Jag har slumrat till lite i min sjukhussäng.
Vaknar upp och det står en tunn liten vithårig gestalt vid min säng. Hon är väl 130-140 cm lång och den vita nattskjortan hänger nästan ner till golvet . Hon tittar på mig med stora ögon som om jag lagt mig i hennes säng.
- Jag vet inte var jag är, säger hon.
Jag kliver upp och vi går ut i korridoren. Hon bor ett par rum längre bort och sköterskorna skrattar och hjälper henne i säng igen. De berättar för mig att hon är 94 år.
Det var första dagen jag var här. Sedan dess har Edit kommit tassande flera gånger. Hon vet inte var hon är. Men hon är lite som personalens maskot. Alldeles nyss undrade hon var köket var.
- Jag måste ju diska.
- Nej nej Edit, här skämmer vi bort dig, du slipper både diska och laga mat. Så leder de Edit till matrummet och hon får uppleva lyxen av att välja mellan tio olika maträtter, där hon sitter som en liten fågelunge vid bordet och dinglar med benen.
Själv skäms jag nu för att jag tycker sjukhusmaten är smaklös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar