Tystnaden när ungarna flyttar

En taltrast underhåller vid dagens frukost. Vilken fantastisk variation på lätena, jag blir nästan full i skratt. Det är verkligen som om han håller tal för mig där jag sitter bland pelargonerna och dricker te. Men annars är det väldigt tyst. Jag saknar våra hackspettars inte alls lika vackra tjattrande. Under ett par veckor har vi följt hackspettens familjebildande. Först ett frenetiskt hackande i en av asparna och spånerna yrde. Några veckor senare kunde vi höra ungarna tjata efter mat från det lilla hålet. Hackspetten flög fram och tillbaka med matleveranser.  

Men vad var det där, en talgoxe som flög in i hålet. Nu blev vi verkligen förbryllade, var det inte ett hackspettsbo? Jo då, hackspetten fortsatte med sina leveranser. Och talgoxen också. 

Så hade till slut Hackspettsungen blivit så stor så att den satt i hålet och väntade på mat. Jag tror det bara var en unge. Vi fick det konstiga beteendet bekräftat. Talgoxen matade hackspettungen! Det hade på något sätt blivit en gökungesaga. 

Hade talgoxen passat på att lägga ägg i hackspettens bo? Var det två bohålor bakom ett ingångshål? Vi vet inte och får troligen inget svar förrän vi någon gång hugger ner aspen.

Jag åkte hem och kom ut dagen efter med teleobjektivet. Jag smög fram och tittade. Inte ett ljud. Hackspettsungen hade flyttat hemifrån. 

Hackspettsungen i sitt hål, foto taget med mobilen.

Vad har du på skrivbordet?

Telefonen, det viktigaste verktyget

Frågar man folk idag, skulle säkert hälften av oss tala om appar, ikoner och bilder på skrivbordet.

- Jaha, menar du det fysiska skrivbordet! Det är ju bara en plats att ställa datorn på.

Betydelsen av skrivbord har förändrats sen 1983.

Jag satt hos min mamma häromdagen och bläddrade i gamla album. Fastnade vid “Pappas kollegor på kontoret”. Syftet var nog att visa de glada ansiktena på kollegor och sekreterare, män respektive kvinnor i nämnd ordning. Jag såg något helt annat, ett tidsdokument! Det har hänt en del på 32 år. Hur många sekreterare finns det kvar idag?  

Askkoppen nära till hands

Ännu intressantare är att betrakta hur 1983 års skrivbord såg ut. Skrivbordsunderlägg med almanacka anpassad till den lilla plastfliken. Ett mjukt underlag att skriva mot, för hand.

Skrivbordstelefoner med kopplingsmöjligheter och snabbtelefoner. Dessa upptog en stor yta och även en stor del av tiden. Det här var ju före e-posten och vi kommunicerade med telefon och brev. Det syns ju inte på bilderna, men posthantering och postfack är ju något som knappt finns längre. På mitt nuvarande jobb som jag haft i 18 månader har jag inte fått ett enda brev.

Pennstället, en självklarhet.

Räknemaskinerna får vi inte glömma. Före excel, ja före Microsofts intåg med alla tänkbara digitala kontorshjälpmedel. Sekreterarna hade skrivmaskiner som sitt huvudverktyg, placerade mitt på bordet.

Försöker tänka tillbaka på ljuden i ett kontorslandskap anno 1983. Knatter från skrivmaskiner, rasslande räknemaskiner, telefonpratande (man var ju tvungen att sitta på sin plats eftersom telefonen hade sladd.)  Idag är det tyst. Många sitter med hörlurar, i sin egen musikvärd. Skulle någon behöva störa tystnaden finns det tysta rum avsedda för samtal.

Vad jag reagerar mest emot är askkopparna och cigarettpaketen. Man glömmer fort hur ofräscht det var när folk rökte mitt i kontorsmiljön och det stod fulla askkoppar och luktade illa. Jag minns exakt ljudet, hur det klickade när folk lyfte och la på locket på de bruna plast-askkopparna när de fimpade.

Noteras: Hållaren till pappersmuggen.

Och idag, när datorn och mobiltelefonen är skrivbordets viktigaste redskap tillsammans med alla laddningskablar och adaptrar behövs inte särskild stora skrivbord. Man kan ju sitta var som helst och jobba, bara det finns elkontakter och wifi.

Lyxen av att kunna röra sig utan smärta

Jag böjer mej ner och knyter skorna. Och det kan ju tyckas att det inte är särskilt märkvärdigt.

Lite osäker och kanske lite vinglig. Klarar jag detta? Ja. Fantastiskt att efter åtta månader kunna sätta på sig skorna utan skohorn. Och strumporna. Jag kommer säkert snart att glömma hur jag fick lägga strumporna på golvet och försöka peta in tårna i dem. Sen försöka få tag i strumpan med fingrarna och dra medan jag höll andan. Ibland fick jag ge upp och vila en stund före nästa försök. Likadant med byxor. Och alla saker jag tappat på golvet och låtit ligga.

Nu kan jag ta ur skohornet ur min bag, och alla smärtstillande tabletter också!

Jag njuter av varje rörelse jag kan göra. Synd bara att man ska behöva ha ont för att kunna uppskatta lyxen av att kunna röra sig till vardags!

Idag tog sommaren slut i Visby

Regnet smattrar på plåttaket till mitt lilla hus i Visby.

Igår badade vi i eftermiddagssolen som visserligen stod lite lågt men ändå värmde där vi gick i strandgruset. Vi åt glass på uteserveringen i hamnen och det var fortfarande sommar. Vi vandrade på strandängarna i Kovik och plockade blommor i den lätta brisen från havet.

I natt hände något. Där det igår satt folk och drack vin på uteserveringarna, är stolarna idag uppstaplade och golven tomma. Ännu finns verandorna kvar men serveringen är slut för säsongen. Sommaraffärernas skyltfönster har fortfarande kvar sina REA-skyltar, men dörrarna är stängda och det är mörkt bakom skyltfönstren. Kanske känns det så melankoliskt eftersom allt fortfarande är kvar men folket är borta och serveringen slut.

Kvarvarande skyltar och flaggor fladdrar i vinden och hela staden andas ut. Eller andas den in? 
På gatorna cyklar studenter med loppisfynd surrade på pakethållaren. Dags för att flytta in och skaffa det nödvändigaste för höstens boende där turisterna just flyttat ut.

I natt tog nog sommaren slut. Och det var nog inte enbart för att restaurangerna stängde utan vinden vände och det blev höst. 

OH, vem var det som broderade mina servetter?

Igår var vi på bakluckeloppis.

Bord efter bord med plastleksaker, udda temuggar och videofilmer. Inte riktigt vad jag fastnade för och till på köpet blev jag biten av två getingar.

Men så i sista raden står en dam i sextioårsåldern  och mitt på hennes bord ligger en trave damastservetter. 

- Vad tar du för dem, frågade jag och förväntade mig samma ockerpriser som vi sett på loppis i Finland. 

- 50 kronor, sa damen.

- För allihop utbrast jag. Det var ju en hel hög. 

- Ja, sa hon lite generat som om priset kanske var lite i högsta laget.

- Ja tar dem sa jag, betalade och stoppade ner dem i min kasse.

Idag har jag tvättat inte mindre än 20 linneservetter. Strök dem medan de var blöta och beundrade sedan min trave linne som glänste i solen

Oh, vilka vackra linneservetter med monogram. Det var just OH de var märkta med. Jag tänker på den unga kvinna som säkert broderat en massa OH på servetter, handdukar och lakan inför sin förestående bosättning. Vilket arbete! 

Tänk om vi idag skulle beställt detta av en sömmerska. Broderad damast. 

Ett litet räkneexempel bara för monogrammet (Jag vet inte vad en sömmerska har i lön men jag drar till med 300):  1 timmes broderande per servett  x 20 servetter x  300SEK = 6000 SEK

Jag köpte dem för 50 SEK.

Vackra pappersservetter kostar ca 50 SEK för 20 stycken.

Dags att börja använda allt vackert gammalt hantverk som gjorts i stugorna! 

Dagar fyllda av nätverkande

Nätverkande

Visst är det kul med sociala medier! Den här veckan ägnar jag mycket tid åt dem. Inte Facebook, Linkedin, Pinterest, Instagram och Twitter.

Nej, denna vecka träffar jag folk IRL, ansikte mot ansikte. Det är också ett socialt medium.

Nu ser jag framför mig alla mina vänner, Facebook-antagonisterna, nicka och bekräftande mumla: vad var det vi sa! "Det är den riktiga världen som räknas, vi vill inte se foton på lunchmaten eller bilder på folks katter"

Visst har ni rätt, mina vänner. Att träffa folk skapar en massa positiv energi. Det kan jag intyga som jobbar mycket ensam hemma. Bara en sådan enkel sak som fikapausen på arbetsplatsen, som alla tar för givet. Tänk va mycket energi som överförs över kaffekopparna i papper med dåligt automatkaffe. Jag dricker hembryggd espresso i en vacker keramikmugg men utan någon att utbyta   tankar och idéer med. 

Åter till de nätbaserade sociala medierna. Det var faktiskt via mina vänner på nätet som jag blev inbjuden till flera olika typer av nätverk och träffar.  Under en vecka har jag träffat fantastiskt trevliga människor som jag aldrig skulle träffat annars och mitt nätverk har berikats med glada positiva kontakter. 

Visst är det fascinerande med nätverkande, och ändå så enkelt. Vänner delar med sig av sina vänner och det skapar nya möjligheter och en massa positiv energi. Det handlar inte om att slå rekord i antalet "Facebookvänner". Men Facebook är en bra start på nätverkandet.

 

Så än en gång; Tack ni vänner för att ni delade med er av era vänner!

Och ni andra, Facebook-antagonisterna, ni kommer ändå inte att läsa det här heller...men kanske kan vi träffas ändå någongång. Man kan ju fortfarande skicka brev med posten.

På vandring genom år 2014

Jag är inte mycket för nyårslöften. Och jag måste erkänna att jag inte är särskilt bra på att sätta upp mål heller. Jovisst är jag bra på målformulering, men på vägen dyker det alltid upp nya möjligheter och idéer. Jag är bättre på karta och kompass och på att gå åt rätt håll.

Idag, så här på en av årets första dagar, köpte jag ett par nya vandringskängor. Med mina 10 år gamla kängor i en påse, åkte jag till den stora butiken som har allt för friluftslivet. I påsen fanns även två par ullstrumpor och nya inlägg. Jag planerade för seriöst provande med alla tillbehör. Här skulle inte något lämnas åt slumpen.

- Hej, jag behöver köpa nya vandringskängor, sa jag och tog upp en av mina älskade, nötta kängor som hasat genom lera, klättrat i berg, klafsat i snöstorm och snubblat över rötter.

Den vänlige säljaren såg ut som han verkligen förstod att jag behövde ett par nya. 

- Jag vet faktiskt inte vilken storlek det är för allt sånt är bortnött och utsuddat, men de är för små. 

- Det brukar synas under innersulan, sa den prydlige säljaren och tog med nypan upp min innersula. Han hade säkert velat ha kirurghandskar på sig. 

- Jaha, och du vill ha likadana som de här? Hur mycket vandrar du egentligen, och var? 
- Hur mycket packning brukar du bära? 

 Anade jag en viss sarkasm eller ser jag så otränad ut?

- Numera blir det ju lite lättare packning erkände jag. 

Han skulle bara veta att jag burit 23 kg, att jag klättrat och hasat och vadat i alla tänkbara oväder, senast  i oktober klättrat på stupen på Stora Karlsö.

- Ska du inte ha ett par för lättare terräng? Vi har en del riktigt fina kängor till bra priser.

- OK, jag provar ett par sådana, då.

För små och smala för mina KalleAnkafötter.

- Vad är skillnaden mellan de lättare och billigare kängorna och de jag har haft tidigare?

- Stabiliteten i hela kängan och sulan, sa säljaren. Han letade vidare bland kartongerna och fortsatte på lagret . Den storlek jag skulle behöva fanns inte för damkängor.

Plötsligt gjorde han en helomvändning och slutade tjata om lätta och smidiga kängor till reapris. Jag vet inte vad som hände men ner från hyllan tog han nu ”Vandrarnas Rolls Royce”.  Han böjde ochvred på kängan han höll i handen. 

- De här är stabila. Det är herrkängor.

- Bra, då provar vi dem. Stabilitet är vad jag behöver.  Jag vet inte vart de här kängorna ska bära mig, men säkert behövs både bra grepp så att jag inte halkar och kanske också stabil tåhätta så att ingen trampar mig på tårna.

- Black Label, skrattade jag när fötterna gled ner i de formgjutna svarta skinnkängorna. En liten promenad runt i butiken kändes som en Pavane, en procession i Renässansen.  

- Dem tar jag!

Vart kängorna ska gå under året blir spännande att se. Utrustad med ”karta och kompass” och stabila skor ska jag nu börja 2014 års vandring. 

Gott nytt år!

Det är jättelätt att söka jobb

Det är det som är problemet.

Som gammal processledare har jag alltid strävat efter att processer ska vara effektiva och enkla. Internet har gett oss möjligheten att snabbt utföra allehanda aktiviteter, allt från att handla prylar till att komma i kontakt med myndigheter och till och med att söka jobb. 

Det var inte bättre förr. Då var det krångligt att söka jobb.Man läste dagstidningarnas platsannonser och platsjournaler, skrev ansökningshandlingar och meritförteckningar, postade och väntade. Rekryterarna, eller var det faktiskt cheferna själva, läste och valde.
Idag googlar du fram lediga tjänster i mängder på olika jobsajter. Klickar på länkar och fyller i förifyllda formulär med ålder och utbildning och erfarenhet. I bästa fall kan du få bifoga ditt eget författade CV.
Ett par klick så är ansökan inskickad. Och inte bara min ansökan, utan hundratals andras också. Jag förstår att det behövs rekryterare. Hur skulle en vanlig chef kunna behandla alla dessa ansökningar.

Nu kommer vi till urvalsprocessen. Med bra webverktyg kan rekryterare lätt sortera ansökningarna efter vad de vill ha inom ramen för vad man ”får” sortera. För inte tror jag att rekryterarna läser igenom alla handskrivna CV och brev. Det betyder att rekryteraren får en handfull ansökningar som passar i ”boxen”, rätt utbildning, rätt ålder och rätt antal yrkesverksamma år. Och de ansökningarna läser chefen och väljer ut en lämplig kandidat. Men kanske inte den mest lämpade. Kanske missar det dem som finns "utanför boxen" och de som faktiskt passar in i teamet.

Efter ett halvår som arbetssökande via websidor befinner jag mig alltid i den där kategorin som inte har rätt skolutbildning. Men jag har kompetensen. För det är väl inget nytt att kompetens är något annat än erfarenhet och skolutbildning. Det är en kombination av kunskap, vilja och förmåga. Kompetensen kan du knappast kartlägga genom ett webformulär. 

Tillbaka till processeffektiviteten. Om du gör ansökningprocessen så snabb och enkel så att du får för många sökande, gör detta att processen inte längre är effektiv. Man får inte det rätta urvalet för att du måste sortera bort de flesta. Arbetssökande söker massor av tjänster för att kunna få träff på en enda. Men man kan ju inte ha mer än ett jobb.

Hur borde man göra då?

Om alla söker endast de jobb de absolut vill ha och lägger ner möda påatt söka dessa, skulle ansökningarna bli färre per jobb och rekryterarna få ett mindre urval som de kan behandla mer noggrant.

Då kommer nästa problem. När rekryteringsfirmorna lägger ut annonser där inte ens företagets namn finns med, endast en beskrivning av vad företaget gör, är det kanske inte just det företaget som jag vill jobba hos. Själv ska jag vända ut och in på mig och berätta allt, men jag får inte ens veta vem som vill veta detta om mig. Om jag vill ha ett jobb där jag ska lägga ner min själ, inte bara sitta av min tid, måste jag veta att min själ går i takt med företagets värderingar.

Och till sist...

Hur många arbetsgivare skickar ens ett tack för visat intresse? Några få, och de flesta är automatiskt genererade. Efter månader, för processen brukar ta väldigt lång tid, kommer ibland ett svar. Då tänker jag lite som räven som åt sura rönnbär;Tack ock lov att jag inte behövde jobba i det företaget som tar ett halvår på sig för att anställa en person. Dår funkar säkert annat lika dåligt.

Bästa svaret jag fått, trots att jag inte fick jobbet, var från en statlig institution där jag under processens gång hela tiden fick veta hur långt de kommit med rekryteringen och sista mailet berättade man vem som fått jobbet. Jättetrevligt. Trots att det var 600 sökande på en deltidstjänst så ansträngde man sig att vara informativ och trevlig. Där hade jag gärna jobbat!

En dag i arbetslösheten

Visst låter det grått.

Det är en väldigt grå dag idag. Arbetsförmedlingen ligger i ett väldigt grått  hus.

Där satt vi och väntade på att klockan skulle bli tio, jag och femton andra arbetssökande. Män och kvinnor med ordet ”uppgivenhet” klistrat mellan rynkorna i pannan. Jag fick lust att ställa mig och hoppa upp och ned och skrika och flaxa med armarna för att det skulle komma in lite luft och rörelse i det förstenade rummet.

Så öppnades dörren och vi ställde oss väluppfostrat i kö. Jag hade min kallelse i handen. När det blev min tur, visade det sig att min handläggare var dubbelbokad och eftersom den andra arbetssökande hade med sig tolk, fick hon förtur.

Och vad skulle jag egentligen hit att göra? Jag behöver inte hjälp med att kartlägga min kompetens eller skriva CV eller lära mig hur man loggar in på Arbetsförmedlingens hemsida. Säkert behövde kvinnan med tolken tiden bättre.

Ändå hade jag förberett mig väl.

Ett halvkilo betyg och intyg från skolor, anställningar, kurser. Allihop i original, sorterade i datumordning från första sommarjobbet som barnflicka till betyget från 33 års arbetsliv i Swedbank. Men frågan är vad alla dessa original betyder? Är man 55 år och utan högskoleexamen sorteras man bort i första sorteringen. I alla fall när man söker jobb hos större företag som har webbaserade ansökningstjänster. Jag får aldrig visa hur kreativ och erfaren jag är.

Jag är skeptiskt till att det är Arbetsförmedlingen som kommer hitta mitt jobb. Fick ett mail från dem häromdagen med ett IT-jobb de tyckte jag skulle söka. Det kändes ungefär som när icke IT-kunniga ber mig hjälpa dem med sin krånglande PC; Du jobbar ju med "data". 

Nu fick jag en ny tid hos min handläggare. Då hoppas jag att jag har fått ett jobb så jag slipper besöka detta tröstlösa ställe igen.

Jag går ut i regnet. På hemvägen passerar jag en liten flicka i glada färger som försöker snurra sin röda skolväska i stora cirklar. Det ser fantastiskt ut.  Jag känner mig botad och går hem till min lilla atelje och sorterar mina färgglada målningar.

Imorgon dyker nog mitt drömjobb upp!

Med kameran i högsta beredskap

Sista dagen på Stora Karlsö idag, Jag börjar summera, inte bara antalet foton utan intrycken. Jag tyckte ju att vi redan för två år sedan sett ön, den är ju inte särkilt stor.
Men va fel man kan ha. 

Ljuset under en höstvecka är helt annorlunda än under en vintervecka. Visst är höstfärger fantastiska och här på ön blir de ändå mer påtagliga i kontrast mot havet och mot kalkstenen.




Sen har ju veckan varit kul på många sätt. Att gå och fotografera tillsammans med min syster Sara är inspirerande. Vi lyckas hela tiden exakt samtidigt dra upp kamerorna, inspirerade av samma motiv. 

"Vi fem", vårt lilla gäng som är här denna vecka är tåliga och väntar på oss när vi hittar minimala lavar att fotografera eller när vi väntar på just den rätta vågbrytningen.





Idag ska vi fylla kamerorna med intrycken av de sista metrarna av stränder som vi ännu inte vandrat. Ön är ju inte särskild stor kan man tycka. Men det finns hela tiden nya saker att se och nya former och färger att fotografera.

Färskt regnvatten

- Det finns inget vatten på Stora Karlsö, meddelade Annika morgonen vi skulle åka hit till Stora Karlsö.

Efter den torra fina sommaren fanns inget vatten kvar i brunnen.Det ordnar sig nog tänkte vi. Vi ska ju till en ö som är omgiven av hela Östersjön.

Det skulle finnas några kallkällor på ön samt dunkar att samla upp vatten i. Sen kunde vi dra dunkarna på cykelkärran till hamnen och därefter lasta bilen (Det finns faktiskt en bil på Stora Karlsö!) och köra vattnet upp till fyren.

Kallkällorna var kalla men vattnet var brunt och smutsigt. Men fyren är ju knepigt byggd med en stor lutande cementplatta som leder till ett brunnslock. Detta blev vår räddning. Vi flyttade undan locket och där visade sig en gigantiskt cistern för regnvatten. Hink efter hink kunde vi hiva upp ur marken. En och annan gråsugga följde med. 

Plötsligt inser man vad viktigt det är med vatten. Att bara kunna vrida på kranen för att tvätta händerna är lyx. Torrdass är vi vana med sedan tidigare. Och dasset på Stora Karlsö har det mest fantastiskska utsikt jag sett. Klippbranterna som stupar ner i havet ligger ett par meter ifrån dörren. Igår seglade en Havsörn förbi utanför dasset.

Vi eldar bastu nere i hamnen och tvättar oss i havet. Lite knöligt för bara fötter att trippa över stenarna ner till vattenbrynet bara. Glömde badtofflorna även i år. 

Sen är man svettig igen när man gått den långa vägen uppför trapporna till fyrberget. 

Så återstår matlagningen. Det går faktiskt bra att laga mat på regnvatten. Och det går att måla akvarell på regnvatten. Så vi klarar det viktigaste.

I går morse regnade det här och vi var snabbt ute med bunkar och kastruller och ställde under stuprören. Färskt fint regnvatten. 

Fem på kalas på Stora Karlsö

Vi är åter på favoritön!

- Hur vill du fira din födelsedag, undrade mina fyra vänner. Det känns faktiskt som vår vistelse är som en av Femböckerna.

Är man nu på en annorlunda plats ska man ta vara på möjligheterna att göra saker annorlunda.

- Jag vill äta tårta i Stora Förvar, sa jag. Och så blev det. Sara bakade traditionell födelsedagstårta med mandelbottnar och smörkräm.
Efter dagens utflykt med klättrande och fotograferande på klippor och stenar, möttes vi i grottan av små vackra installationer gjorda av löv, rönnbär och vackra kvistar. Sång och hurrande.

Nu dukades det upp med ballonger och tårta med ljus och kaffe.
Utanför lyste oktobersolen upp lönnarnas röda löv.

Tack mina vänner för en oförglömlig födelsedag!

Imorgon ska vi Fem ut på ett nytt äventyr.

Utemålning långt in i september

Där stod jag framför staffliet på altanen, klädd i shorts och målade dag efter dag. Augusti blev september och fortfarande lyste solen på staffliet och jag blandade äggtempera i små koppar. Själv trodde jag att min målningssommar skulle vara slut i och med utställningen på Galleri Hagström. 

Men inte...
September blev lika fin att måla ute i, även om dagarna blev lite kortare och kvällarna lite kyligare. Men morgondimmorna inspirerade till nya målningar i Tempera. 

Vilken tur att det blev ytterligare en utställning! Annars skulle jag inte få plats hemma i ateljén i Spånga, med alla målningar. 

Nu är alla målningar ramade och nya små skinndockor väntar på att få sitta på hyllorna i Spånga Församlingshus. Idag ska vi hänga utställningen. Ska bli väldigt spännande att ha en utställning så här på hemmaplan! 

Har ni vägarna förbi Spånga centrum på fredag kväll eller de närmaste veckorna, så titta in!
Mer info hittar ni på: Spånga Konstförenings hemsida

Bilbranden som ingen såg

Järnåldersgravarna bakom vårt hus sjuder av liv så här i maj. Vitsippor i tusental, koltrasthanar som sjunger sina vårsånger, nyspruckna lövträd i ljusgrönt. 

Men i år har idyllen fått påhälsning av en främmande fågel. Härom natten fick en vacker Ask sina löv brända till sotiga flagor.

Vi hade i vår enfald trott att vår vackra skogsbacke var förskonad. Men vi blev bryskt påminda om att vi inte kan stänga ute omvärlden. Hit längs gångvägarna hade någon kört en bil och tuttat eld på den mitt under den vackra Asken. Vilket slöseri. Här i skogen kan ingen ha sett den brinnande bilen, så om bilbrännarna var ute efter publicitet, var de helt fel ute. Eller är det så att man vill visa att inte ens vi i ett villaområde ska känna oss säkra, vi ska inte tro att det endast är i tätbebyggelsens centrum man bränner bilar. 

Jag kan bara känna sorg. Vårens späda grönska förbränd.  Känns lite symboliskt. Jag tror inte ens polisen vet om denna bilbrand. Den är så långt ifrån de områden där veckans upplopp ägt rum.  Jag  tror inte ens de kommer att bry sig om den nu heller. Den står inte i vägen för någon biltrafik. 

Bilskelettet kommer bara stå där som en påminnelse om hur lätt det är att förstöra  spirande grönska och förvandla en Ask till aska på Järnåldersgravarna.

Vem i hela världen (Facebookvärlden) kan man lita på?

För ett par år sedan dök de första opinionsbildande Facebookgrupperna upp. Jag minns tydligt hur uppropet mot gatuvåld under ett dygn fick tusentals ”gilla”. En ny typ av namnlistor hade etablerats.

En person skrev något behjärtansvärt, alla gillade.

Idag flödar uppropen på Facebook. ”Stöd x i kampen mot y” Och visst gillar vi, i tusental. Men om det tidigare var enkelt att identifiera vem som skrev, sås är det idag inte lika enkelt. 

Vem står för budskapet och vilket är syftet?

Just dessa dagar känns det väldigt behjärtansvärt att visa sitt stöd för alla de som gör stora insatser för att återskapa en dräglig boendemiljö i Stockholms förorter. Jag letade bland Facebookgrupperna som uttalade sitt stöd.  Grupper som mina vänner gillade borde vara bra trodde jag. Började granska vem som stod bakom men blev inte övertygad om att det var etablerade organisationer som jag kan acceptera.

Mycket riktigt ett par timmar senare, kom de första dementierna. ”Sprid detta” Bakom FBGruppen X står en rasistisk organisation”.

Jag kollar då den grupp som vill att vi ska sprida detta budskap om rasisterna och inser att denna grupp inte heller vinner mina sympatier även om deras budskap just nu verkar vara OK.

Nu börjar det bli rörigt.

…Jag gillar ett uttalande som en grupp, som jag inte gillar, har skrivit. Sen skriver en annan grupp, som jag inte heller gillar, att det första uttalandet är skrivet av en grupp jag inte gillar. Själva uttalandet är OK men inte avsändaren …  Känns som en stor anslagstavla där en massa post-itlappar flyttas runt bland goda och onda. Minns den gamla devisen: Det A säger om B säger mer om A än om B.

Och jag som anser mig vara en ganska kunnig gammal FB-räv. Att vara källkritisk är inte lätt. Krävs nästan att man är undersökande journalist för att förstå vad som går att lita på. För att inte tala om alla kommentarer som är helt groteska. Näthat har diskuterats mycket senaste tiden, och den råa tonen genomsyrar diskussionerna och får mig att må illa av läsandet.

När jag givit upp att hitta en trovärdig FBgrupp att lägga mitt ”gilla” på, sökte jag efter polisens grupper som den senaste tiden publicera värdefull information. Kunde inte hitta dem. Efter en stunds googlande, hittade jag anledningen. Polisens Facebookgrupper hade stängts ner eftersom kommentarerna var så vidriga. Man hann helt enkelt inte städa bort dem och valde att stänga ner konversationerna istället.

Visst är det sorgligt! Jag har alltid varit försiktig med att uttala mina åsikter på Facebook och i andra webbaserade sammanhang eftersom jag inte är säker på vem som skulle kunna använda informationen. Idag är jag glad att jag varit så försiktig. Men visst är det sorgligt att när vi fick ett sånt fantastisk kommunikationskanal som skulle kunna användas till en konstruktiv dialog mellan människor oavsett ålder, härkomst och till och med språk, har vi lyckats förstöra den.

Kanske är det så att vi, var och en, måste formulera våra egna ståndpunkter istället för att dela och gilla andras? Då vet vi i alla fall varför vi tycker så och kan stå för det. Just nu lider jag när jag ser en massa vänner med kloka åsikter som i gott syfte, gillar en sida som jag inte tror de i själva verket ställer sig bakom.

Jag tror jag återgår till den verkliga världen och målar något vackert medan jag gnolar på den gamla 70-talslåten  ”vem i hela världen kan man lita på….”

Inte särskilt kul att vara vän med mig på Facebook

"En himla besserwisser"

Jag är den där trista typen som alltid talar om att de där fantastiska historierna är för fantastiska och de där skruvade bilderna är fotomontage.

Varför jag gör det?

Anledning 1 – Jag vill läsa om det som är sant. Men det drunknar ofta i mängden skräp som publiceras.

Anledning 2 - Jag vill inte att mina vänner ska bli lurade.

Samtidigt kittlar det lite att ta reda på varför vi så gärna delar dessa historier och varför vi går på dem.

Vandringssägner har funnits i alla tider och jag tror att vi alla tycker om att berätta och lyssna på historier oavsett om de är tagna ur verkligheten eller är ren fantasi. Och visst blir fiction ännu mer spännande om den har anknytning till någon man känner.  ”En kompis till min kompis var med om en fantastisk sak…”

När vi berättar dessa historier hör de fortfarande till underhållningsgenren. Kul att höra på festen och liknande.

I Sverige tror jag att vi alltid haft respekt för det tryckta ordet. Vi vet att vi kan lita på våra tidningar, att det som skrivs har åtminstone en viss sanningshalt.  Källkritiken har vi lämnat till våra journalister och redaktörer och vi har i lugn och ro svalt ner det som skrivs.

Men nu, när det tryckta ordet lämnat trycksvärtans värld och hamnar som pixlar på våra datorskärmar, mobiltelefoner och surfplattor, har vi inte ändrat beteende.  Idag kan vem som helst publicera nästan vad som helst på nätet och i sociala medier utan att ange källa. Vi sväljer nyheter och fantasihistorier i samma tugga och litar på att den som publicerar vet vad den talar om.

Nu glider alltså allt ihop. De där historierna som vi hörde på festen får plötsligt en annan status eftersom de är publicerade, dessutom av en vän (som fått det av en vän till en vän…..) och då måste det  ju vara sanna, eller?  Eftersom det är så lätt att publicera så delar vi gärna med oss. Plötsligt mångfaldigas historierna med någon matematiskt fantastisk exponent.  Och där sitter vi sedan och tittar in i träsket av konstiga historier som blir mer och mer sanna eftersom ”alla” vänner nu delar dem.

Jag högaktar mina vänner, de är intelligenta och kritiskt tänkande. Därför blir jag så förvånad och ledsen när de går på dessa enkla trick.

Jag tycker att vandringssägner är kul historieberättande, men när de används för att skrämma folk att ändra sitt beteende på fel grunder, då blir jag orolig. På samma sätt gillar jag vackra, roliga foton och bilder, även de som är rena fotomontage, men då vill jag veta det.

Så när jag kommenterar dessa fantastiska historier och bilder i fortsättningen ska ni veta att syftet är gott. Jag brukar alltid länka till någon källa där just den historien är beskriven.  Man behöver inte googla länge för att hitta dessa historier om att man ska hosta för att förebygga en hjärtattack, det är farligt med mikrovågsugnar och historien om den vita skåpbilen.

Och du, kommentera gärna när jag publicerar något som verkar konstigt!

Här kommer några bra länkar i ämnet:

www.snopes.com

urbanlegends.about.com 

  

God jul och länge leve mangeln!

Häromdagen hörde jag Amanda förklara för en kompis varför hon och jag älskar julförberedelser.

-    Du förstår, vi gör inte så mycket resten av året. Mamma stryker inte dukar och bakar inte bullar…
Det lät ju inte som om jag är någon supermamma precis och jag känner mig inte som någon sådan heller.

-    Till jul gör vi allt det där som vi inte hinner med under resten av året, fortsatte Amanda.  Vi gör det grundligt. Mamma stryker alla dukar och vi bakar dubbel sats bullar, gör korv och putsar silver.
Det här fick mig att fundera på varför jag, och numera vi, ägnar oss åt sådana udda hushållssysslor. Just före jul.  Är det bara för att vi alltid gjort det?  Nej, det finns något annat där…

Det är en lyx att kosta på sig att få göra saker från grunden. Att det faktiskt får ta tid, gör att saker får sammanhang.  Vi är närvarande i hela tillverkningsprocessen, som det skulle heta i dagens näringslivstermer.

Häromdagen dammade jag av mammas gamla mangel från 60-talet som står i ett bortglömt hörn av källaren. Dagen innan hade jag stänkt en hel hög med dukar, Damast, bomull, med och utan julmönster.  Stora och små dukar för att inte tala om linneservetter, tillräckligt stora att kunna knyta runt halsen vid ett bättre julbord. Alltihop låg sedan och gottade sin fuktiga tillvaro för att bli riktigt mangelvänliga.
Så slog jag på mangelns lilla svarta strömbrytare, så som de såg ut på 60-talet, och maskinen brölade igång. Det brummande ljudet och den lilla rosa lysande lampan på ”Ironrite” från Osby, slungade mig nästan 50 år bakåt. Då trodde jag att namnet var förknippat med dåtidens stora TV-deckare, kommissarie Ironside. Det finns ju olika sorters mangling.

De gamla bilder som fladdrar förbi på näthinnan är främst mamma Märtha, sittande i vid den uppställda mangeln i köket med ett berg av stryktvätt i en tvättkorg bredvid sig. På den tiden handlade det inte enbart om juldukar utan alla lakan, handdukar och även pappas skjortor, hur hon nu kunde vända och vrida på dem så att blev släta. Och detta gjordes varje vecka.

Så börjar jag min julmangling.  Med den lilla knästyrda pedalen trycker man till och rullen sänker sig och roterar. Den vita damasten dras in under rullens stenhårda tryck. Man måste sträcka duken innan den försvinner in i mangeln, annars blir det veck.  Det hela måste upprepas ett par gånger och duken ringlar ner på baksidan. Jag drar med fingrarna över det vita linnetyget som blir blankt som siden och alla ornamenterade vävda slingor framträder nu.  Jag viker försiktig den varma och fortfarande fuktiga duken och hänger på tork på tvättlinan i taket. 
 
Undrar om husmödrarna för 50 år sedan kände samma njutning av det nystrukna under sina fingrar. Förmodligen inte. Det var nog bara en del av vardagsslitet. Och nu är det lite lyxigt att kunna ta sig tid till sådana trivialiteter som att mangla dukar. För mig är detta att leva i nuet utan krav på att det ska finnas en plan, en kalkyl eller kostnadseffektivitet.

Amanda sticker in sitt huvud mellan alla manglade släta dukar som hänger på tork.
-    Vad är det där, utropar hon och pekar med fasa på den underliga maskinen jag sitter och rattar.
-    Det är en mangel säger jag glatt till min dotter, ett av nutidens barn som aldrig sett sin mamma mangla hennes pappas skjortor. 

God Jul och länge leve Damastdukarna!

SL:s nya glasdörrar är ett skämt

Fredag kväll. Det skulle bli en kul kväll för jag hade bjudit Leif på Operan. Vi skulle träffas vid Solna strand för att ta båten till stan äta något och sedan se och lyssna på Mozarts Cmollmässa med balett.

Men innan vi faktiskt gjorde allt det och hade väldigt trevligt, hann jag bli riktigt förbannad.

På Tensta tunnelbanestation kliver jag in i en ganska tom biljetthall. Några killar står och hänger i ett hörn och en spärrvakt sitter och slöar i sin kur. SL har precis monterat in nya glasspärrar som man inte ska kunna hoppa över. 

Jag  lägger mitt kort mot sensorn och glasdörrarna öppnas. Då bryts den lugna stämningen och de fyra killarna i 20-årsåldern kastar sig fram mot mig. Jag fattar vad som är på gång och stannar mitt i öppningen för att de inte ska kunna smita med mig genom spärren. Men det här är inte första gången de gör detta. De har ingen brådska igenom eftersom en av killarna ställer sig alldeles bakom mig och håller isär dörrarna och släpper igenom sina kompisar.  Nu blir jag förbannad.

- Va fan, menar ni att det är jag som ska betala för att ni ska smita igenom? 

- Precis, säger killen som håller upp dörren. Han skiter fullständigt i mig, att jag stannade upp och att jag blir förbannad. Själv vågar jag inte diskutera mer med dem, fyra stora killar. Spärrvakten tittade åt ett helt annat håll.

På vägen ner i rulltrappan skrattar gänget åt mig, en fånig kärring som hade synpunkter.

Jag blir så arg. Här lägger SL ner miljoner på nya spärrar i onödan. Teknik löser inte dessa problem. Varför inte investera i vakter istället.

 När jag kommer ner till perrongen tar jag fram min iPhone. Först tänkte jag fota killarna men inser att det kanske inte är en bra idé. Men jag kan ju alltid skriva av min ilska på Facebook eller i bloggen.  Men i ilskan halkar telefonen ur greppet och far i backen. När jag plockar upp den igen ser skärmen ut som ett magnifikt norrsken. Jag ska inte skylla min trasiga iPhone på SL men hade spärren fungerat som tänkt hade jag  inte behövt använda telefonen.

En dålig start på min fredagskväll. 

Men Operan var bra! 

 

Systrarna Melin och Azzam går till sjöss sommaren 2013

Idag satt vi på vår utställning "Sisters in Art" i Gamla stan och blev lite kreativa. Det är farligt, det händer så mycket då!

- Ska vi inte ha en utställning nästa sommar också, säger Sara. 

Som om vi inte just nu har väldigt fullt upp med den pågående utställningen. Men eftersom jag redan planerat att ha en nästa sommar så är jag väldigt positiv till en gemensam. Det är ju så mycket roligare när man är två, speciellt när man är systrar med samma intresse.

Så börjar det kreativa spånandet. Tema... 
Någonting med båtar, stränder och hav. Vår uppväxt var ju väldigt präglad av det. 
Tänk om vi kunde ställa ut några av pappas tavlor också. Va roligt att kunna visa upp hans oljemålningar och skisser från skärgården och Gotland. 
Själva har vi ju både målningar, foton, skulpturer med båtar, hav och stränder.

Det dröjde inte många minuter innan namnet satt där:

"Sisters at sea"

Oj vad mycket idéer vi plötsligt fick.... Ni ska få se nästa sommar!

Vernissage på Galleri Hagström

Idag är det dags...
Vernissage!

Visst låter det tjusigt. Trippa runt i finklänning med ett vinglas i handen och diskutera symbolik och färger.

12 svettiga timmar innan, klättrar vi och kryper, knyter snören och flyttar runt runt alla tavlor.

...för högt.. fel färg tillsammans... måste byta ram... klättrar upp och ner på stegar ... går bakåt och tittar, ändrar...

Svetten lackar bland alla hundra spotlights och den nyligen anlända Augustihettan.

Vi bröt en halvtimme före midnatt för att få ut bilen ur garaget som stängde. Trots att bilen var knökfull på invägen finns det en lista med saker vi glömt.

Nu är finklänningen nerpackad och två par skor, ett par snygga och ett par bekväma. Dagen blir lång och varm men JÄTTEKUL!

Välkomna!