Järnåldersgravarna bakom vårt hus sjuder av liv så här i maj.
Vitsippor i tusental, koltrasthanar som sjunger sina vårsånger, nyspruckna
lövträd i ljusgrönt.
Men i år har idyllen fått påhälsning av en främmande fågel.
Härom natten fick en vacker Ask sina löv brända till sotiga flagor.
Vi hade i vår enfald trott att vår vackra skogsbacke var
förskonad. Men vi blev bryskt påminda om att vi inte kan stänga ute omvärlden.
Hit längs gångvägarna hade någon kört en bil och tuttat eld på den mitt under
den vackra Asken. Vilket slöseri. Här i skogen kan ingen ha sett den brinnande
bilen, så om bilbrännarna var ute efter publicitet, var de helt fel ute. Eller
är det så att man vill visa att inte ens vi i ett villaområde ska känna oss säkra, vi ska inte tro att det endast är i tätbebyggelsens centrum man bränner
bilar.
Jag kan bara känna sorg. Vårens späda grönska förbränd. Känns lite symboliskt. Jag tror inte ens
polisen vet om denna bilbrand. Den är så långt ifrån de områden där veckans
upplopp ägt rum. Jag tror inte ens de kommer att bry sig om den nu
heller. Den står inte i vägen för någon biltrafik.
Bilskelettet kommer bara stå där som
en påminnelse om hur lätt det är att förstöra spirande grönska och
förvandla en Ask till aska på Järnåldersgravarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar