Dagar fyllda av nätverkande

Nätverkande

Visst är det kul med sociala medier! Den här veckan ägnar jag mycket tid åt dem. Inte Facebook, Linkedin, Pinterest, Instagram och Twitter.

Nej, denna vecka träffar jag folk IRL, ansikte mot ansikte. Det är också ett socialt medium.

Nu ser jag framför mig alla mina vänner, Facebook-antagonisterna, nicka och bekräftande mumla: vad var det vi sa! "Det är den riktiga världen som räknas, vi vill inte se foton på lunchmaten eller bilder på folks katter"

Visst har ni rätt, mina vänner. Att träffa folk skapar en massa positiv energi. Det kan jag intyga som jobbar mycket ensam hemma. Bara en sådan enkel sak som fikapausen på arbetsplatsen, som alla tar för givet. Tänk va mycket energi som överförs över kaffekopparna i papper med dåligt automatkaffe. Jag dricker hembryggd espresso i en vacker keramikmugg men utan någon att utbyta   tankar och idéer med. 

Åter till de nätbaserade sociala medierna. Det var faktiskt via mina vänner på nätet som jag blev inbjuden till flera olika typer av nätverk och träffar.  Under en vecka har jag träffat fantastiskt trevliga människor som jag aldrig skulle träffat annars och mitt nätverk har berikats med glada positiva kontakter. 

Visst är det fascinerande med nätverkande, och ändå så enkelt. Vänner delar med sig av sina vänner och det skapar nya möjligheter och en massa positiv energi. Det handlar inte om att slå rekord i antalet "Facebookvänner". Men Facebook är en bra start på nätverkandet.

 

Så än en gång; Tack ni vänner för att ni delade med er av era vänner!

Och ni andra, Facebook-antagonisterna, ni kommer ändå inte att läsa det här heller...men kanske kan vi träffas ändå någongång. Man kan ju fortfarande skicka brev med posten.

Om att ställa de rätta frågorna och få de förväntade svaren

Farmors barndoms trädgård i Karelen

Vi sitter i sjukhusets väntrum. Farmor pratar oavbrutet om att det kliar under gipset på handleden. Men idag ska gipset tas av.

- Snart ska ni få träffa en läkare upplyser en sköterska och ber oss stiga in i en kall och trist korridor med små bås med gröna skynken att dra för.

Vi sitter där och väntar på kanten av britsen. Farmor dinglar med benen eftersom hon är så kort.

Så kommer läkaren med snabba steg, en ung tjej som verkar lite stressad.

- Hej, säger hon kort utan att ta i hand.

- Hej, säger farmor och skrattar lite generat och viftar  med sin gipsade hand.

- När kom du hit? frågar läkaren medan hon tittar i sina papper.

- 1949, säger farmor.

Jag ler och undrar om jag ska blanda mig i samtalet, men bestämmer mig för att bara lyssna.

- Jag menar:  varför kom du hit?

- Jag kom hit för att jobba efter kriget, det var svårt att få jobb i Finland…

- Jag menar varför kom du hit till det här sjukhuset, säger läkaren som börjar bli irriterad.

- Jaha, säger Farmor, jag har brutit armen.

- Men varför kom du just hit.

Nu tycker jag att situationen börjar bli lite obekväm, så jag säger att jag tror att Farmor hör till det här sjukhuset. Till saken hör att farmor bröt armen i Finland och blev gipsad där. Idag har vi först varit på röntgen och nu tror vi alltså att gipset ska tas av. 

Läkaren klipper upp gipset och farmors magra knotiga handled befrias. Nu är det så att handleden har läkts ihop fel och egentligen borde brytas upp, men det vill inte farmor veta av. Så istället gör nu läkaren några små tester för att se hur illa det är. Hon vrider och vänder på handen.

- Brukar du handarbeta? Sticka, brodera…

- Jag kan sticka och visst har jag broderat men det är inte något jag skryter om, säger farmor som om detta är ett förhör.

Nu får jag åter fylla på med information.

- Visst kan du sticka, farmor, men läkaren undrar om din sneda handled kommer att medföra att du inte kan göra sånt som du brukar, säger jag.

När vi går därifrån har farmor fått tid för sjukgymnastik.  Jag har fått en intressant historia om hur lätt det är att missförstå varandra, när man lever i olika världar och inte är intresserad av annat än handleder. Jag hoppas att den unga läkaren så småningom även intresserar sig för hela patienten.