Sneda solstrålar lyser in genom mitt smutsiga köksfönster
och jag blir så lycklig. Inte för det där med smutsen, jag minns faktiskt inte
längre när fönstren putsades. Det finns så mycket viktigare saker i livet.
Nej,
i solblänket på morgonfrostiga grenar skuttar några småfåglar och letar efter
de små kryp som ännu inte hunnit hitta sitt vinteride. Så mycket livskraft det fortfarande
finns i en frostig novemberdag.
Finns det något skönare än att få sitta bland pelargonerna
vid köksbordet och skriva.
Det är alldeles tyst. Katterna har gett upp sitt jamande
efter mer mat och har rullat ihop sig för sin förmiddagssömn.
Jag
sneglar på fotot på min leende mamma som vi tog avsked av i fredags. En
underbar solig dag bland alla vänner och släktingar. Mamma hade verkligen
uppskattat att få vara med. Men nu sitter hon i sin ram och ler och säger
säkert: Men Kerstin, en sådan här vacker höstdag, ska du inte ta en promenad
ute i friska luften.
Men just nu vill jag hellre sitta här och njuta av min
kaffekopp och den totala tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar