(åtminstone för en vecka)
Så äntligen kunde vi långt ut till havs skönja en liten röd prick som svängde och vred sig i vågorna. På den is-glansiga kajen väntade vi i snålblåsen med säkert 20 kollin, allt från välfyllda matkassar och ryggsäckar till ispikar och dubbade skor.
Tio minuter senare satt vi (eller stod) i Räddningstjänstens varma, hypermoderna båt, tapetserad med displayer och reglage. Dagens vågor blandade med gårdagens sjö fick det lilla skalet att vrida sig, rulla och dunsa. Men den uppkäftiga lilla båten med en skeppare som manövrerade den med vänsterhanden på en liten spak tog oss fram genom den upprörda sjön där vi hängande i takrelingen försökte parera rullningen.
Mellan sjöarna som dränkte vindrutan kunde vi se Stora Karlsö som en illa skuren brödskiva någon slängt ut i havet. 30 rullande minuter senare var vi där. Befälhavaren mumlade till sin besättning att vi kanske inte skulle kunna lägga till eftersom vågorna var för höga och kanske slog över bryggan. Jag som hade hört att vi då var tvungna att runda ön och försöka med sydhamnen såg för mig att vi skulle vara tvungna att runda ön i sjögången och angöra bryggan i Suderhamn. Men vi behövde inte oroa oss. Tack vare lågvattnet kunde vi komma in till bryggan och få iland våra grejer medan båten skuttade fram och tillbaka i sina förtöjningar. På bryggan hann vi bara byta några ord med det gäng som vistats här veckan före oss eftersom båten låg illa förtöjd och var tvungen att snabbt ge sig av igen.
Så såg vi bara akterspegeln av den lilla röda båten som försvann i vågorna.
Utsikten från fyrplatån var magnifik. Plötsligt fick jag en flashback från en av mina favoritromaner av Tove Jansson. Pappan och havet. När muminfamiljen står på fyrtrappan och inte har någon nyckel. Men vår fyr var öppen. Vi slängde vår packning på golvet och klättrade upp längs spiraltrapporna ända upp, allra högst upp i fyren. Där var den, horisonten som omsvepte oss på alla håll utom lite Gotlandskust som just nu inte räknas. Solen stod fortfarande så högt den kan i slutet av januari och havet var väldigt blått.
Så äntligen kunde vi långt ut till havs skönja en liten röd prick som svängde och vred sig i vågorna. På den is-glansiga kajen väntade vi i snålblåsen med säkert 20 kollin, allt från välfyllda matkassar och ryggsäckar till ispikar och dubbade skor. Tio minuter senare satt vi (eller stod) i Räddningstjänstens varma, hypermoderna båt, tapetserad med displayer och reglage. Dagens vågor blandade med gårdagens sjö fick det lilla skalet att vrida sig, rulla och dunsa. Men den uppkäftiga lilla båten med en skeppare som manövrerade den med vänsterhanden på en liten spak tog oss fram genom den upprörda sjön där vi hängande i takrelingen försökte parera rullningen.
Borta är nu min bild av vindpinade bistra skeppare klädda i sydväst, stående bredbenta med ett fast tag om den stora träratten och med sjöarna plaskande över däcket.
Mellan sjöarna som dränkte vindrutan kunde vi se Stora Karlsö som en illa skuren brödskiva någon slängt ut i havet. 30 rullande minuter senare var vi där. Befälhavaren mumlade till sin besättning att vi kanske inte skulle kunna lägga till eftersom vågorna var för höga och kanske slog över bryggan. Jag som hade hört att vi då var tvungna att runda ön och försöka med sydhamnen såg för mig att vi skulle vara tvungna att runda ön i sjögången och angöra bryggan i Suderhamn. Men vi behövde inte oroa oss. Tack vare lågvattnet kunde vi komma in till bryggan och få iland våra grejer medan båten skuttade fram och tillbaka i sina förtöjningar. På bryggan hann vi bara byta några ord med det gäng som vistats här veckan före oss eftersom båten låg illa förtöjd och var tvungen att snabbt ge sig av igen. 
Så såg vi bara akterspegeln av den lilla röda båten som försvann i vågorna.
Där stod vi på stranden med vår gigantiska matpackning, fem kompisar som vände blicken mot ön, ”vår” ö för en hel vecka. Lugnet var påtagligt efter den lätt stressade tilläggningen . Tyst var det ju inte, då hela Östersjön tycktes kasta in sina vågor i viken och sedan rasslande dra tillbaka vattnet genom klapperstenarna.
Så var det bara att börja bära. Ryggsäckar och matkassar kånkades längs stranden. Här och var, i skuggan av stenar och buskar, låg snön kvar. Vegetationen här nedanför klinten påminde mig om franska alperna med lövträd och branter. Nu återstod de isiga trapporna upp till fyrplatån. Här och var tittade frusna blåsippsblad fram längs stigen.
Utsikten från fyrplatån var magnifik. Plötsligt fick jag en flashback från en av mina favoritromaner av Tove Jansson. Pappan och havet. När muminfamiljen står på fyrtrappan och inte har någon nyckel. Men vår fyr var öppen. Vi slängde vår packning på golvet och klättrade upp längs spiraltrapporna ända upp, allra högst upp i fyren. Där var den, horisonten som omsvepte oss på alla håll utom lite Gotlandskust som just nu inte räknas. Solen stod fortfarande så högt den kan i slutet av januari och havet var väldigt blått.
Snabblunch och sedan ut igen för att nosa på omgivningen. Vi promenerade i blåsten längs västra sidan och jag måste ju säga att Cliffs of Moher, på Irlands västkust, må vara högre klintar, men de här klipporna är vi ensamma om i en hel vecka. Solnedgången i havet likaså. Den är vår och den är helt enastående!
Stora Karlsö 30 januari 2011
1 kommentar:
Underbar solnedsgångsbild. Och många andra fina bilder också, t.ex. strandfynden som bild 58.
Skicka en kommentar