Revision hos tandläkaren

Visst är fackspråk intressant?

Revision har jag alltid förknippat med ekonomi och bokföring.

Igår var det dags att sätta sig i min klämkäcka tandhygienists superfåtölj. Jag blev upphissad och utsträckt i hela min längd.

Så började förhöret. Om tandtråd och hur jag vinklar tandborsten. Sedan kom den årliga föreläsningen om tandfickor, plack och att man kan få tandlossning om man inte använder tandtråden och tandborsten på rätt sätt. Man känner sig som en tioåring som smygätit godis trots att man haft gott-stopp. Bilder ur min gamla barnbok om Karius och Baktus fladdrar förbi i minnet. Boken där den hemska tandläkaren sköljde bort deras fina små hus de hade byggt i tänderna. 

–  Jag ser att varit duktig med tandborstningen, säger den präktiga tandhygienisten i sin slimmade vita uppenbarelse.

– Nästa revision blir hos tandläkaren.

Nu förstår jag inte. Om tandläkaren ska ha revision, så är väl det hans problem. Men jag anar att det inte är vad jag tror.

– Revision, är det något positivt, slurpar jag fram medan salivsugen gör sin sista insats för att ta bort resterna av salt- och citronlösningen som hon blästrat mina tänder med.

– Oh ja, eftersom du inte har några beläggningar på tänderna så behöver du inte komma till mig, utan då blir revisionen hos tandläkaren.  

– Aha, så man får bara komma till dig när man har missskött sig, undrar jag.

– Så kan man ju också se det, säger hon och skrattar lite nervöst. Men om du kan sköta dina tänder har jag ju inget att lära dig och inga beläggningar att ta bort.

När jag går därifrån sitter fortfarande minnen av revisionen kvar på kinden, avlagringar av salt och citron. Jag får nog skapa mina egna revisioner, och då ska jag  nog lägga till Tequila också.

  

Ingen ny mellanlagring från Ikea denna gång heller

– Kolla vilken fin!

Amanda skjuter upp en pyttelitet häfte under näsan på mig. Ikeakatalogen i miniformat har kommit i vår brevlåda.

– Tänk va fin att ha i köket.

Hon pekar på en köksbänk med hjul.

Den ser verkligen fin ut. I Ikeas kök är allt så fint. Alla köksredskap hänger i fina rader och Ikeas kök behöver inte ha några skåplucker eftersom allt porslin är av samma färg och sort och ser bara hemtrevligt ut att titta på.

Jag försöker översätta deras skåp till våra. I vårt hemma-hos-reportage skulle våra hyllor vara fyllda med ölglas från ölmässor, glöggmuggar i keramik, Muminmuggar, ärvda koppar och kinaskålar. För att inte tala om Arabiaskålarna som inte går att stapla och unika keramikmuggar som var och en i sig är vackra skapelser, men inte tillsammans. Utan luckor ser det ut som en bakluckeloppis i Siggesta.

En liten köksvagn är ju fantastisk, och man kan rulla runt den. Och den har en hylla under där man kan ställa saker.

Varning! Öppna hyllor finns det gott om i vårt hus. Hyllor är till för att ställa saker på. Saker som inte har någon annan permanent plats. Hos oss är hyllor att betrakta som mellanlagring. I kärnavfallsbranschen är det ett ställe där avfall väntar på slutförvaring.

Så även hos oss. Mellanlagringen beror på att sakerna inte hittat till sin slutförvaring, Jag ser för mig hur den fina Ikeavagnen dignar av plastburkar som borde hamna i återvinningen, bunkar som är diskade men inte riktigt hittat hem och saker som bara behöver flyttas från köksbordet för stunden, men som av någon sorglig anledning blir kvar där. (Kanske skulle det hamna en del tidningar där också)

Kanske borde Ikea ändra sin rubrik från "förvaring" till mellanlagring och slutförvaring.

Jag förstår nu varför återvinningsstationerna är fyllda av fina saker som folk slänger. De passar inte in i illusionen av hur ett kök ska se ut, där allt ska matcha. Då ryker arvegods och annat vackert för att verkligheten ska stämma med kartan. Ikeas karta.

Nu ska jag villigt erkänna att jag gärna köper Ikeaprylar också, men tyvärr är jag för dålig på att slänga saker som är vackra och funktionella. Nästa vecka ska jag nog göra ett ryck och  köra ett lass till någon välgörenhetsorganisation.

Jag tittar åter på den lilla fina Ikeakatalogen i miniformat. På baksidan står adressaten. Den är adresserad till min man. 

Färgglad workshop i Bastakiya - måla olja i Dubai

I Bastakiyas smala stenbelagda gränder med putsade låga sandfärgade gamla hus, känns Dubais skyskrapor med spegelglas i regnbågens alla färger väldigt avlägsna. På de små innergårdarna kvittrar fåglarna i trädens lövverk och man hör inget av den hetsiga stadstrafiken.

I Majlis Art Gallery ska vi delta i en workshop i oljemålning av helfigur. (Majlis har ingenting med det svenska förnamnet att göra utan är arabiska för audiensrum)

Sara och jag kommer dit först. När vi kommer in i galleriets lilla innergård möts vi av metalliskt skrapande ljud och framför oss ligger en jättetusenfoting i metall upphängd som en mobil och rör sig svängande fram och tillbaka med sin ledade kropp samtidigt som benen skrapar mot marken. Ledade plåtfiskar hänger i träden och rör sig sakta i vinden. Vi blir bjudna på kaffe och inväntar de övriga deltagarna. En vacker smal Emiratier kommer insvepande på gården i svart Abaya, Diorglasögon och svarta lackskor. Så kommer även vår kompis Anya. Intressant liten grupp med olika nationaliteter, kulturell bakgrund, religion och språk. Vår lärare för dagen är engelska, vilket tillför vår grupp ytterligare en nationalitet.

Vad vi alla har gemensamt är ett brinnande intresse för målning, och vi är kvinnor. Det är bra, för då kan Wafa ta av sig slöjan och Abayan och bara ha sin målarAbaya på sig. Själv tar jag på mig min svenska färgkladdiga bomullsskjorta, jeanskjol och Eccosandaler. Så där skandinaviskt helylleaktig. Kjol, för att jag hoppas att någon solstråle ska träffa mina vita vinterben under min så kallade solsemester, som jag hittills tillbringat i skuggan och inomhus. Och tråkigt nog ska vi vara inomhus idag, eftersom det är för varmt på gården utanför. Trist, eftersom rummet vi ska vara i är väldigt litet och det finns ingen plats att kunna ta någrfa steg bakåt och betrakta sin målning på håll.

June Bartlett är en kul lärare. Spontaniteten flyger runt henne när hon viftar med penslar och händer och färgtuber. Innan vi ens hunnit börja skissa är hon kladdig av färg på alla fingrarna. Jag ser för mig hur hon innan dagen är slut har hela paletten representerad på sina vita linnekläder. Men konstigt nog var hon lika vit och fläckfri som Wafa är svart och lika fläckfri.

Tyvärr har vi ingen riktig modell, utan får nöja oss med att måla av en marmorfigur som kanske inte är den roligaste jag sett men säkert är kopia av något klassiskt mästerverk. Bestämmer mig snabbt för att måla av henne bakifrån, hon ser bättre ut från det hållet.
Vi skissar först och sedan är det dags att blanda färger. En för mig helt ny färgskala eftersom jag aldrig målat porträtt eller nakna kroppar. Och tekniken är också ny, det inser jag när jag ser de minimala färgkluttarna som June trycker ut på våra paletter. Hur ska denna färg räcka? Jag som brukar använda breda penslar och mycket färg.
Här målar vi lövtunt. Och färgen räcker konstigt nog. Det är kul att l
ära sig andra tekniker. En fördel är att min målning kommer torka innan jag åker hem till Sverige igen.
June fladdrar runt och ger tips och kommenterar det vi gör. Däremellan försöker hon uttala mitt namn, hon tränar och tränar, Char...steen... Shar..steen...

Så ropar muezzin till bön från den lilla mosken i Bastakiya. Wafa frågar efter ett bönerum och June blir bekymrad eftersom hon inte tänkt på det och efter lite letande i närmaste huset inser hon att det tyvärr nog inte finns något här.  Men Wafa säger att hon kan be ikväll istället.  Så blir det dags för lunch och vi går in i Majlis galleri och blir serverade wraps i den fantastiskt vackra miljön mitt i den pågående utställningen med stora dukar med tuppar i olja. June är fortfarande bekymrad för bönerummet och så försöker vi allihop ta reda på åt vilket håll Mekka ligger. Jag kommer på att jag har kompass i min Iphone så där står jag och tar ut kompasskursen till Mekka på min Iphone. Jag får väl försöka förklara det när min telefonräkning kommer på jobbet.

Vi fortsätter måla och tiden bara flyger iväg. Ockra, Burnt Sienna, Raw Umbra, Cadmium red och Cobolt Blue bygger nu sakta upp kroppar på våra dukar. Ljus och skugga, värme och kyla, allt försöker vi fånga. Och så är det dags att avsluta dagen och beundra vad vi lyckats med. Intressant att se allas målningar med olika vinklar och olika stil.

Vi packar ihop våra saker och det är riktigt skönt att slippa tvätta penslar och rengöra paletter och stafflier, sånt som man får göra hemma. June är så nöjd och glad och översvallande. Vi får kindpussar flera gånger om. Epostadresser byts liksom inbjudningar att måla i det ena och andra landet.  

Så förpackar vi våra målningar så att inte de nakna kropparna på dem syns när vi ska åka hem. Mycket som man tar för givet hemma är inte lika enkelt här. 

Vi tar en sista titt i galleriet och beundrar Junes orientaliska akvareller som hänger där till försäljning. Så fångar vi en taxi utanför på gatan, uppfyllda av intentioner att börja måla människor. Varje ansikte vi möter på gatan, indier, arab, filippinier, har blivit så mycket intressantare och man skulle vilja måla dem allihop med sina olika färger och ansiktsuttryck.