- Ska du int simma?
En liten lintott står bakom min rygg på den solvarma klippan. Här i viken brukar aldrig någon vara.
- Hej du, säger jag. Nej jag tänkte bara läsa lite och jag får nu berätta vad min bok handlar om. Jag ljuger faktiskt för jag hade tänkt att bada till midjan. Högre upp sitter operationsstygnen som inte får bada.
- Jag heter Jonathan.
Så är de plötsligt två. Rasmus 5 år sätter sig på andra sidan om sin 7årige storebror.
Jag berättar att jag bor i den grå villan, men egentligen bor jag i Stockholm.
- Vi vet det.
De vet allt.
- Hälsar ni på hos er mormor och morfar frågar jag som anar vilka grabbarna är.
- Nej, vi hälsar på mommo och moffa.
Det är knepigt med dialekter, även om vi talar svenska så får jag anstränga mig, som det där med villan som vi i Sverige skulle kalla stuga, speciellt när den är så liten.
- Här i viken får alla simma, säger Jonathan. Jag tittar ut över den steniga grunda viken där ingen skulle kunna ta ett enda simtag. Det är det där med dialektskillnaden igen. Bada gör man i badkar, simma gör man i havet.
- Även ni som bor i skogen får simma här.
- Vi äger ingenting här, bara båten. Vi bara är här.
Det låter fint när en 7åring med österbottnisk dialekt vill tala om att jag är välkommen till "deras vik". Jag hör i mitt inre föräldrarnas pedagogiska förklaring om tomträtt, strandskydd och fastighetsrätt.
Runt mig börjar nu småkillarna bada sina nallar, eller vad det heter på dialekt. Det blir så blött så jag måste rädda både boken och operationsstygnen.
- Ska du gå?
- Ja jag måste laga lite middag.
- Du kommer väl tillbaka?
Då blir jag lite varm under stygnen. Klart att jag kommer tillbaka!
