Lucköppning på Stora Karlsö

Tänk att jag glömde det!

Jag hade ju tänkt att göra en adventskalender av fyren på Stora Karlsö.

Och nu är vi redan framme vid den 6 december och då känns det ju lite sent att börja.
Att vänta till nästa jul är dömt att misslyckas. Då har jag definitivt glömt alltsammans!

Så nu blir det några luckor här och där med roliga minnen från vår fantastiska vecka i oktober och kanske någon från tidigare år.

Trots avsaknaden av vatten på en ö, hade vi en jättekul vecka. Kanske var det bland annat därför den blev så speciell. Lite äventyrlig. Vi jämförde oss med Femböckerna, ständigt nya utmaningar och äventyr.

Lucka 6 - öppning av dassluckan
Här finns det fantastiska utedasset. Kanske har inte många varit där, eftersom det normalt finns fina
vattenklosetter i fyren. Men vi hade ju inget vatten och då blev det besök på dasset istället. Det är ett av de finaste utedassen jag besökt och jag är ganska van vid torrdass. 

Utsikten är slående och ventilationen kan man inte klaga på. Gällde att hålla fast i pappret så det inte seglade ut bland alla sjöfåglar som busflygde i den starka nordanvinden.
Lite läskigt var det dock att besöka dasset på kvällen. Ingen belysning annat än fyrskenets svepande över stupen. Och där gick man i mörkert ett par meter ifrån stupet.

Sen hade vi ju lite andra kul minnen av dasset, men de problemen lämnar vi till förvaltaren att ta hand om när vintern släppt sitt grepp om ön.

Med kameran i högsta beredskap

Sista dagen på Stora Karlsö idag, Jag börjar summera, inte bara antalet foton utan intrycken. Jag tyckte ju att vi redan för två år sedan sett ön, den är ju inte särkilt stor.
Men va fel man kan ha. 

Ljuset under en höstvecka är helt annorlunda än under en vintervecka. Visst är höstfärger fantastiska och här på ön blir de ändå mer påtagliga i kontrast mot havet och mot kalkstenen.




Sen har ju veckan varit kul på många sätt. Att gå och fotografera tillsammans med min syster Sara är inspirerande. Vi lyckas hela tiden exakt samtidigt dra upp kamerorna, inspirerade av samma motiv. 

"Vi fem", vårt lilla gäng som är här denna vecka är tåliga och väntar på oss när vi hittar minimala lavar att fotografera eller när vi väntar på just den rätta vågbrytningen.





Idag ska vi fylla kamerorna med intrycken av de sista metrarna av stränder som vi ännu inte vandrat. Ön är ju inte särskild stor kan man tycka. Men det finns hela tiden nya saker att se och nya former och färger att fotografera.

Färskt regnvatten

- Det finns inget vatten på Stora Karlsö, meddelade Annika morgonen vi skulle åka hit till Stora Karlsö.

Efter den torra fina sommaren fanns inget vatten kvar i brunnen.Det ordnar sig nog tänkte vi. Vi ska ju till en ö som är omgiven av hela Östersjön.

Det skulle finnas några kallkällor på ön samt dunkar att samla upp vatten i. Sen kunde vi dra dunkarna på cykelkärran till hamnen och därefter lasta bilen (Det finns faktiskt en bil på Stora Karlsö!) och köra vattnet upp till fyren.

Kallkällorna var kalla men vattnet var brunt och smutsigt. Men fyren är ju knepigt byggd med en stor lutande cementplatta som leder till ett brunnslock. Detta blev vår räddning. Vi flyttade undan locket och där visade sig en gigantiskt cistern för regnvatten. Hink efter hink kunde vi hiva upp ur marken. En och annan gråsugga följde med. 

