Jag letade febrilt efter denna korta lilla historia, bland mina bloggar. Men hur jag än sökte fanns den inte kvar. Så slog det mig att jag kanske skrev den i Facebook. Mycket riktigt! 2013 var året då vi fortfarande bodde i Spånga och jag mötte den lille farbrodern. Jag hoppas att han fortfarande lever, och att han fortfarande njuter av vitsippor på våren. 

I skogspartiet, det med järnåldersgravarna bakom vårt hus, såg jag en morgon en rollator stå parkerad. Några meter längre in i skogen såg jag ägaren, en liten vithårig farbror. Han hängde i ett träd.

Nej det här är inte upptakten till en deckare.

Den lilla farbrorn med de vingliga benen stretchade ryggen!

Han hängde och dinglade i armarna mitt bland alla vitsipporna. Jag log åt honom och han log tillbaka.

Sån vill jag va när jag blir gammal och trött i benen!