Mest god sikt, omkring väst 5-11

När jag var liten seglade vi på somrarna. Det var ett liv som hade två dimensioner för mig som barn. 

Det lilla

Fem personer och en katt på tre kvadratmeter.

Det stora

Havet, horisonten, djupen och vinden 

När jag ikväll sitter på en klippa vid Norra Kvarken och blickar ut mot Nykarleby fyr som inte är en fyr utan en båk, långt ute till havs, förundras jag av det där livet ombord. Rutinerna och ordningen för att inte allt skulle haverera. Så att inte alla skulle skrika och bråka med varandra om allt.

Nej, alla hade sin lilla plats, sin lilla del av de tre kvadratmetrarna eller kubikmetrarna, för vi delade ju även luften. Och alla lyssnade andäktigt på sjörapporten, ingen protesterade och ville hellre höra på musik. 

Det här låter ju som en fruktansvärd barndom, hade vi ingen frihet att göra vad vi ville? Jo. Vi utforskade alla små öar, rodde i jollen in i minimala arkipelager, plockade blommor och skådade sjöfåglar. Vi samlade intressanta strandfynd. Regnade det, satt vi uppkrupna i kojen och läste eller stickade eller knackade hemliga meddelanden på morse eller lärde oss signalflaggornas betydelse, Den blåvita flaggan, bokstaven P  "Blue Peter" : "All persons should report on board as the vessel is about to proceed to sea". Det lilla skeppsbiblioteket erbjöd allehanda spännande nautisk kunskap för den som var nyfiken. 

Det var en tidlös tid som bara begränsades av väder, vind och de grund vi lärde oss att navigera förbi.

Vi var med och läste sjökortet och höll koll på kompasskursen.

En helt fantastisk tid. Det var före hörlurarnas tid. Vi satt där på vår kvadratmeter och lyssnade på den förunderliga sjörapporten, med alla de intressanta namnen längs kusterna "Farvattnen utanför Gären och Lista" , namn på kuststationer jag bara kände genom den sprakande radion.

Men nu, många decennier senare sitter jag här på en klippa vid Norra kvarken och tittar ut över ett blåsigt hav, och undrar hur många "Beaufort" den här vindstyrkan skulle uppnå, kanske 5 : Styv bris. Jag tar fram min telefon och letar upp dagens digitala rapport.

Det kanske blir bad i havet i morgon. Och kanske ska jag lära barnbarnen ramsan om våra närmaste hav, den vi sjöng på en egen melodi en av de regniga dagarna ombord.

Bottenhavet, Bottenviken, Finska viken, Östersjön, Kattegatt, Skagerrak, Nordsjön och Atlanten.

Omkring väst 5–9. I morgon syd eller sydväst 7–11. Mest god sikt.

Jag letade febrilt efter denna korta lilla historia, bland mina bloggar. Men hur jag än sökte fanns den inte kvar. Så slog det mig att jag kanske skrev den i Facebook. Mycket riktigt! 2013 var året då vi fortfarande bodde i Spånga och jag mötte den lille farbrodern. Jag hoppas att han fortfarande lever, och att han fortfarande njuter av vitsippor på våren. 

I skogspartiet, det med järnåldersgravarna bakom vårt hus, såg jag en morgon en rollator stå parkerad. Några meter längre in i skogen såg jag ägaren, en liten vithårig farbror. Han hängde i ett träd.

Nej det här är inte upptakten till en deckare.

Den lilla farbrorn med de vingliga benen stretchade ryggen!

Han hängde och dinglade i armarna mitt bland alla vitsipporna. Jag log åt honom och han log tillbaka.

Sån vill jag va när jag blir gammal och trött i benen!