Plötsligt inser man vad viktigt det är med vatten. Att bara kunna vrida på kranen för att tvätta händerna är lyx. Torrdass är vi vana med sedan tidigare. Och dasset på Stora Karlsö har det mest fantastiskska utsikt jag sett. Klippbranterna som stupar ner i havet ligger ett par meter ifrån dörren. Igår seglade en Havsörn förbi utanför dasset.

Vi eldar bastu nere i hamnen och tvättar oss i havet. Lite knöligt för bara fötter att trippa över stenarna ner till vattenbrynet bara. Glömde badtofflorna även i år. 

Sen är man svettig igen när man gått den långa vägen uppför trapporna till fyrberget. 

Så återstår matlagningen. Det går faktiskt bra att laga mat på regnvatten. Och det går att måla akvarell på regnvatten. Så vi klarar det viktigaste.

I går morse regnade det här och vi var snabbt ute med bunkar och kastruller och ställde under stuprören. Färskt fint regnvatten. 

Fem på kalas på Stora Karlsö

Vi är åter på favoritön!

- Hur vill du fira din födelsedag, undrade mina fyra vänner. Det känns faktiskt som vår vistelse är som en av Femböckerna.

Är man nu på en annorlunda plats ska man ta vara på möjligheterna att göra saker annorlunda.

- Jag vill äta tårta i Stora Förvar, sa jag. Och så blev det. Sara bakade traditionell födelsedagstårta med mandelbottnar och smörkräm.
Efter dagens utflykt med klättrande och fotograferande på klippor och stenar, möttes vi i grottan av små vackra installationer gjorda av löv, rönnbär och vackra kvistar. Sång och hurrande.

Nu dukades det upp med ballonger och tårta med ljus och kaffe.
Utanför lyste oktobersolen upp lönnarnas röda löv.

Tack mina vänner för en oförglömlig födelsedag!

Imorgon ska vi Fem ut på ett nytt äventyr.

Färgglad workshop i Bastakiya - måla olja i Dubai

I Bastakiyas smala stenbelagda gränder med putsade låga sandfärgade gamla hus, känns Dubais skyskrapor med spegelglas i regnbågens alla färger väldigt avlägsna. På de små innergårdarna kvittrar fåglarna i trädens lövverk och man hör inget av den hetsiga stadstrafiken.

I Majlis Art Gallery ska vi delta i en workshop i oljemålning av helfigur. (Majlis har ingenting med det svenska förnamnet att göra utan är arabiska för audiensrum)

Sara och jag kommer dit först. När vi kommer in i galleriets lilla innergård möts vi av metalliskt skrapande ljud och framför oss ligger en jättetusenfoting i metall upphängd som en mobil och rör sig svängande fram och tillbaka med sin ledade kropp samtidigt som benen skrapar mot marken. Ledade plåtfiskar hänger i träden och rör sig sakta i vinden. Vi blir bjudna på kaffe och inväntar de övriga deltagarna. En vacker smal Emiratier kommer insvepande på gården i svart Abaya, Diorglasögon och svarta lackskor. Så kommer även vår kompis Anya. Intressant liten grupp med olika nationaliteter, kulturell bakgrund, religion och språk. Vår lärare för dagen är engelska, vilket tillför vår grupp ytterligare en nationalitet.

Vad vi alla har gemensamt är ett brinnande intresse för målning, och vi är kvinnor. Det är bra, för då kan Wafa ta av sig slöjan och Abayan och bara ha sin målarAbaya på sig. Själv tar jag på mig min svenska färgkladdiga bomullsskjorta, jeanskjol och Eccosandaler. Så där skandinaviskt helylleaktig. Kjol, för att jag hoppas att någon solstråle ska träffa mina vita vinterben under min så kallade solsemester, som jag hittills tillbringat i skuggan och inomhus. Och tråkigt nog ska vi vara inomhus idag, eftersom det är för varmt på gården utanför. Trist, eftersom rummet vi ska vara i är väldigt litet och det finns ingen plats att kunna ta någrfa steg bakåt och betrakta sin målning på håll.

