Facebooks årskrönika

Idag är det årets näst sista dag. Så passande att installera Facebook timeline, tyckte jag. Mycket ont har sagts om Facebook, och framför allt har vi blivit skrämda för att det ska komma en "timeline".  Det lät som någon domedagsfunktionalitet där allt ska redovisas för alla, hemska bilder man skäms för ska schavottera för alla ovänner, som äntligen ska kunna säga ”vad var det vi sa” och bilderna ska aldrig mer gå att radera.

Jag har väntat och väntat på domedagen men den kom ju aldrig.

Idag började jag leta aktivt.

Haha, där var den ju, men jag måste själv aktivera den och blev nu lite skrämd i alla fall. Facebook ger mig en vecka att ta bort allt som jag inte vill visa innan de publicerar den.

Jag börjar titta på funktionerna.  Nu ska allt jag publicerat sorteras av Facebook. Jag ser att servern går varm i bearbetningen av alla mina tusentals foton och logginlägg sedan 10 december 2006, den dag då jag första gången loggade in på Facebook.

Och så vips! Här har jag mitt liv på FB. Helt  otroligt, min årskrönika för fem år! Jag som funderat över hur jag skulle kunna klippa och klistra mina mest intressanta noteringar till någon slags sammanfattning. Det är ju här jag skrivit tankar, händelser, fått små och stora utbrott,  beklagat och hyllat, beskrivit skönhet o fulhet i ord och bilder.
Tänk ändå, Facebook har spart varenda ord jag skrivit. Vilken tur att jag inte behövt betala per ord eller pixel  för alla mina foton.

Ojdå, här står att jag gifte mig 2007, och det visste jag inte. Nu rullar alla mina år fram. Så kul!

Nu behöver jag ju inte skriva någon årskrönika. Jag kan till och med använda Facebook som referensbibilotek när jag glömmer vad jag gjort.

Gott nytt år!

(Min timeline kommer jag att publicera på nyårsdagen)

Julhandel

På Coop är det kaos. Det märks redan på parkeringen. Bilarna ser ut som svärmande bin som surrar och snurrar runt runt för at hitta en plats att parkera på.

När jag kommer till kundvagnsgaraget börjar jag ana hur det ser ut inne i varuhuset, eftersom kundvagnarna inte finns i sitt lilla plåtskjul. Endast ett par stycken, ratade. En vagn, med en halväten banan har blivit kvar, klämd mot nästa inkörda vagn. Och så en skev vagn med ena hjulet på sniskan. Jag tar den, och får under hela min handling trycka den mot höger för att den ska åka rakt fram. Det finns i alla fall inga gamla reklamblad kvar på botten. Jag lastar den med mina tomburkspåsar.

Jag får köra slalom mellan kunder som ska köpa granar och de som just hittat sin drömDisneygran som de släpar efter sig. Kungsgranar och silvergranar, inte en enda naturlig gran ser jag.

Till slut är jag framme vid ingången till återvinningsrummet. Här står killar med jätteplastsäckar fyllda med tomburkar. Jag undrar om de samlat ihop dem, men inser snart att det nog varit ett rejält party som resulterat i denna gigantiska samling. Det blir min tur och då upptäcker jag att Staropramenburkar inte stämmer överens med pantmaskinens regler för vilka burkar den vill sluka. Efter ett par försök då maskinen raskt slamrar tillbaka burkarna till mig, ger jag upp. Som den miljömedvetna medmänniska jag försöker vara, samlar jag ihop alla Staropramen i mina plastpåsar för att ta med dem till en miljöstation på vägen hem. För den servicen har inte Coop. Burkarna får alltså trängas bland mina kassar i min vänstervridna vagn genom hela stormarknaden.

Det här känns nästan som jag är mitt i ett TV-spel där jag hela tiden måste ta mig förbi en massa hinder för att komma till nästa ”nivå”.

Nästa hinder är att hela entrén på Coop är fylld med tvåmetersställningar fyllda med julstjärnor, enar, glittrande vitsprayat björkris, snittblommor och julgrupper i mängd. Alla ställningar är placerade så man åter måste köra slalom och bli tillräckligt köpsugen på vägen. Speciellt som Coop veckan innan skickat brev ”speciellt” till mig som är deras favoritkund. De bifogade en liten kupong med 25 kronors rabatt om jag köper julblommor för hundra. Det går jag ju på och det blir flera vändor runt ställningarna för att samla ihop blommor till rätt belopp.

Nu är jag nästan framme vid stället där man hämtar sin shop-and-go-scanner, om det finns några kvar. Första stället är tomt. Endast en liten röd elektronisk skylt talar om att det tyvärr inte finns några scannrar lediga för tillfället. Jag är inte förvånad. Men jag hittar en, längre bort.

Nu är jag redo för att handla! Och jag är inte stressad eller har bråttom och då är det ganska kul att vandra genom detta inferno av folk som sliter i allt, ungar som skriker och tjatar och som mutas med bullar och bananer som i bästa fall blir betalda i kassan (och som inte kommer ligga kvar i kundvagnen till nästa kund!)

Jag väger mina rödlökar på vågen och fascineras av att om jag trycker på bokstaven L för lök så finns de där på displayen som LÖK RÖD. Trycker jag på R så finns de där också, RÖD LÖK, och det är samma pris! Jag slutar min undersökning eftersom en suckande kö bakom mig och vågen inte uppskattar min research. Jag hinner inte söka på kategorier, det får bli en annan gång.

Jag ger mig inte heller in i bataljen om grönkålen, som även den ser ut som ett sällskapsspel. Vem kan hitta de snyggaste kvistarna?  Golvet ser ut som i Ernsts julprogram, prytt med gröna kvistar som ramlat ur bunkarna.

En bit bort ser jag ett tiotal böjda ryggtavlor tätt ihop, huvudena syns inte alls. