Knyta-skorna-index

Läser i min kalender en anteckning jag gjorde för ett halvår sedan. Då, i oktober, var jag nyopererad i ryggen. Efter åtta månader av smärta och smärtstillande kunde jag plötsligt böja mej ner och knyta skorna igen. En sån där fullkomligt naturlig banal liten sak som blir helt omöjlig när man inte kan. Jag hade under ett halvår placerat ut långa skohorn på alla platser där jag behövde ta av och på mig skorna. 

När operationen var över och jag var återställd kändes det så befriande att kunna böja sig ner igen. För att inte glömma bort denna känsla och bara ta allt för givet, skrev jag in ett antal påminnelser i almanackan: Njut av att kunna knyta skorna! 

Man glömmer ju så fort.

Det stod i min almanacka denna vecka.

Det är bara det att jag i oktober tagit för givet att jag skulle kunna knyta skorna i all evighet efter den där operationen.

Nej, jag kan inte knyta skorna just nu. Jag kan knappt sätta mig upp i sängen. Jag vet att det kommer gå så småningom och att smärtan kommer minska. Men tills vidare får jag placera ut skohornen igen.

I min värld håller jag nu på att fundera ut ett knyta-skorna-index eller egentligen ett uppskatta-vardagen-index. Jag ligger och tittar i taket och funderar på vad man borde uppskatta mer av det där vardagliga. Jag återkommer med hela listan. Men jag lovar att kunna-skratta-utan-att-det-gör-ont kommer definitivt vara med i index.

Lyxen av att kunna röra sig utan smärta

Jag böjer mej ner och knyter skorna. Och det kan ju tyckas att det inte är särskilt märkvärdigt.

Lite osäker och kanske lite vinglig. Klarar jag detta? Ja. Fantastiskt att efter åtta månader kunna sätta på sig skorna utan skohorn. Och strumporna. Jag kommer säkert snart att glömma hur jag fick lägga strumporna på golvet och försöka peta in tårna i dem. Sen försöka få tag i strumpan med fingrarna och dra medan jag höll andan. Ibland fick jag ge upp och vila en stund före nästa försök. Likadant med byxor. Och alla saker jag tappat på golvet och låtit ligga.

Nu kan jag ta ur skohornet ur min bag, och alla smärtstillande tabletter också!

Jag njuter av varje rörelse jag kan göra. Synd bara att man ska behöva ha ont för att kunna uppskatta lyxen av att kunna röra sig till vardags!