June Bartlett är en kul lärare. Spontaniteten flyger runt henne när hon viftar med penslar och händer och färgtuber. Innan vi ens hunnit börja skissa är hon kladdig av färg på alla fingrarna. Jag ser för mig hur hon innan dagen är slut har hela paletten representerad på sina vita linnekläder. Men konstigt nog var hon lika vit och fläckfri som Wafa är svart och lika fläckfri.

Tyvärr har vi ingen riktig modell, utan får nöja oss med att måla av en marmorfigur som kanske inte är den roligaste jag sett men säkert är kopia av något klassiskt mästerverk. Bestämmer mig snabbt för att måla av henne bakifrån, hon ser bättre ut från det hållet.
Vi skissar först och sedan är det dags att blanda färger. En för mig helt ny färgskala eftersom jag aldrig målat porträtt eller nakna kroppar. Och tekniken är också ny, det inser jag när jag ser de minimala färgkluttarna som June trycker ut på våra paletter. Hur ska denna färg räcka? Jag som brukar använda breda penslar och mycket färg.
Här målar vi lövtunt. Och färgen räcker konstigt nog. Det är kul att l
ära sig andra tekniker. En fördel är att min målning kommer torka innan jag åker hem till Sverige igen.
June fladdrar runt och ger tips och kommenterar det vi gör. Däremellan försöker hon uttala mitt namn, hon tränar och tränar, Char...steen... Shar..steen...

Så ropar muezzin till bön från den lilla mosken i Bastakiya. Wafa frågar efter ett bönerum och June blir bekymrad eftersom hon inte tänkt på det och efter lite letande i närmaste huset inser hon att det tyvärr nog inte finns något här.  Men Wafa säger att hon kan be ikväll istället.  Så blir det dags för lunch och vi går in i Majlis galleri och blir serverade wraps i den fantastiskt vackra miljön mitt i den pågående utställningen med stora dukar med tuppar i olja. June är fortfarande bekymrad för bönerummet och så försöker vi allihop ta reda på åt vilket håll Mekka ligger. Jag kommer på att jag har kompass i min Iphone så där står jag och tar ut kompasskursen till Mekka på min Iphone. Jag får väl försöka förklara det när min telefonräkning kommer på jobbet.

Vi fortsätter måla och tiden bara flyger iväg. Ockra, Burnt Sienna, Raw Umbra, Cadmium red och Cobolt Blue bygger nu sakta upp kroppar på våra dukar. Ljus och skugga, värme och kyla, allt försöker vi fånga. Och så är det dags att avsluta dagen och beundra vad vi lyckats med. Intressant att se allas målningar med olika vinklar och olika stil.

Vi packar ihop våra saker och det är riktigt skönt att slippa tvätta penslar och rengöra paletter och stafflier, sånt som man får göra hemma. June är så nöjd och glad och översvallande. Vi får kindpussar flera gånger om. Epostadresser byts liksom inbjudningar att måla i det ena och andra landet.  

Så förpackar vi våra målningar så att inte de nakna kropparna på dem syns när vi ska åka hem. Mycket som man tar för givet hemma är inte lika enkelt här. 

Vi tar en sista titt i galleriet och beundrar Junes orientaliska akvareller som hänger där till försäljning. Så fångar vi en taxi utanför på gatan, uppfyllda av intentioner att börja måla människor. Varje ansikte vi möter på gatan, indier, arab, filippinier, har blivit så mycket intressantare och man skulle vilja måla dem allihop med sina olika färger och ansiktsuttryck.

Tack för lånet!

Åttonde och sista dagen på Stora Karlsö

Idag är det dags att åka hem. Jag har alltid gillat att åka till ställen, inte från, alltid se framåt och inte för mycket bakåt. Hem till barnen och katterna. Sen drömmer jag om att åka tillbaka till Stora Karlsö. Drömmer om att vara här på hösten när färgerna flödar i rött och gult mot det blå vattnet och luften är krispig och klar. En kortare utflykt under sommarmånaderna lockar också. Då skulle jag vilja bo i en av de små röda bodarna i Hienviken med havet på en armlängds avstånd, där man kan sitta utanför på morgonen med tårna i vattnet. Men nu ska här inte drömmas, nu ska här tas tillvara varenda stund av dagen som är.

Denna vecka har jag verkligen levt i nuet och uppskattat varje solglimt, förbipasserande fågel, vågskvalp och rasslet i stenarna när vågorna drar sig tillbaka. Men om jag ska vara ärlig har jag faktiskt tänkt tillbaka också. Minnen från segling hit på 60-talet med familjen, speciellt min pappa Pontus och här har även min farfar Sigurd trampat runt. Oj, nu blev jag lite nostalgisk. Åter till nuet.

Klar himmel idag och solen klättrar sakta över kanten på ön. Allt packas ihop, kläder, överbliven mat, sopor, dator och kamera. Vi trodde nog att packningen skulle bli ganska liten men trots att vi ätit och ätit så släpar vi hem en massa mat igen. Vinet drack vi i alla fall upp.

Efter städande och fejande lämnar vi fyren som packåsnor och vankar ner till Norderhamn med våra jätteryggsäckar i solskenet. Skriver ett vykort till oss själva och postar i brevlådan. Det utlovas ingen posttömning på söndagar så vi får väl vänta och se vilken måndag postlådan töms.. Ska bli intressant att se när kortet fram.

Så ser vi en liten röd prick på vattnet mot Klintehamn och där kommer nästa gäng med sjöräddningsbåten. Idag blåser det inte mer än 12 m/s så det går fort. Fyra nya gäster kliver av på bryggan med sin packning och vi hoppas att de ska få lika bra tur med vädret som vi haft. Trots allt är livet på denna ö ganska väderberoende. Och vi har haft en enastående tur.

Färden tillbaka med sjöräddningsbåten går galant, inte alls så skuttigt och rullande som utfärden och sjösjukepillren vi knaprat i oss behövdes inte. På kajen i Klintehamn står våra bilar och väntar. En som villigt startar och en som inte vill. Startkablarna tas fram och så får vi igång även den andra bilen.

En sista blick ut mot havet, där ligger den, ön som vi lånade, som på det här avståndet ser ut som en slarvigt skuren brödskiva. Men vilket gott bröd det var.

Stort tack till Karlsöklubben, mina härliga släktingar Ann och Magnus Melin och Annika Melin och alla andra som gjort det möjligt för oss att vara här och uppleva en fantastisk och unik vecka nära naturen!

Spånga 6 februari 2011
Kerstin Melin

Här finns alla mina inlägg om Stora Karlsö

Fullsatt!

Sjunde dagen på Stora Karlsö

Vaknade halv sju. Förvånansvärt tyst. Det blåser inte. Vid horisonten ser jag en mörkgrå barriär närma sig. Och ett litet vitt moln som jagar ensamt före  på vattnet. Ser på håll ut som någon slags farkost men det är bara ett moln. Så drar regnet fram över oss och sveper in fyren i ett dimmigt töcken. Förmiddag i köket med  skrivande och fotoredigering. Och så är det dags igen, himlen spricker upp som den gjort alla dagar och solen strålar.

Det är vår sista dag på denna fantastiska ö. Ann-Louise visar rätta stället att titta på Sillgrisslorna. Och vi blir förstummade där vi lägger oss på mage och tittar över kanten på fyrberget. Inte en hylla ledig! Fullsatt, utsålt eller vad man ska säga. De sitter uppradade överallt. Konstigt, vi som hört att de så här års endast rekade och sedan flög tillbaka till Polen. Men nu är det tredje dagen de är här och de verkar ha parkerat sig här.

