Juldagen borde heta Mors dag

När jag var liten slutade julen när min sista julklapp var öppnad. Femtio år senare, börjar min jul ungefär då.

Min jul på 60-talet var en magisk upplevelse av förväntningar och hemligheter. Vi pysslade och tillverkade saker och slog in dem i vackra paket med lack och skrev verser, så bra vi kunde när rimorden inte hunnit bli så avancerade. Hela december var en tid av matlagning, ljusstöpning och paketering av alltsammans inför den magiska julaftonen.

Så kom den efterlängtade julaftonen, då allt vi hade paketerat fick komma fram ungefär som från en ande i flaskan och innehållet spred sitt skimmer över hela huset, som plötsligt såg helt annorlunda ut. Och lika fantastiskt som när julen kom, lika tomt blev det när pappret från sista julklappen lade sig tillrätta på golvet bland avklippta band och lacksigill som brutits sönder. Nu visste vi allt och inga hemligheter fanns kvar. Nu ska ni inte tro att jag var bortskämd och otacksam över de fina saker jag alltid fick. Nej jag talar om drömmar och överraskningar.

När våra egna barn var små, var det självklart att jag ville ge dem samma magiska upplevelser till jul. Vi pysslade och lagade mat och godis i en hel månad. När barnen äntligen kom i säng hade jag några timmar varje kväll att snickra dockhus och riddarborgar, sy prinsessklänningar och riddardräkter. Puh, vad jag slet. Men jag njöt. Jag har alltid älskat att få skapa saker och använda min egen fantasi. Och jag visste att min magiska jul skulle bestå i att se deras tindrande ögon. Men ack så slut man var, efter att ha slitit dagar och kvällar. När sista julpappren plockats ihop och sorterats i rätt återvinningskassar var mitt jularbete slut och min jul, juldagen tillhörde bara mig!

Jag hade sedan flera år skippat tanken på julotta, hur vackert det än kan vara. En välbehövlig sovmorgon var värd så mycket mer. Och sedan skulle jag glida runt i morgonrock, ta en skinksmörgås, läsa en bok och lyssna på musik och krypa ner i sängen igen. Bara njuta av min egen dag. Om någon var hungrig, fanns det massor av mat. Och barnen skulle leka med sina dockhus och riddarborgar.

Oj, nu tror jag att jag drömde lite igen, var det verkligen så det blev?

Tidigt på morgonen blev jag väckt av två små barn som behövde hjälp. Star Wars Lego var för krångligt att förstå, hur skulle bitarna sitta. Snowracern måste skruvas ihop för det var fin snö ute. Krångliga spel krävde en spelledare som kunde läsa reglerna.
Så var när de var små, riktigt små. Några år senare var det drivrutiner som måste laddas ner till dataspelen som skulle installeras och elektroniska spel där bruksanvisningar måste läsas noga innan man kunde få dem att fungera som tänkt. Idag kanske jag blivit klokare, eller så är jag skadad av jobbet. Man måste alltid planera in supporttid, även i julfirandet. Eller så var de hemgjorda leksakerna enklare, gick att leka med direkt. Var det något som fattades, kunde man alltid låtsas, använda sin fantasi och vara kreativ själv. Det kanske inte kan rekommenderas när det gäller PC-installationerna.

Och i år då?

Amanda frågade mig vad jag skulle göra på juldagen, eftersom jag alltid tjatat om att det är min dag. Eftersom hon till stora delar skött julförberedelser efter en projektplan som fått andra projektledare att blekna, var jag inte alls utschasad när julaftonen kom utan nuförtiden hinner även jag njuta och tindra med ögonen. I år planerade jag som vanligt att hasa runt i morgonrock, och så skulle jag skriva, äta julgodis och kanske ta en skidtur.

Hur blev det? Ja, morgonrock är ju inte särskilt praktiskt i alla fall. ALLA ville med och åka skidor, så då fick jag rota runt efter pjäxor i rätt storlekar, och skidkläder…

Men en strålande skidtur blev det. Skriva, det fick jag göra en annan dag, så nu äntligen vet jag varför det heter Annandagen.