Att göra saker tillsammans, det viktigaste med jultraditioner

Julen när jag var liten var fylld av aktiviteter. Vi gjorde saker som vi aldrig gjorde resten av året. Vi stöpte ljus och stoppade korv. Julafton var också en dag då allt skulle göras i en noga fastställd ordning. Det var bara den dagen och därför blev den så speciell och magisk. Jag gillar inte när vi nu för tiden gödslar med ordet magisk, men här är det precis det rätta ordet. För när allt gjordes enligt de där rätta ritualerna, infann sig ett skimmer. Inte enbart alla ljus som brann i ljusstakar som enbart användes vid jul. Hela huset blev liksom förtrollat just natten före julafton. Långt senare förstod jag att de där fastställda ritualerna just på julafton hade traditioner långt tillbaka i tiden. Traditioner som vi ärvt genom släktled efter släktled, lagt till lite och dragit ifrån lite. Mammas jul-anjovis som ingen åt, tog vi bort. 

Det finns en annan sak som vi tog bort, som jag idag känner mig lite skamsen för.

Julen var en tid för högläsning, och mamma hade en underbar högläsningsröst. Ja, pappa också, och det var pappa som läste Victor Rydbergs Lille Viggs äventyr på julafton. När alla levande ljus i granen var tända satt vi och lyssnade till berättelsen om den fattige lille gossen Vigg som fick följa med i julvättens släde för att dela ut julgåvor till gårdar och gods. 

Så hände något. En jul fick mamma Tove Janssons självbiografiska bok ”Bildhuggarens dotter” i julklapp. Där beskriver Tove sin barndoms jular i Helsingfors. En underbar beskrivning av julen i ett konstnärshem i början av seklet, skriven med humor och mycket värme. 

Nästa jul bytte vi ut Lille Vigg mot Tove Jansson. En ny tradition var född, den skulle sedan komma att läsas varje jul i det Melinska hemmet. 

Nu kommer vi till det sorgliga, som jag först nu tänkt på. Pappa ville fortsätta läsa Lille Vigg, som vi sågat, eftersom den var gammal och mossig med sedelärande pekpinnar om att man ska vara nöjd med det man har. Jag minns att pappa tog det gamla häftet tryckt i början av 1900-talet, gick in i biblioteket och tände ett ljus, och satt och läste för sig själv. Ingen ville längre höra på.

Först nu har jag förstått vad denna gamla berättelse betydde för honom. Först när jag träffade mina sysslingar som berättade att de varje jul läser Lille Vigg, och det ska ske vid samma tidpunkt, för då vet de att alla andra i familjen och släkten läser samma julsaga. Fantastiskt! Även om man inte kunde fira jul tillsammans, fanns det något man gjorde samtidigt. 

Kära pappa, igår tände vi ett ljus på din och mammas grav, hade vi bara vetat om vilken historia som låg bakom den julsaga, hade du fått fortsätta läsa den också! Din barndoms jular på Stocktorp i Sörmland var nog något alldeles speciellt för dig och alla dina kusiner. Din mormor Gerda var en fantastisk kvinna som såg till att skapa en sammanhållning i släkten som fortfarande håller i sig. Hon blev moderlös vid 11 månaders ålder och insåg hur viktigt det är att ta hand om sin familj. Det är sådana traditioner jag vill föra vidare, de där sakerna man gör tillsammans. 

I morgon på julafton ska jag läsa Lille Vigg (om rösten håller) och sedan ska vi lyssna på den inspelning jag gjorde av mammas inläsning av Tove Jansson.

God Jul!

Tystnaden när ungarna flyttar

En taltrast underhåller vid dagens frukost. Vilken fantastisk variation på lätena, jag blir nästan full i skratt. Det är verkligen som om han håller tal för mig där jag sitter bland pelargonerna och dricker te. Men annars är det väldigt tyst. Jag saknar våra hackspettars inte alls lika vackra tjattrande. Under ett par veckor har vi följt hackspettens familjebildande. Först ett frenetiskt hackande i en av asparna och spånerna yrde. Några veckor senare kunde vi höra ungarna tjata efter mat från det lilla hålet. Hackspetten flög fram och tillbaka med matleveranser.  

Men vad var det där, en talgoxe som flög in i hålet. Nu blev vi verkligen förbryllade, var det inte ett hackspettsbo? Jo då, hackspetten fortsatte med sina leveranser. Och talgoxen också. 

Så hade till slut Hackspettsungen blivit så stor så att den satt i hålet och väntade på mat. Jag tror det bara var en unge. Vi fick det konstiga beteendet bekräftat. Talgoxen matade hackspettungen! Det hade på något sätt blivit en gökungesaga. 

Hade talgoxen passat på att lägga ägg i hackspettens bo? Var det två bohålor bakom ett ingångshål? Vi vet inte och får troligen inget svar förrän vi någon gång hugger ner aspen.

Jag åkte hem och kom ut dagen efter med teleobjektivet. Jag smög fram och tittade. Inte ett ljud. Hackspettsungen hade flyttat hemifrån. 

Hackspettsungen i sitt hål, foto taget med mobilen.

Tranorna på Saltarö

Den hade nog aldrig blivit färdig, tranorna skulle för alltid ha varit vingklippta, om jag inte föreslagit mamma att vi tillsammans skulle väva klart hennes flamskvävnad. 

Vävramen hade stått i förrådet i årtionden. Väven var klar till två tredjedelar. De dansande tranorna saknade halsar och lite av vingarna. Svårt att dansa då. Mönstret från Västergötlands läns hemslöjd hade mamma fått i 50-årspresent av sin bror och svägerska. Nu var mamma 91 och det var verkligen på tiden att göra tranorna flygfärdiga.

Vi satte igång. Vi vävde på varsin sida. Mamma hade svårt att se skillnad på alla garnfärger, så jag gav henne de rätta, de som på mönstret var betecknade med små siffror. Hon la in tråden. Upp och ner och upp och ner mellan varptrådarna. Det gick riktigt bra. Så peta till trådarna med den lilla pinnen. Jag fortsatte med skogen på min sida. Plötsligt hade mammas trana fått en vinge som varken gick att flyga eller dansa med. Jag pillade upp garnet och rättade till vingpennorna. Att följa mönster och instruktioner är svårt när man är dement.

Mamma fick väva skog istället. Men snart var hennes ork slut. Jag tog hem vävramen och vävde klart resten under de kommande veckorna. Så sydde jag en kudde av den och kantade den med lammskinn från Ådö. Mamma fick kudden till jul. 

Igår såg jag tranor flyga över Saltarö. Och det är här kudden numera finns. Den lustiga skogslinjen bakom en av tranorna påminner mig alltid om våra kvällar, ”måndagarna med mamma” och vårt sista textila projekt tillsammans.