Vi väljer idag att göra en repris av utflykten till Stiudden och den vackra ”is-orgeln”, Men senaste dagarnas plusgrader har desimerat den vackra isen. Men vågorna är desto vackrare efter senaste dagarnas blåst. Vi dricker varm choklad och äter smörgåsar. Nu gäller det att göra av med all mat vi tagit med oss så vi slipper släpa hem allt igen. På hemvägen börjar det blåsa och det är svårt att ta sig fram rakt emot vinden uppe på Raisu haid. Hemma i fyren visar vindmätaren på 19 m/s.

Sista kvällen och solnedgången avnjuts som alla andra dagar i fyrlanterninen. Konstigt nog märks inte vinden så mycket där uppe mer än att master och allt annat svajar runt omkring oss och havet häver sig 50 meter under oss.

Nu är det mörkt och blåsten väser mot köksfönstret. Det ska mojna har de sagt. Gör det inte det får vi se hur det går med hemtransporten imorgon. Men jag klagar inte om den blir uppskjuten och sjöräddningen kommer någon dag senare. Här är så mysigt och vi har massor av mat kvar.

Stora Karlsö 5 februari 2011

Kerstin Melin

Här kan du läsa alla mina dagsnoteringar från Stora Karlsö

Sillgrisslorna är här

Sjätte dagen på Stora Karlsö

När jag vaknar blåser det syväst 15 m/s och snöar. Det hörs att vinden vridit lite mer på syd eftersom det viner även runt sovrumsknuten. Hemma snöar det från himlen. Här kommer snön någonstans från Småland, på tvären som en jättesnökanon. Snön rinner nedför rutorna och det är ganska skönt att vända sig i sängen och sova en stund till. Idag blir det nog en innedag i alla fall. Men icke. Klockan tolv spricker himlen upp igen och allt blir klarblått och soligt men blåsigt. Vågorna med vita gäss nedanför fyrberget har nu övat sig i flera dagar och har nu samordnat sig till rejäla vågdalar och toppar som bryter i riktigt skum.

Igår såg vi de första flockarna Sillgrisslor flyga runt fyrberget. De ligger i vattnet och glänser som pärlor eller så flyger de. I motvinden får de jobba rejält för att ta sig framåt. I medvind svischar de bara förbi i världens fart. De ser ut att ha jättekul i vinden.

Utanför fyren är det svårt att stå rakt. Kan bara tänka mig hur det är när det blåser 25 m/s. Idag gör vi ett nytt försök att ta oss runt fyren nere vid strandkanten. Inte helt enkelt. Klättrande och kravlande tar vi oss meter för meter. Slipprigt och halt. Så äntligen når vi stranden och får se hyllorna som till vår stora förvåning redan är upptagna av grisslor. Säkert inte så många som i vår men de verkar i alla fall sitta och vila sig där mellan flygturerna. Ann-Louise ser till och med en tappad skarpsill mellan stenarna. Så härliga de ser ut när de flyger över huvudet på oss lite bredbenta och vingliga innan de landar ute i havet.

Vi följer stranden i det härliga motljuset och njuter av vågorna som bryter mot klippor och stränder i soldiset. Så går vi hemåt för en sen lunch och lite bridge för fyra av oss.

Undrar om det blir sämre väder imorgon? Jag ligger efter med planerna på att återuppta mitt akvarellmålande. Och det krävs dagsljus (och självdisciplin) för det. Skjuter kanske upp det till jag kommer hem. Då har jag lite foton att inspireras av. Just nu ligger 913 foton i mappen ”Stora Karlsö”  och det är efter att jag tagit bort alla dåliga och dubbletter.

Stora Karlsö 4 februari 2011

Kerstin Melin

Här kan du läsa alla mina dagsnoteringar från Stora Karlsö

Badgäster

 Femte dagen på Stora Karlsö

Det blåser 17 m/s och vinden viner runt köksfönstren. Jag sitter vid köksbordet och skriver. Resten, Leif, Anders, Ann-Louise och Danne, spelar Bridge. Budgivningen blandar sig med vindens tjutande.

