Slutspel i matchen mot bakterierna

Förra veckan gav jag upp. Efter fem veckors infektion började orken ta slut. Fortfarande grinade mitt bröst mot mig i spegeln med en illröd nyans. Förutom den blålila färgen där skinnet var så tunt att det var genomskinligt.

Vi gav upp. Både min läkare och jag. Den bröstprotes som hade opererats in, skulle nu tas ut igen eftersom kroppen ändå försökte göra sig av med den på egen hand. 4 veckors antibiotikabehandling, varav 5 dagar intravenöst, hjälpte inte.  Huden där kroppen planerade att skicka ut protesen var supertunn. För att inte detta skulle hända akut under midsommarhelgen, tömdes protesen på all silicon. Det skulle minska trycket så att min Alien inte skulle hoppa ut. Eller som dottern uttryckte det: "Så att den inte far iväg som en manet mot vindrutan".

Så vi planerade in en operation på onsdag. En sista avstämning skulle dock göras idag.

Hemma hade jag planerat allt inför en ny operation, med alla erfarenheter från förra operationen. Inget nagellack, tandtråd för att snurra av vigselringar, operationstvål för att skapa den rätta svintolooken i håret, rena handdukar, lakan. Jag hade till och med fixat en snygg liten kasse att ha dränaget i denna gång, en tygkasse från Gudrun Sjödén.

- Sänkan är nere på 5, berättar min gulliga kirurg, strålande glad. Jag tar av mig BH:n. Läkaren är jättenöjd. Den tomteröda färgen är borta. Själv har jag bara sett den blålila delen. 

Så, vad gör vi nu, undrar jag.

Vill du, så tar vi ut protesen ändå, men nu för första gången är det jag som är positiv, säger doktorn. 

Den omöjliga matchen mot de tuffa bakterierna verkade ha vänt. Slutspelet kan börja. 

- Men den tunna blå huden, vad gör vi med den, frågar jag.

- Det fixar vi senare, skrattar hon. Har den hållit så här långt, så håller den nog i fortsättningen också. 

Jag ser maneten på vindrutan framför mig igen.

När jag går därifrån skuttar jag lite i solen. Jag har glömt att fråga om allt möjligt. Men jag ska i alla fall hålla mig lugn, vet jag. Nu är det tid för läkning och vila. Och, jag har kvar min bröstprotes, som är helt utan silicon. Men det fixar säkert min läkare också så småningom.

En sista penicillinkur. På söndag är det final. Jag hoppas att mitt lag vinner.

Matchen mellan bakterierna och immunförsvaret

Livet som bröstopererad har sina gråare dagar också, dock inte svarta.

Det tog ett par dagar innan jag vågade ställa mig framför spegeln. Fel! Jag var helt enkelt upptagen med smärtlindring och sömn. Hur jag såg ut tänkte jag inte alls på. Jag visste inte ens om det fanns ett bandage, vilket det inte heller gjorde. 

Men när jag till slut stod där och tittade, ramlade ordet "stympad" ner över mig. Jag vet inte vad jag i diskussionerna med kirurgen hade förväntat mig. Jag hade ju sett en massa bilder av färdigrekonstruerade bröst, mer eller mindre lyckade. Det här var något annat. Den här rekonstruktionen som det så fint heter, var ju bara i sin början. Samtidigt var jag otroligt imponerad över vilket litet snyggt ärr det faktiskt var, trots att hela bröstinnehållet är väck.  De måste ha krängt ut innehållet genom det lilla hålet.

Men nu var alltihop svullet och rött som en solmogen tomat.  Även om det såg helt läkt ut på utsidan pågick en kamp på insidan. Bakterierna i protesen versus immunförsvaret. I första halvleken ledde bakterierna med att skjuta sänkan i höjden till 164. Immunförsvaret fick ta hjälp från antibiotikapiller, men trots det fortsatte bakterierna sitt anfall. Nu blev det inläggning på St Göran, för att bekämpa de onda makterna. St Göran är ju känd för att slåss med drakar. Intravenös antibiotika pumpades nu in och se då började sänkan sjunka till sist. Men den illröda färgen bestod och bröstet var nu nästan lika stort som före operationen, fast nu fyllt med sårvätska. Till slut kunde vi i alla fall återgå till piller och mina sönderstuckna vener fick vila.

Så nu väntar jag på att andra halvlek ska ta slut och immunförsvaret ska avgå med seger. Men inget är säkert. Kan hända måste det bli utvisning av protesen för att vi ska vinna matchen. Antibiotika har ingen effekt på vävnad som inte är kroppens egen. 

Men hur som helst är cancern borta och det är ju fantastiskt! Resten är ju bara kosmetiskt. Så att barn i den allmänna bastun inte ska bli vettskrämda när det ser den stympade tanten. Några operationer ytterligare och så kanske en liten snygg tatuering. 

Ett enkelt strumpeband

Jag ligger här och funderar på förbättringar i vården. Kanske en yrkesskada som gammal Processledare. Men idag tänkte jag inte på själva vården, utan mer på praktiska detaljer. 

Min säng går inte att manövrera om man ligger i sängen. Man måste först ta sig ur sängen för att komma åt spakarna som reser upp ryggen. Nyopererad som jag är, skulle jag
behövt det ryggstödet för att ta mig ur sängen. I natt satte de dessutom upp gallergrinden så att inte alla mina slangar och påsar skulle ramla ner. Då var det ännu svårare att ta sig ur sängen. 

Såg nyss på Ikeas lilla film "hitta  drömsängen med hjälp av våra experter"  och undrar om inte Ikea skulle kunna samarbeta med tillverkarna av sjukhussängar. 

En annan liten detalj är mina dräneringsslangar med vidhängande påsar. Jag ser ut som en julgran i en Tim Burtonfilm där de hänger och slänger halvfyllda med blod, när jag rör mig. De hänger nedanför nattskjortan och är en förfärlig syn!  Jag funderar på om man skulle kunna sy ett förkläde med fickor, där man kunde ha sina slangar och påsar. Ett sånt där som mammorna hade på 50-talet.

Och så var det operationsstrumporna. Det osexigaste plagget i operationsutstyrseln. De hasar bara ner. Tänk om sjukhuset kunde bistå med ett litet strumpeband med sjukhusets logga. Det kunde man få ta med sig hem som souvenir.