Granen

Nu står den där och tindrar med ljus och glitter, vackra skira istappar och röda snöpudrade kottar från Leifs barndom. En kraftfull gran med barr som doftar. Ett magnifikt exemplar!

Men hur var det innan julfriden och ett magiskt skimmer sakta sänkte sig över oss, huset och granen? Vi börjar från början…

I mitten av nittiotalet tog vi hem en liten gran från Saltarö och planterade i en kruka för att ha stående på trappan vid entrén till jul. När julen var över och tjälen gick ur jorden fick denna lilla planta en ny plats i gräsmattan vid husknuten. 

Med åren fick den sällskap av flera små granar från Saltarö. Men den var alltid den största och vackraste. Varje jul prydde vi den med ljusslingor och den var så vacker när snön täckte grenarna. Men även små granar växer och den får mig att tänka på tjuren Ferdinands kork-ek med noteringarna Ferdinando 2 anos, 3 anos… Men här kom det istället en ny uppsättning grenar för varje år. 

Nu började vår ståtliga gran bli ett problem. Den växte över gången och in i nästa lilla gran.  Ett beslut måste tas. Vilken gran måste offras? Frågan diskuterades under ett år och när första advent närmade sig och det var dags att sätta upp ljusslingan var dags att besluta i vilken gran slingan skulle sättas upp. Det hade varit svårt nog de senaste åren att få upp slingan i den numera fyra meter höga granen. Gran nummer två fick i år äran att ha ljusslingan. 

Men årets julkort togs med vår stora gran som bakgrund.  Ett slags värdigt farväl.

Jag hade en plan B i beredskap. Varje gång jag passerade Bromstens fotbollplan hade jag kollat grantillgången. Det fanns granar kvar ifall att… Eftersom jag vet hur Leif pysslat om granen under alla år trodde jag att det skulle bli svårt att såga ner denna vackra gran.

Dan före dopparedagen kom och det var dags. Sågen togs fram och familjen samlades runt granen. De stora grenarna nederst kapades för att komma åt stammen. Så kapades stammen och den ståtliga granen fälldes till marken.

 Amanda hämtade tumstocken. Här skulle varje centimeter, som kunde få plats, tas tillvara. Takhöjden i vardagsrummet är 258 cm. Eftersom toppen på granen var ganska lång och tanig kapades en bit av den bort.  Med tumstocken mättes 258 cm minus granfoten och lite plats för toppstjärnan. Ett raskt snitt och där låg nu årets julgran. Leif höll upp den och...

Var fanns alla vackra grenar?  Ja, de satt ju inte i toppen av den fyra meter långa granen. Den stympade varelsen såg för sorlig ut. Amandas mun snörpte ihop sig till ett litet russin. Med den granen i huset skulle inte hon kunna ta hem sin kille förrän julen var över och granen utkastad. Jag försökte lite tafatt föreslå plan B med Bromstensgran.

– Har ni nu bestämt er för att vi ska ha den här granen så är det bara så, sa Leif sårad. 

– Självklart sa jag, och såg att Amandas mun nu blivit ett litet streck. Fredrik gick runt och fotograferade och var inte nämnvärt bekymrad.

Hur skulle nu julfriden räddas?  Det enda positiva var att det skulle få plats en massa julklappar under de nedersta grenarna som nu satt en meter upp. Och inte skulle den ta så mycket plats av golvet eftersom diametern på granen nu var ganska decimerad.

Fredrik och jag monterade foten och tog in granen. Amanda hade gått någon annanstans för att slippa se eländet och Leif gick runt och fördelade den stora mängden vackra grenar som vi kapat av nedanför de 258 centimeterna. Alla trappor fick vackert granris, även grannarnas.

Då mindes jag min barndoms julsaga som lästes under många år. Det var ett kapitel ur Bildhuggarens dotter av Tove Jansson, då hon berättar om hur hennes familj firade jul i Helsingfors när hon var liten. En episod där handlade om när de köpte julgran på Skatudden. Det tog lång tid eftersom hennes pappa måste kontrollera att det inte fanns några inborrade grenar.

Ha! Där hade vi vår lösning. Vi kunde ju tvärsom borra in grenar i vår gran! Sagt och gjort. Fram med borrmaskinen och grövsta håltagningsborren. Jag låg på vardagsrumsgolvet och borrade så sågspånet skvätte över julgransmatta och parkett.

Ut och sno vackra grenar innan Leif gav bort flera till grannarna.  In i huset och fram med täljkniven. Så täljdes fem gren-ändar till för att passa in i de förborrade hålen.  Plötsligt fladdrade i mitt huvud förbi en tanke om Ikeas bruksanvisningar som jag under hösten så många gånger legat på golvet och skruvat efter. Så här sätter du ihop din julgran… 

Reste på mig och beundrade världens ståtligaste gran! Fem kraftiga grenar längst ner och Granen hade återförenats med sina vackra grenar. Julen var räddad. Amanda kunde ta hem sina kompisar.  Leifs fina kraftiga gran fick just visa att det var den finaste granen av alla. Och Georg Jensens toppstjärna med en liten tunn spiral att trä på toppen är nog gjord för små klena danska granar. Vi fick surra fast stjärnan i toppen istället.

Nu står den här och lyser och är den vackraste gran vi har haft! 

Kerstin Melin/2007