Häruppe i Castel Rigone är luften klar och sval. En lätt bris sveper upp mot byn. I skuggan under lindarna runt kyrkan huttrar man nästan. Tystnaden är vilsam jämfört med det hektiska bullret nere i samhällena runt sjön och motorvägen. Här, i ”vår” lilla by, bryts tystnaden endast av en skällande hund och ”MirakelMarias” entoniga klockklang varje halvtimme. Små propert klädda tanter vankar genom byn med händerna fulla med ängsblommor från bergsängarna nedanför byn. Lavendelblå Cikoria, lila Malva, gyllengul Gulvial bidrar till den pittoreska bilden.
Vi kom hit för att måla. Med skissblock i händerna promenerar vi runt på de små gatorna i byn för att välja motiv. Och det är svårt. Motiven ramlar över oss och det svåra är att urskilja vad som kan vara intressant att måla och vad som är upplevelse och nästan en illusion av denna lilla by.
På båda sidor om byn är utsikten vidunderlig. Åt söder, dalar med olivlundar ända ner till den blågröna sjön omgiven av blånande berg och halmgula slätter som försvinner i soldiset. Åt norr, bergskammar och kullar med tegelfärgade byar på sluttningarna. Även här finns blånande berg i oändlighet.
Vackra husfasader med naturstenar i en mängd olika färger och schatteringar. Allt från blygrått, grågrönt, terracotta, neapelgult till rena tegelfärger. Och över stenarna växer lavar i lika många nyanser. Alla hus är pyntade med pelargoner och hortensia. I fasaderna kan man se tidigare fönster och dörrar där valvbågarna i tegel finns kvar och har blivit som en extra utsmyckning bland de grå fasadstenarna.
Doften i denna lilla by just denna tid är ljuvlig då lindarna blommar och får mig att minnas min barndoms somrar på landet i Södermanland.
Kyrkan som egentligen heter Maria Santissima dei Miracoli byggdes under medeltiden till minne av Maria som här uppe, där det inte fanns vatten, ändå lyckades hitta vatten åt sin by. Sedan bar hon vattnet i en uppochnedvänd hink på huvudet utan att något vatten rann ut. (Undrar varför hon inte kunde ha den rättvänd? Det hade ju varit enklare) . När jag reflekterade över denna mirakelhistoria var det något bekant över den. Det slog mig att det var samma story som Blåvingesagan i scouterna. Blåvinge som bodde i en by utan vatten fann en blomma som hette Gullpudra och där den växte fanns det vatten till hela byn. Men i Sverige behövde hon inte bära hinken uppoch ned och inte blev hon helgonförklarad. Det var en naturlig sak för en scout att fixa vatten.
Kyrkan är idag mer imponerande på utsidan än på insidan trots att det inuti finns en tavla som bara blivit till, som ingen målat.. (Dessa mirakel!) Det sötaste i kyrkan är dock den lilla grisen som S:t Antonius har i sällskap.
I Castel Rigone tillbringade vi tre förmiddagar med att skissa, måla och bara njuta. Själv samlade jag på intryck och skissade för att kunna ta fram känslan och arbeta vidare med under hösten i Sverige.
Kyrkan som egentligen heter Maria Santissima dei Miracoli byggdes under medeltiden till minne av Maria som här uppe, där det inte fanns vatten, ändå lyckades hitta vatten åt sin by. Sedan bar hon vattnet i en uppochnedvänd hink på huvudet utan att något vatten rann ut. (Undrar varför hon inte kunde ha den rättvänd? Det hade ju varit enklare) . När jag reflekterade över denna mirakelhistoria var det något bekant över den. Det slog mig att det var samma story som Blåvingesagan i scouterna. Blåvinge som bodde i en by utan vatten fann en blomma som hette Gullpudra och där den växte fanns det vatten till hela byn. Men i Sverige behövde hon inte bära hinken uppoch ned och inte blev hon helgonförklarad. Det var en naturlig sak för en scout att fixa vatten.
Kyrkan är idag mer imponerande på utsidan än på insidan trots att det inuti finns en tavla som bara blivit till, som ingen målat.. (Dessa mirakel!) Det sötaste i kyrkan är dock den lilla grisen som S:t Antonius har i sällskap.
I Castel Rigone tillbringade vi tre förmiddagar med att skissa, måla och bara njuta. Själv samlade jag på intryck och skissade för att kunna ta fram känslan och arbeta vidare med under hösten i Sverige.
Resereportage från Italien 2007
Kerstin Melin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar