Fjärde dagen på Stora Karlsö
När man slår upp den gamla trädörren till fyren kommer man in i en hall med tjocka spröjsade glasrutor. Mitt fram möts vi av en lång kalkstenstrappa, som i ett palats. Den fortsätter i vinkel upp till nästa våning. Jag höjer blicken upp genom trapphuset och alla våningarna. Högst upp i taket finns glasrutor, men det kommer inget dagsljus genom dem. På varje våning finns små lägenheter och rum och högst upp finns en bifyr i ett rum. Den markerade förr Scharlakansgrundet som tydligen var ett otäckt grund. Men nu är bifyren släckt.
På kvällen känns det lite läskigt att gå ut i det kalla trapphuset och den mörka våningen ovanför och den mörka hallen en trappa ner, där man bara kan fantisera om vad som kan finnas. Kan tänka mig att fyrvaktarbarnen tyckte det var lika skrämmande och deras föräldrar tyckte nog de var sjåpiga. Men man ska ta barns fantasier på allvar, annar får de gå i terapi eller så blir de författare eller konstnärer.
På första våningen rakt fram ovanför trappan, finns det väsentliga. ”Fyrtorn” står det på dörren och där innanför möter en spännande värld av gjutjärn, teknik och en massa elektricitet. Novis i fyrteknik som jag är, har jag lite svårt att avgöra vilka grejer som skulle höra hemma på Tekniska museet och vilka som faktiskt sköter fyrblinket just nu och ytterligare ett par månader. (Sen blir nog allt klassat som museiföremål).
Väggarna i nedre delen av tornet är rappade och målarfärgen flagnar mellan porträtten på alla fyrmästare i stiliga uniformer som blickar ner på oss. Förmodligen suckar de över att deras så viktiga och värdefulla arbete med att se till att fartygen hittade rätt i ur och skur nu ersätts med tråkiga automatiskt blinkande master. Tack och lov har de utsikt över sin gamla franska linsapparat anno 1886 som pryder det lilla rummet. Den är lika vacker som en modern glasskulptur.
Längre upp i tornet ser väggarna mer ut som på ett fartyg med stål och bultar. Sista trånga trappan slingrar sig upp till fyrhuset och så är man uppe i själva lanterninen där halva är av rött glas. 1000W blinkar genom glaslinserna. Det känns svindlande att stå här, dels på grund av tornets höjd och sedan klippans, på ytterligare sisådär 50 meter ovanför havet. Jag tänker tillbaka på seglatser vi gjort här i trakten, där just den här lilla lampan blinkat och hjälpt oss ta ut kursen. 
Just idag fick tornet en helt annan funktion. 2 februari 1911 föddes Björling och vi firade 100årsminnet med att Leif, vår mästerlige sångare, sjöng ”Till Havs” från fyrtornets balkong. Och precis som i sången så var det en sydvästlig frisk vind som fångade tag i tornerna.
Stora Karlsö 2 februari 2011
Kerstin Melin¨
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar