Lucka 12 - Att göra en "elljusstake"

I den stora byggmarknadens elavdelning letar jag febrilt bland hyllorna. Till slut frågar jag en kille som jobbar där.
- Du, var har ni propphållare? Såna där man har i proppskåp.
- Du menar inte proppar? Säkringar?
- Nej jag menar såna man sätter propparna i, brukar vara i porslin, säger jag.
-  Här uppe, säger han och ser skeptiskt på mig. Jag ser hur han undrar om det verkligen är det jag ska ha.  
Självklart har de gömt dem på en höjd som inte en medellång, medelålders kvinna kan se. Propparna däremot, i alla kulörer ligger längre ner. 
- Du menar alltså såna som man kan ha högst 25 Ampere i, säger han för att testa mig. Vet hon verkligen något om det här, tror jag att han tänker.
- Nja , skrattar jag, jag ska ha stearinljus i dem. 
- Aha, säger en lättad expedit och har just fått sina fördomar besannade. Han ska bara veta att jag började min elektriska bana redan vid sju år när jag kopplade in elektrisk belysning i mitt dockskåp.

Men nu har jag alltså hittat en annan användning för de fina gamla porslinshållarna från vårt utbytta gamla proppskåp. Men de räckte bara till några ljusstakar så nu är jag på jakt efter flera.
Nyfiken på hur de ser ut?
Kom till Galleri Hagströms julmarknad 14 - 19 december!

Lucka 12 och "kopplingen" till Stora Karlsö då?

Som jag tidigare berättade hade vi ju inget vatten under veckan i oktober. Var och varannan dag besökte jag, utrustad med pumpinstruktioner, källaren och den elektriska pumpen för att se om jag kunde få liv i den. I källargångarna passerar man då den gigantiska elcentralen som styr hela fyrbelysningen. Jag hade ingen aning om hur mycket säkringar det krävs för att få en fyr att lysa. 
När jag nu letar propphållare kom jag att tänka på denna guldgruva av gamla proppar. Nu hoppas jag ju att fyren aldrig ska slockna, men om.... så skulle jag vilja göra ljusstakar från Stora Karlsö!

Lucköppning på Stora Karlsö

Tänk att jag glömde det!

Jag hade ju tänkt att göra en adventskalender av fyren på Stora Karlsö.

Och nu är vi redan framme vid den 6 december och då känns det ju lite sent att börja.
Att vänta till nästa jul är dömt att misslyckas. Då har jag definitivt glömt alltsammans!

Så nu blir det några luckor här och där med roliga minnen från vår fantastiska vecka i oktober och kanske någon från tidigare år.

Trots avsaknaden av vatten på en ö, hade vi en jättekul vecka. Kanske var det bland annat därför den blev så speciell. Lite äventyrlig. Vi jämförde oss med Femböckerna, ständigt nya utmaningar och äventyr.

Lucka 6 - öppning av dassluckan
Här finns det fantastiska utedasset. Kanske har inte många varit där, eftersom det normalt finns fina
vattenklosetter i fyren. Men vi hade ju inget vatten och då blev det besök på dasset istället. Det är ett av de finaste utedassen jag besökt och jag är ganska van vid torrdass. 

Utsikten är slående och ventilationen kan man inte klaga på. Gällde att hålla fast i pappret så det inte seglade ut bland alla sjöfåglar som busflygde i den starka nordanvinden.
Lite läskigt var det dock att besöka dasset på kvällen. Ingen belysning annat än fyrskenets svepande över stupen. Och där gick man i mörkert ett par meter ifrån stupet.

Sen hade vi ju lite andra kul minnen av dasset, men de problemen lämnar vi till förvaltaren att ta hand om när vintern släppt sitt grepp om ön.

Konsten att säga ja…

Konsten att säga ja…

Har någon skrivit en bok om det? 

Jag tror inte det. Nej, det är om att säga nej alla böcker handlar, om att säga ifrån och inte bli utnyttjad. 

Jag gick en gång hos en terapeut som lärde mig att säga nej. Det var säkert väl menat. Jag sa nej och nej och åter nej. När barnen frågade något, sa jag nej meddetsamma för att vinna tid och för att inte inge falska förhoppningar. Jag fick lära mig att man måste ta reda på varför jag tänkte säja ja. Jag som älskade att säga ja till allt och få möjlighet att skapa och utveckla saker. Det gick ju inte, det slutade i ett stressnystan där varken jag eller tiden räckte till. Jag lärde mig också att jag inte behöver tala om anledningen till mitt nej. Det räcker med nej.

Men ack så tråkigt det är att säja nej. Så destruktivt , nedslående och definitivt. Ett stopptecken. Istället började jag fundera ut hur man skulle kunna hantera situationen utan att säga nej.

Idag säger jag ja. Ett positivt ja. Vartenda litet ja,  ja jag vill… ja, jag vill försöka… kittlar i magen. En liten berusning av att se möjligheterna fladdra förbi som fjärilsvingar.  

Istället för att säga nej som känns oåterkalleligt, säger jag numera; Ja, låt mig tänka.  Följt av; Ja, vi gör så här…  För ett ja är inte motsatsen nej.  

Ja är en öppning, hur liten som helst eller hur stor som helst.  En dörr till möjligheter.

Det är jättelätt att söka jobb

Det är det som är problemet.

Som gammal processledare har jag alltid strävat efter att processer ska vara effektiva och enkla. Internet har gett oss möjligheten att snabbt utföra allehanda aktiviteter, allt från att handla prylar till att komma i kontakt med myndigheter och till och med att söka jobb. 

Det var inte bättre förr. Då var det krångligt att söka jobb.Man läste dagstidningarnas platsannonser och platsjournaler, skrev ansökningshandlingar och meritförteckningar, postade och väntade. Rekryterarna, eller var det faktiskt cheferna själva, läste och valde.
Idag googlar du fram lediga tjänster i mängder på olika jobsajter. Klickar på länkar och fyller i förifyllda formulär med ålder och utbildning och erfarenhet. I bästa fall kan du få bifoga ditt eget författade CV.
Ett par klick så är ansökan inskickad. Och inte bara min ansökan, utan hundratals andras också. Jag förstår att det behövs rekryterare. Hur skulle en vanlig chef kunna behandla alla dessa ansökningar.

Nu kommer vi till urvalsprocessen. Med bra webverktyg kan rekryterare lätt sortera ansökningarna efter vad de vill ha inom ramen för vad man ”får” sortera. För inte tror jag att rekryterarna läser igenom alla handskrivna CV och brev. Det betyder att rekryteraren får en handfull ansökningar som passar i ”boxen”, rätt utbildning, rätt ålder och rätt antal yrkesverksamma år. Och de ansökningarna läser chefen och väljer ut en lämplig kandidat. Men kanske inte den mest lämpade. Kanske missar det dem som finns "utanför boxen" och de som faktiskt passar in i teamet.

Efter ett halvår som arbetssökande via websidor befinner jag mig alltid i den där kategorin som inte har rätt skolutbildning. Men jag har kompetensen. För det är väl inget nytt att kompetens är något annat än erfarenhet och skolutbildning. Det är en kombination av kunskap, vilja och förmåga. Kompetensen kan du knappast kartlägga genom ett webformulär. 

Tillbaka till processeffektiviteten. Om du gör ansökningprocessen så snabb och enkel så att du får för många sökande, gör detta att processen inte längre är effektiv. Man får inte det rätta urvalet för att du måste sortera bort de flesta. Arbetssökande söker massor av tjänster för att kunna få träff på en enda. Men man kan ju inte ha mer än ett jobb.

Hur borde man göra då?

Om alla söker endast de jobb de absolut vill ha och lägger ner möda påatt söka dessa, skulle ansökningarna bli färre per jobb och rekryterarna få ett mindre urval som de kan behandla mer noggrant.

Då kommer nästa problem. När rekryteringsfirmorna lägger ut annonser där inte ens företagets namn finns med, endast en beskrivning av vad företaget gör, är det kanske inte just det företaget som jag vill jobba hos. Själv ska jag vända ut och in på mig och berätta allt, men jag får inte ens veta vem som vill veta detta om mig. Om jag vill ha ett jobb där jag ska lägga ner min själ, inte bara sitta av min tid, måste jag veta att min själ går i takt med företagets värderingar.

Och till sist...

Hur många arbetsgivare skickar ens ett tack för visat intresse? Några få, och de flesta är automatiskt genererade. Efter månader, för processen brukar ta väldigt lång tid, kommer ibland ett svar. Då tänker jag lite som räven som åt sura rönnbär;Tack ock lov att jag inte behövde jobba i det företaget som tar ett halvår på sig för att anställa en person. Dår funkar säkert annat lika dåligt.

Bästa svaret jag fått, trots att jag inte fick jobbet, var från en statlig institution där jag under processens gång hela tiden fick veta hur långt de kommit med rekryteringen och sista mailet berättade man vem som fått jobbet. Jättetrevligt. Trots att det var 600 sökande på en deltidstjänst så ansträngde man sig att vara informativ och trevlig. Där hade jag gärna jobbat!

En dag i arbetslösheten

Visst låter det grått.

Det är en väldigt grå dag idag. Arbetsförmedlingen ligger i ett väldigt grått  hus.

Där satt vi och väntade på att klockan skulle bli tio, jag och femton andra arbetssökande. Män och kvinnor med ordet ”uppgivenhet” klistrat mellan rynkorna i pannan. Jag fick lust att ställa mig och hoppa upp och ned och skrika och flaxa med armarna för att det skulle komma in lite luft och rörelse i det förstenade rummet.

Så öppnades dörren och vi ställde oss väluppfostrat i kö. Jag hade min kallelse i handen. När det blev min tur, visade det sig att min handläggare var dubbelbokad och eftersom den andra arbetssökande hade med sig tolk, fick hon förtur.

Och vad skulle jag egentligen hit att göra? Jag behöver inte hjälp med att kartlägga min kompetens eller skriva CV eller lära mig hur man loggar in på Arbetsförmedlingens hemsida. Säkert behövde kvinnan med tolken tiden bättre.

Ändå hade jag förberett mig väl.

Ett halvkilo betyg och intyg från skolor, anställningar, kurser. Allihop i original, sorterade i datumordning från första sommarjobbet som barnflicka till betyget från 33 års arbetsliv i Swedbank. Men frågan är vad alla dessa original betyder? Är man 55 år och utan högskoleexamen sorteras man bort i första sorteringen. I alla fall när man söker jobb hos större företag som har webbaserade ansökningstjänster. Jag får aldrig visa hur kreativ och erfaren jag är.

Jag är skeptiskt till att det är Arbetsförmedlingen som kommer hitta mitt jobb. Fick ett mail från dem häromdagen med ett IT-jobb de tyckte jag skulle söka. Det kändes ungefär som när icke IT-kunniga ber mig hjälpa dem med sin krånglande PC; Du jobbar ju med "data". 

Nu fick jag en ny tid hos min handläggare. Då hoppas jag att jag har fått ett jobb så jag slipper besöka detta tröstlösa ställe igen.

Jag går ut i regnet. På hemvägen passerar jag en liten flicka i glada färger som försöker snurra sin röda skolväska i stora cirklar. Det ser fantastiskt ut.  Jag känner mig botad och går hem till min lilla atelje och sorterar mina färgglada målningar.

Imorgon dyker nog mitt drömjobb upp!

Med kameran i högsta beredskap

Sista dagen på Stora Karlsö idag, Jag börjar summera, inte bara antalet foton utan intrycken. Jag tyckte ju att vi redan för två år sedan sett ön, den är ju inte särkilt stor.
Men va fel man kan ha. 

Ljuset under en höstvecka är helt annorlunda än under en vintervecka. Visst är höstfärger fantastiska och här på ön blir de ändå mer påtagliga i kontrast mot havet och mot kalkstenen.




Sen har ju veckan varit kul på många sätt. Att gå och fotografera tillsammans med min syster Sara är inspirerande. Vi lyckas hela tiden exakt samtidigt dra upp kamerorna, inspirerade av samma motiv. 

"Vi fem", vårt lilla gäng som är här denna vecka är tåliga och väntar på oss när vi hittar minimala lavar att fotografera eller när vi väntar på just den rätta vågbrytningen.





Idag ska vi fylla kamerorna med intrycken av de sista metrarna av stränder som vi ännu inte vandrat. Ön är ju inte särskild stor kan man tycka. Men det finns hela tiden nya saker att se och nya former och färger att fotografera.

Färskt regnvatten

- Det finns inget vatten på Stora Karlsö, meddelade Annika morgonen vi skulle åka hit till Stora Karlsö.

Efter den torra fina sommaren fanns inget vatten kvar i brunnen.Det ordnar sig nog tänkte vi. Vi ska ju till en ö som är omgiven av hela Östersjön.

Det skulle finnas några kallkällor på ön samt dunkar att samla upp vatten i. Sen kunde vi dra dunkarna på cykelkärran till hamnen och därefter lasta bilen (Det finns faktiskt en bil på Stora Karlsö!) och köra vattnet upp till fyren.

Kallkällorna var kalla men vattnet var brunt och smutsigt. Men fyren är ju knepigt byggd med en stor lutande cementplatta som leder till ett brunnslock. Detta blev vår räddning. Vi flyttade undan locket och där visade sig en gigantiskt cistern för regnvatten. Hink efter hink kunde vi hiva upp ur marken. En och annan gråsugga följde med. 

Plötsligt inser man vad viktigt det är med vatten. Att bara kunna vrida på kranen för att tvätta händerna är lyx. Torrdass är vi vana med sedan tidigare. Och dasset på Stora Karlsö har det mest fantastiskska utsikt jag sett. Klippbranterna som stupar ner i havet ligger ett par meter ifrån dörren. Igår seglade en Havsörn förbi utanför dasset.

Vi eldar bastu nere i hamnen och tvättar oss i havet. Lite knöligt för bara fötter att trippa över stenarna ner till vattenbrynet bara. Glömde badtofflorna även i år. 

Sen är man svettig igen när man gått den långa vägen uppför trapporna till fyrberget. 

Så återstår matlagningen. Det går faktiskt bra att laga mat på regnvatten. Och det går att måla akvarell på regnvatten. Så vi klarar det viktigaste.

I går morse regnade det här och vi var snabbt ute med bunkar och kastruller och ställde under stuprören. Färskt fint regnvatten. 

Fem på kalas på Stora Karlsö

Vi är åter på favoritön!

- Hur vill du fira din födelsedag, undrade mina fyra vänner. Det känns faktiskt som vår vistelse är som en av Femböckerna.

Är man nu på en annorlunda plats ska man ta vara på möjligheterna att göra saker annorlunda.

- Jag vill äta tårta i Stora Förvar, sa jag. Och så blev det. Sara bakade traditionell födelsedagstårta med mandelbottnar och smörkräm.
Efter dagens utflykt med klättrande och fotograferande på klippor och stenar, möttes vi i grottan av små vackra installationer gjorda av löv, rönnbär och vackra kvistar. Sång och hurrande.

Nu dukades det upp med ballonger och tårta med ljus och kaffe.
Utanför lyste oktobersolen upp lönnarnas röda löv.

Tack mina vänner för en oförglömlig födelsedag!

Imorgon ska vi Fem ut på ett nytt äventyr.

Utemålning långt in i september

Där stod jag framför staffliet på altanen, klädd i shorts och målade dag efter dag. Augusti blev september och fortfarande lyste solen på staffliet och jag blandade äggtempera i små koppar. Själv trodde jag att min målningssommar skulle vara slut i och med utställningen på Galleri Hagström. 

Men inte...
September blev lika fin att måla ute i, även om dagarna blev lite kortare och kvällarna lite kyligare. Men morgondimmorna inspirerade till nya målningar i Tempera. 

Vilken tur att det blev ytterligare en utställning! Annars skulle jag inte få plats hemma i ateljén i Spånga, med alla målningar. 

Nu är alla målningar ramade och nya små skinndockor väntar på att få sitta på hyllorna i Spånga Församlingshus. Idag ska vi hänga utställningen. Ska bli väldigt spännande att ha en utställning så här på hemmaplan! 

Har ni vägarna förbi Spånga centrum på fredag kväll eller de närmaste veckorna, så titta in!
Mer info hittar ni på: Spånga Konstförenings hemsida

Fredagshäng på Galleri Hagström - imorgon är det vernissage

Så har vi äntligen fått upp alla inramade målningar. 50 stycken blev det samt några skinnskulpturer.  Otroligt, men det tror man inte när man sitter där och målar och det blir lite kladdigt och man är väldigt självkritisk. Att det sen ska bli så fint när målningarna hänger inramade på vita väggar med rätt ljussättning. 

Ikväll visade Gamla Stan uppp en helt annan solig och varm sida. Det var annat igår när regnet öste ner över oss där vi satt och åt Diner en blanc nedanför slottet.

Men imogon hoppas vi på lagom varmt och trevligt väder för en vernissage. Klockan 13 slår vi upp portarna på Österlånggatan 5 i Gamla stan. Välkommen!

Rena rama "Ramadan"

Nu är det bara några målningar kvar att rama in. Det är kul att allt blir så mycket finare med en passepartout och ram. Det blir som en liten gräddkant.

Även de där kladdiga målningarna som man inte tänkte ta med ser fina ut med ram o glas.

Idag tillverkade jag flaggan som vi talat om ända sedan vi hörde att galleriets flagga försvunnit. 

-Vi gör en egen sa jag, det är ingen konst!

Men det är just vad det är. Idéerna flödade som vanligt. Namn, utställingsnamn, symboler, "öppet"... Vad är viktigt? Vad lockar folk att våga gå in i galleriet? Och på vilket språk? För turister  eller stadsbor? Vilket material! Ska den fladdra eller kan man inte läsa då.

Hur svårt kan det vara att göra en flagga?

Nu blev det lakansväv och schablonmålade bokstäver på en  Ikeagardinstång. Inte alls märkvärdigt jämfört med våra ursprungliga idéer.

Två dagar kvar nu. Och massor att göra. För min del ska jag ju också hinna delta o Diner en blanc imorgon. Klädd i vitt, och prognosen säger ymnigt regn:(

När idéerna ska omvandlas till färger och former

-Jag ska bara måla lite till, säger jag och tar åter fram staffliet och alla små tuber med färg, samt de där små burkarna med hemgjord äggtempera som luktar lite sämre. 

Nu  har jag retat mig länge på en del små färgpluttar på mina målningar och idag måste jag få rätta till dem. Och när jag ändå har paletten inkletad med alla färger kan jag ju alltid måla ytterligare någon liten målning. Det finns ju så mycket jag vill måla.

Förra veckans dagar vid Bottenvikens strand gav ju en massa inspiration och alla motiv som jag nu skulle vilja måla hinns inte med. De får hamna i mappen för att målas i vinter.

Papprena flyger runt i den heta augustivinden och äggtemperan torkar på paletten. Det blir några små kladdiga målningar som Sara tycker att man kan ha sälja billigare, ifall nu någon vill ha dem.  Jag är ju inte så säker på det, men de får väl i alla fall följa med hem till min atelje imorgon för att förses med passpartout och i bästa fall en ram.

Listan över allt som ska fixas inför utställningsveckan är lång. Våra vilda idéer om utsmyckning av lokalen finns med, men en efter annan stryks de som ej genomförbara. I alla fall inte om vi ska bli klara till fredag. 

Jag bestämmer mig i alla fall för att tillverka en fasadskylt.

I telefonen har jag en anteckning från juli, om måtten på krokarna som den ska hänga på. Men om det var solklart då hur den skulle se ut, är det inte likadant när jag läser mina konstiga kråkor. Kan skylten verkligen vara så stor?

Det får bli en lagom stor masonitskiva som jag målar på med akrylfärg. Finessen med akryl är den blir vattenfast. 

Men det gäller inte när underlaget  är lackat hos Ikea och lite halt, upptäcker jag när bokstaven A fastnar i disktrasan. Nästa A målas och inget mer avtorkande.

Sara målar en akvarell från Stora Nassa efter ett av pappas foton. Vår utomhusatelje här på Saltarö är fantastisk fin. Vi har varsin altan i olika nivåer där vi brett ut oss med alla färgtuber och vattenpytsar.

På en bordskant sitter två av mina små skinndockor och torkar med huvudena tätt ihop. 

Sara har nu börjat se om hon ska beskära sin målning och far runt med en liten passpartout över målningen. Intressant att det kan bli så många olika uttryck bara av att göra flera mindre målningar. 

Imorgon är det inramningsdag. Och på lördag är det vernissage! 6 dagar kvar.

Sisters at Sea - när systrarna får idéer

- Ja, det är klart att vi ska ha en utställning nästa år, sa vi i augusti 2012. Vi hade just avslutat vår första gemensamma utställning "Sisters in Art" och var euforiska av alla möten med spännande människor under en vecka i Gamla stan. Temat för nästa utställning var lätt att komma på; Sisters at Sea. Galleriet bokades.
Ideerna flödade, installationer, fantastiska målningar, musik...Vi skulle kunna visa upp pappas oljemålningar med havsmotiv också.
Ett helt år kvar att göra verklighet av våra idéer.

Februari.
- Vi kanske ska börja planera vår utställning, sa vi. Nu ritade vi gantscheman och mindmaps över alla galna och mer realistiska skapelser vi skulle göra. Det var ju nästan ett halvår kvar. Jag målade allt möjligt annat än just hav och Sara målade fåglar.

 Maj
Sara åkte till Dubai och jag målade katter.

Juni
Två månader kvar och vi började räkna baklänges. Nu var det nog dags att börja måla hav.

Juli
Nu började det bli bråttom att beställa vernissagekort om vi skulle
hinna skicka dem före utställningen. Men vilka motiv skulle vi välja att ha på korten. Vi hade ju inte målat så mycket hav ännu.


Nu började jag måla hav. Jag hade en massa målningsidéer, gamla och nya. Men det är konstigt, när man ska börja måla känner man plötsligt för helt andra motiv än de man har i sin skissbok. Men kanske gör inte det något. Hellre målar jag med glädje ett motiv som jag för stunden blir inspirerad av än något jag måste. Jag reviderade planen och ersatte alla gamla galna idéer med nya.
Vi hängde upp målning efter målning i Saras atelje. Det blev ju faktiskt en massa målningar med havsmotiv.

Nu tar vi en paus och åker till Österbotten och inandas havsluft och inspiration på klipporna vid Bottenviken. Sen kommer vi tillbaka och ägnar  åt oss att rama alla tavlor. Det kommer bli en rolig utställning!

Bilbranden som ingen såg

Järnåldersgravarna bakom vårt hus sjuder av liv så här i maj. Vitsippor i tusental, koltrasthanar som sjunger sina vårsånger, nyspruckna lövträd i ljusgrönt. 

Men i år har idyllen fått påhälsning av en främmande fågel. Härom natten fick en vacker Ask sina löv brända till sotiga flagor.

Vi hade i vår enfald trott att vår vackra skogsbacke var förskonad. Men vi blev bryskt påminda om att vi inte kan stänga ute omvärlden. Hit längs gångvägarna hade någon kört en bil och tuttat eld på den mitt under den vackra Asken. Vilket slöseri. Här i skogen kan ingen ha sett den brinnande bilen, så om bilbrännarna var ute efter publicitet, var de helt fel ute. Eller är det så att man vill visa att inte ens vi i ett villaområde ska känna oss säkra, vi ska inte tro att det endast är i tätbebyggelsens centrum man bränner bilar. 

Jag kan bara känna sorg. Vårens späda grönska förbränd.  Känns lite symboliskt. Jag tror inte ens polisen vet om denna bilbrand. Den är så långt ifrån de områden där veckans upplopp ägt rum.  Jag  tror inte ens de kommer att bry sig om den nu heller. Den står inte i vägen för någon biltrafik. 

Bilskelettet kommer bara stå där som en påminnelse om hur lätt det är att förstöra  spirande grönska och förvandla en Ask till aska på Järnåldersgravarna.

Vem i hela världen (Facebookvärlden) kan man lita på?

För ett par år sedan dök de första opinionsbildande Facebookgrupperna upp. Jag minns tydligt hur uppropet mot gatuvåld under ett dygn fick tusentals ”gilla”. En ny typ av namnlistor hade etablerats.

En person skrev något behjärtansvärt, alla gillade.

Idag flödar uppropen på Facebook. ”Stöd x i kampen mot y” Och visst gillar vi, i tusental. Men om det tidigare var enkelt att identifiera vem som skrev, sås är det idag inte lika enkelt. 

Vem står för budskapet och vilket är syftet?

Just dessa dagar känns det väldigt behjärtansvärt att visa sitt stöd för alla de som gör stora insatser för att återskapa en dräglig boendemiljö i Stockholms förorter. Jag letade bland Facebookgrupperna som uttalade sitt stöd.  Grupper som mina vänner gillade borde vara bra trodde jag. Började granska vem som stod bakom men blev inte övertygad om att det var etablerade organisationer som jag kan acceptera.

Mycket riktigt ett par timmar senare, kom de första dementierna. ”Sprid detta” Bakom FBGruppen X står en rasistisk organisation”.

Jag kollar då den grupp som vill att vi ska sprida detta budskap om rasisterna och inser att denna grupp inte heller vinner mina sympatier även om deras budskap just nu verkar vara OK.

Nu börjar det bli rörigt.

…Jag gillar ett uttalande som en grupp, som jag inte gillar, har skrivit. Sen skriver en annan grupp, som jag inte heller gillar, att det första uttalandet är skrivet av en grupp jag inte gillar. Själva uttalandet är OK men inte avsändaren …  Känns som en stor anslagstavla där en massa post-itlappar flyttas runt bland goda och onda. Minns den gamla devisen: Det A säger om B säger mer om A än om B.

Och jag som anser mig vara en ganska kunnig gammal FB-räv. Att vara källkritisk är inte lätt. Krävs nästan att man är undersökande journalist för att förstå vad som går att lita på. För att inte tala om alla kommentarer som är helt groteska. Näthat har diskuterats mycket senaste tiden, och den råa tonen genomsyrar diskussionerna och får mig att må illa av läsandet.

När jag givit upp att hitta en trovärdig FBgrupp att lägga mitt ”gilla” på, sökte jag efter polisens grupper som den senaste tiden publicera värdefull information. Kunde inte hitta dem. Efter en stunds googlande, hittade jag anledningen. Polisens Facebookgrupper hade stängts ner eftersom kommentarerna var så vidriga. Man hann helt enkelt inte städa bort dem och valde att stänga ner konversationerna istället.

Visst är det sorgligt! Jag har alltid varit försiktig med att uttala mina åsikter på Facebook och i andra webbaserade sammanhang eftersom jag inte är säker på vem som skulle kunna använda informationen. Idag är jag glad att jag varit så försiktig. Men visst är det sorgligt att när vi fick ett sånt fantastisk kommunikationskanal som skulle kunna användas till en konstruktiv dialog mellan människor oavsett ålder, härkomst och till och med språk, har vi lyckats förstöra den.

Kanske är det så att vi, var och en, måste formulera våra egna ståndpunkter istället för att dela och gilla andras? Då vet vi i alla fall varför vi tycker så och kan stå för det. Just nu lider jag när jag ser en massa vänner med kloka åsikter som i gott syfte, gillar en sida som jag inte tror de i själva verket ställer sig bakom.

Jag tror jag återgår till den verkliga världen och målar något vackert medan jag gnolar på den gamla 70-talslåten  ”vem i hela världen kan man lita på….”

Inte särskilt kul att vara vän med mig på Facebook

"En himla besserwisser"

Jag är den där trista typen som alltid talar om att de där fantastiska historierna är för fantastiska och de där skruvade bilderna är fotomontage.

Varför jag gör det?

Anledning 1 – Jag vill läsa om det som är sant. Men det drunknar ofta i mängden skräp som publiceras.

Anledning 2 - Jag vill inte att mina vänner ska bli lurade.

Samtidigt kittlar det lite att ta reda på varför vi så gärna delar dessa historier och varför vi går på dem.

Vandringssägner har funnits i alla tider och jag tror att vi alla tycker om att berätta och lyssna på historier oavsett om de är tagna ur verkligheten eller är ren fantasi. Och visst blir fiction ännu mer spännande om den har anknytning till någon man känner.  ”En kompis till min kompis var med om en fantastisk sak…”

När vi berättar dessa historier hör de fortfarande till underhållningsgenren. Kul att höra på festen och liknande.

I Sverige tror jag att vi alltid haft respekt för det tryckta ordet. Vi vet att vi kan lita på våra tidningar, att det som skrivs har åtminstone en viss sanningshalt.  Källkritiken har vi lämnat till våra journalister och redaktörer och vi har i lugn och ro svalt ner det som skrivs.

Men nu, när det tryckta ordet lämnat trycksvärtans värld och hamnar som pixlar på våra datorskärmar, mobiltelefoner och surfplattor, har vi inte ändrat beteende.  Idag kan vem som helst publicera nästan vad som helst på nätet och i sociala medier utan att ange källa. Vi sväljer nyheter och fantasihistorier i samma tugga och litar på att den som publicerar vet vad den talar om.

Nu glider alltså allt ihop. De där historierna som vi hörde på festen får plötsligt en annan status eftersom de är publicerade, dessutom av en vän (som fått det av en vän till en vän…..) och då måste det  ju vara sanna, eller?  Eftersom det är så lätt att publicera så delar vi gärna med oss. Plötsligt mångfaldigas historierna med någon matematiskt fantastisk exponent.  Och där sitter vi sedan och tittar in i träsket av konstiga historier som blir mer och mer sanna eftersom ”alla” vänner nu delar dem.

Jag högaktar mina vänner, de är intelligenta och kritiskt tänkande. Därför blir jag så förvånad och ledsen när de går på dessa enkla trick.

Jag tycker att vandringssägner är kul historieberättande, men när de används för att skrämma folk att ändra sitt beteende på fel grunder, då blir jag orolig. På samma sätt gillar jag vackra, roliga foton och bilder, även de som är rena fotomontage, men då vill jag veta det.

Så när jag kommenterar dessa fantastiska historier och bilder i fortsättningen ska ni veta att syftet är gott. Jag brukar alltid länka till någon källa där just den historien är beskriven.  Man behöver inte googla länge för att hitta dessa historier om att man ska hosta för att förebygga en hjärtattack, det är farligt med mikrovågsugnar och historien om den vita skåpbilen.

Och du, kommentera gärna när jag publicerar något som verkar konstigt!

Här kommer några bra länkar i ämnet:

www.snopes.com

urbanlegends.about.com 

  

Gatsten är fascinerande

Gatsten, Fotocollage, Kerstin Melin

Stenar har alltid fascinerat mig. Jag plockar gärna stenar på stränderna i Österbotten. Svarta, slipade av Bottenvikens is och sten som tumlat runt i vågorna i århundraden.  I stan hittar jag fortfarande dessa runda slipade stenar men även huggna kantiga.  Jag brukar gå med näsan i marken och njuta av alla de mönster som stadens stenläggare skapat. Säkert svettigt och tungt.  När snön ligger på gatorna ser man mönstren så mycket tydligare.  Varje gata blir ett konstverk, ”Street Art”.

Lite otur att det är sånt risigt väder denna vecka. Här sitter jag på Galleri Hagström och väntar på besökare till vår fotoutställning. 

Men snöblandat regn är inget som lockar folk till Gamla Stan, även om det inne i galleriet är varmt och ljust och en massa härliga foton. 

Mitt Gatstenscollage är uppskattat och det gör mig glad!

Min lilla skinnskulptur som heter "Frusen" gör sig bra denna vecka. För att inte tala om mina reportagebilder från 5 december när det var snöstorm i Stockholm och stan var övergiven.

Välkomna in om ni vill värma er och titta på lite foton och skulptur!

Fotoutställning på Galleri Hagström 2-8 februari

Streets of Stockholm - gator av sten och snö.

Då ställer jag ut foton från mina vintervandringar längs Stockholms gator. 

Vilka fantastiska mönster jag fann. Men det gäller att ta sig tid att betrakta sin stad. Vintern i Stockholm är vacker. En av de vackraste dagarna denna vinter var när det var snöstorm och stan var alldeles tom på bilar men full av snö som virvlade runt i gränderna och svepte runt byggnader och statyer.

Utställningen är en samlingsutställning. Vi är fyra fotografer som ställer ut, Mattias Björk, Tobias Fält, Rolf Sjöqvist och jag. Vi har olika teman på våra foton. 

Vernissage är lördag 2 februari kl 12-17. Välkommen!