Vi är bortskämda med soliga dagar. Vi hade planerat en massa saker att göra när det är dåligt väder. Lite jobb, akvarellmålning, skriva…  Och äntligen, idag var det mulet och regnigt. I alla fall ett par timmar. Så sprack himlen upp igen och solen kom fram. Då går det ju inte att vara inne. Lite splittrade aktiviteter blev det.

Jag försökte gå strandremsan från Hien och under fyren, en väldigt isig passage och när jag kom fram till stängslet gav jag upp och vände. Istället passade jag på, nu när jag var ensam och ingen suckade över att jag fastnade för vackra stenar och hela tiden kom på efterkälken. Jag gick längs vattenbrynet och vände på alla vackra stenar och fossiler. Wow, vilka havsodjur! Slingriga tentakler, stora ledade, ormlika.  Är tacksam för att de är döda och att man inte möter dessa när man badar nuförtiden.

Mellan vågornas rasslande i grusstranden hör jag plötsligt ett helt annat ljud, yxhugg. Och i nästa stund känner jag den välbekanta doften av rök. Då vet jag, vår egen ”kaminman” är i farten. Jag går stigen mot Norderhamn och ser röken från bastuskorstenen.

Det är bara att gå tillbaka till fyren och hämta Leif och handdukar. Här ska badas bastu!

Så här års finns ju inget vatten i ledningarna så vi är förvisade till vattnet i Östersjön. Därför stannar man så länge som möjligt i bastun för att lagra värme så den räcker ända ner till viken. Det är dock inte så kallt i luften, däremot är det väldigt kallt på marken och vi springer så fort det bara går de hundra meterna ner på stenstranden. Det finns ingen tid att tveka utan bara kasta sig i innan hjärnan hinner tycka detta är ganska tokigt.

När jag sedan står där naken på stranden mitt i Östersjön och mitt i vintern känns livet underbart. Att man bara kan göra något sånt här är ett privilegium.

Men särskilt länge kan man inte stå där i blåsten, inte för att det är kallt i vinden utan för att fötterna håller på att domna. In i bastun igen. Och så gör vi ännu en vända i havet innan vi avslutar dagens bastubad.

Jag har nu bestämt mig för att börja samla. Jag ska samla på bastubad, själva badminnena. Jag har redan några fantastiska i min samling, Blåhammaren högst belägen med utsikt över hela vintriga fjällvärlden, Sylarna, även den mitt i vintern, Stensdalen med bad i forsen där man fick hålla sig i ett rep för att inte fara iväg.

Stora Karlsö 3 februari 2011

Kerstin Melin

Havsörnen som kom på tebesök

Fjärde dagen på Stora Karlsö

Åter en dag med soligt väder och 12 sekundmeter. Idag ska vi fortsätta vandringen där vi slutade igår, vid Stiudden.

Efter en promenad tvärs över ön hittar vi de små rösena som markerar var vi kan hitta en nerfart till stranden, inte alltid så lätt att se och framförallt inte när det är isigt. Efter lite kanande nerför landar vi mitt framför ett dött får, eller resterna av det. Förmodligen har det ramlat ner här.

Vi vänder blickarna mot den fantastiska stenstranden istället. Fina slipade runda stenar ger en känsla av grekiska stränder med sitt kalkstensljus och blåa vatten. Nyfiken som jag är på att fotografera lite isiga stenar går jag söderut och passerar stenudden. I motvinden försöker jag ropa på de andra och de förstår att det är något jag hittat, som är bättre än ett dött får.

Runt udden har jag fått syn på ett magnifikt isfall eller i alla fall istappar i mängd ner från klinten. Kameran går varm. Det är svårt att slita sig. Solen gassar och här på den läiga stranden med det blå havet, känns det som våren kommit.  Vi går norrut och så småningom övergår de små runda trevliga stenarna till klapperstenar och till sist är det stenblock vi tar oss över. Och nu är vi på skuggsidan där solen inte smält bort nattens frosthalka. Vi klättrar, ålar oss och halkar på de trilobitstinna stenblocken.

Genomsvettiga tar vi en paus i lä bakom ett stenblock och tänker tillbaka på vår fina stenstrand i solen. Här i skuggan tar vi fram våra termosar. Precis när vi hällt upp teet och tar första klunken sätter vi nästan i halsen. Kraftiga vingslag några meter ovanför våra huvuden visar sig vara en havsörn som gjort en loop ner från berget och nu seglar ut mot Lilla Karlsö. Och för en gång skull hade jag lagt kameran ifrån mig och står där med enbart min temugg i handen.

Nu åker broddarna på. Sista sträckan med stenblock kantas av isbanor. Så äntligen är vi på stranden mot Norderhamn och lättgånget. Dags att gå hem till fyren och fira Jussi Björlings hundraårsdag och sitta i lanterninen och titta på solnedgången.

Stora Karlsö 2 februari 2011

Kerstin Melin

Fyrtornet och Jussi

Fjärde dagen på Stora Karlsö

När man slår upp den gamla trädörren till fyren kommer man in i en hall med tjocka spröjsade glasrutor. Mitt fram möts vi av en lång kalkstenstrappa, som i ett palats. Den fortsätter i vinkel upp till nästa våning.  Jag höjer blicken upp genom trapphuset och alla våningarna. Högst upp i taket finns glasrutor, men det kommer inget dagsljus genom dem. På varje våning finns små lägenheter och rum och högst upp finns en bifyr i ett rum. Den markerade förr Scharlakansgrundet som tydligen var ett otäckt grund. Men nu är bifyren släckt. 

På kvällen känns det lite läskigt att gå ut i det kalla trapphuset  och den mörka våningen ovanför och den mörka hallen en trappa ner, där man bara kan fantisera om vad som kan finnas. Kan tänka mig att fyrvaktarbarnen tyckte det var lika skrämmande och deras föräldrar tyckte nog de var sjåpiga. Men man ska ta barns fantasier på allvar, annar får de gå i terapi eller så blir de författare eller konstnärer.

På första våningen rakt fram ovanför trappan, finns det väsentliga. ”Fyrtorn” står det på dörren och där innanför möter en spännande värld av gjutjärn, teknik och en massa elektricitet. Novis i fyrteknik som jag är, har jag lite svårt att avgöra vilka grejer som skulle höra hemma på Tekniska museet och vilka som faktiskt sköter fyrblinket just nu och ytterligare ett par månader. (Sen blir nog allt klassat som museiföremål).

Väggarna i nedre delen av tornet är rappade och målarfärgen flagnar mellan porträtten på alla fyrmästare i stiliga uniformer som blickar ner på oss. Förmodligen suckar de över att deras så viktiga och värdefulla arbete med att se till att fartygen hittade rätt i ur och skur nu ersätts med tråkiga automatiskt blinkande master. Tack och lov har de utsikt över sin gamla franska linsapparat anno 1886 som pryder det lilla rummet. Den är lika vacker som en modern glasskulptur.

Längre upp i tornet ser väggarna mer ut som på ett fartyg med stål och bultar. Sista trånga trappan slingrar sig upp till fyrhuset och så är man uppe i själva lanterninen där halva är av rött glas. 1000W blinkar genom glaslinserna. Det känns svindlande att stå här, dels på grund av tornets höjd och sedan klippans, på ytterligare sisådär 50 meter ovanför havet. Jag tänker tillbaka på seglatser vi gjort här i trakten, där just den här lilla lampan blinkat och hjälpt oss ta ut kursen.

Just idag fick tornet en helt annan funktion. 2 februari 1911 föddes Björling och vi firade 100årsminnet med att Leif, vår mästerlige sångare, sjöng ”Till Havs” från fyrtornets balkong. Och precis som i sången så var det en sydvästlig frisk vind som fångade tag i tornerna.

