bistå med ett litet strumpeband med sjukhusets logga. Det kunde man få ta med sig hem som souvenir.

Knyta-skorna-index

Läser i min kalender en anteckning jag gjorde för ett halvår sedan. Då, i oktober, var jag nyopererad i ryggen. Efter åtta månader av smärta och smärtstillande kunde jag plötsligt böja mej ner och knyta skorna igen. En sån där fullkomligt naturlig banal liten sak som blir helt omöjlig när man inte kan. Jag hade under ett halvår placerat ut långa skohorn på alla platser där jag behövde ta av och på mig skorna. 

När operationen var över och jag var återställd kändes det så befriande att kunna böja sig ner igen. För att inte glömma bort denna känsla och bara ta allt för givet, skrev jag in ett antal påminnelser i almanackan: Njut av att kunna knyta skorna! 

Man glömmer ju så fort.

Det stod i min almanacka denna vecka.

Det är bara det att jag i oktober tagit för givet att jag skulle kunna knyta skorna i all evighet efter den där operationen.

Nej, jag kan inte knyta skorna just nu. Jag kan knappt sätta mig upp i sängen. Jag vet att det kommer gå så småningom och att smärtan kommer minska. Men tills vidare får jag placera ut skohornen igen.

I min värld håller jag nu på att fundera ut ett knyta-skorna-index eller egentligen ett uppskatta-vardagen-index. Jag ligger och tittar i taket och funderar på vad man borde uppskatta mer av det där vardagliga. Jag återkommer med hela listan. Men jag lovar att kunna-skratta-utan-att-det-gör-ont kommer definitivt vara med i index.

Finaste loungen i stan

När jag passerar in genom dörren märkt med Lounge1-3 och ser den magnifika utsikten över sommarstockholm, skulle det lika gärna kunnat vara ett av Stockholms nya hotell. Rumspriset är ungefär detsamma, även om jag bor här gratis, en fin förmån jag har.

Nej, min vistelse är av helt annat slag. Idag har jag opererat bort ett bröst. För ett tag sedan hittade man på mammografi, ett tidigt stadium av bröstcancer. Och jag är så tacksam! Dels för att vi har så bra vård i Sverige, dels för att man hittade de små elaka cellerna så tidigt.

Nu ligger jag här i kvällssolen på åttonde våningen snörd med bandage som den värsta 1800-talsdamen och med ett Ronjahår (tvättat i operationstvål) och är tacksam, medan syrrorna fyller på med mer morfin.