Skarvbon och klappersten

Tredje dagen på Stora Karlsö

Man kan vakna på olika sätt. Idag var det en liten skalbagge som tog en genväg över min panna. Stackarn, blev nog vettskrämd nar jag dammade till honom. Undrar om det var samma lilla gynnare som satt och värmde sig på min laptop igår och solade sig i tangentbordsbelysningen. I så fall var det nu andra gången han åkte på stryk.

En titt genom fönstret och konstaterar att det är mulet och ett besök i fyrtornet bekräftar vinstyrka på 13 m/s. Vi börjar bli vana vid vinden  (många v därJ)

Men man kan inte ha sol varje dag och vi gav oss iväg till södra delen av ön och vandrade genom klapperstensfälten. Vilka krafter det finns i vågor. När vågorna slår mot klipporna låter det nästan som åska. Våra vänner från igår, svanarna och deras grå jättebarn har flygövningar idag. Fungerar bättre än att simma genom vågorna tror jag. Men tur att man inte stod under svanen på fotot, en kille med utsläppsrättigheter.

Vi vandrar vidare och plötsligt spricker himlen upp och blir blå och då blir ju även havet blått och solen lyser och vågorna kantas av solblänk. Tänk vad lite sol kan förändra hela världen. Översta raden av klapperstensfälten är prydda av lavar i grått och gult, de lägre är rentvättade kalkvita och har det typiska gotländska skimret som nästan bländar i solen. Här ligger också ett smärre timmersläp om man samlar ihop allt. Borde kunna gå att använda i vedbastun. Det är kul att vara strandletare. Vad mycket fynd här finns. Jag som har en förkärlek till rostiga saker, för att de har en så fantastisk färg, njuter av att se dörrhandtag och fartygsplåtar.

Så får vi syn på skarvbona. En värld i svartvitt. Jag kommer att tänka på Tim Burtons magra figurer i melankoliska filmer när jag ser dessa knotiga pinnformationer i hundratal. Det ska ju också nämnas att det är ett fantastiskt privilegium att få gå runt på stränderna på Stora Karlsö så här års. Hela sommarsäsongen är alla stränder här fågelskyddsområde. Att få titta ner i ett skarvbo känns därför nästan förbjudet, som om man brutit sig in.

Nu tar stranden slut och vi klättrar runt bona upp på klipporna ovanför. Utsikten över undervattensklippor och trubbiga kalkstensraukar, som vågorna slår kaskader av vatten över i solskenet, är magnifik. Jag bränner av hundratals foton och vet att jag kommer slänga de flesta när jag kommer hem. Men jag njuter av att försöka fånga allt det fantastiska jag ser.

Här på sydöstra sidan är klipporna karga. På platåerna ovanför blandas klippor med gräsggläntor, där fåren betat rent. Vackert och lättgånget. Under vår drickapaus ser vi dem. Hundratals Sillgrisslor som flyger i snygga formationer ovanför vattnet. Plötsligt vänder de och visar upp sina vita bröst, allihop på en gång, vilken timing.  

Vi börjar återtåget till fyren, resten av den östra stranden tar vi en annan dag. 

Klockan fyra traskar vi alla trappstegen upp i fyren och kryper upp runt själva fyrlampan på det kalla stålgolvet. Lite trångt är det och man vill inte gärna luta sig för nära fönstret så att fönstervärmarna bränner hål i fleecen. Här sitter vi nu och väntar på solnedgången över en mugg glögg. Solen befinner sig dock bakom lite moln nu så det blir bara lite rosa på himlen, men mysigt är det att sitta här och ha fyrlampan blinkande ovanför huvudet.

Stora Karlsö
1 februari 2011

Kerstin Melin

Foton från Stora Karlsö