Stora Karlsö 2 februari 2011

Kerstin Melin¨

Flera ´vinterfoton från Storka Karlsö

Skarvbon och klappersten

Tredje dagen på Stora Karlsö

Man kan vakna på olika sätt. Idag var det en liten skalbagge som tog en genväg över min panna. Stackarn, blev nog vettskrämd nar jag dammade till honom. Undrar om det var samma lilla gynnare som satt och värmde sig på min laptop igår och solade sig i tangentbordsbelysningen. I så fall var det nu andra gången han åkte på stryk.

En titt genom fönstret och konstaterar att det är mulet och ett besök i fyrtornet bekräftar vinstyrka på 13 m/s. Vi börjar bli vana vid vinden  (många v därJ)

Men man kan inte ha sol varje dag och vi gav oss iväg till södra delen av ön och vandrade genom klapperstensfälten. Vilka krafter det finns i vågor. När vågorna slår mot klipporna låter det nästan som åska. Våra vänner från igår, svanarna och deras grå jättebarn har flygövningar idag. Fungerar bättre än att simma genom vågorna tror jag. Men tur att man inte stod under svanen på fotot, en kille med utsläppsrättigheter.

Vi vandrar vidare och plötsligt spricker himlen upp och blir blå och då blir ju även havet blått och solen lyser och vågorna kantas av solblänk. Tänk vad lite sol kan förändra hela världen. Översta raden av klapperstensfälten är prydda av lavar i grått och gult, de lägre är rentvättade kalkvita och har det typiska gotländska skimret som nästan bländar i solen. Här ligger också ett smärre timmersläp om man samlar ihop allt. Borde kunna gå att använda i vedbastun. Det är kul att vara strandletare. Vad mycket fynd här finns. Jag som har en förkärlek till rostiga saker, för att de har en så fantastisk färg, njuter av att se dörrhandtag och fartygsplåtar.

Så får vi syn på skarvbona. En värld i svartvitt. Jag kommer att tänka på Tim Burtons magra figurer i melankoliska filmer när jag ser dessa knotiga pinnformationer i hundratal. Det ska ju också nämnas att det är ett fantastiskt privilegium att få gå runt på stränderna på Stora Karlsö så här års. Hela sommarsäsongen är alla stränder här fågelskyddsområde. Att få titta ner i ett skarvbo känns därför nästan förbjudet, som om man brutit sig in.

Nu tar stranden slut och vi klättrar runt bona upp på klipporna ovanför. Utsikten över undervattensklippor och trubbiga kalkstensraukar, som vågorna slår kaskader av vatten över i solskenet, är magnifik. Jag bränner av hundratals foton och vet att jag kommer slänga de flesta när jag kommer hem. Men jag njuter av att försöka fånga allt det fantastiska jag ser.

Här på sydöstra sidan är klipporna karga. På platåerna ovanför blandas klippor med gräsggläntor, där fåren betat rent. Vackert och lättgånget. Under vår drickapaus ser vi dem. Hundratals Sillgrisslor som flyger i snygga formationer ovanför vattnet. Plötsligt vänder de och visar upp sina vita bröst, allihop på en gång, vilken timing.  

Vi börjar återtåget till fyren, resten av den östra stranden tar vi en annan dag. 

Klockan fyra traskar vi alla trappstegen upp i fyren och kryper upp runt själva fyrlampan på det kalla stålgolvet. Lite trångt är det och man vill inte gärna luta sig för nära fönstret så att fönstervärmarna bränner hål i fleecen. Här sitter vi nu och väntar på solnedgången över en mugg glögg. Solen befinner sig dock bakom lite moln nu så det blir bara lite rosa på himlen, men mysigt är det att sitta här och ha fyrlampan blinkande ovanför huvudet.

Stora Karlsö
1 februari 2011

Kerstin Melin

Foton från Stora Karlsö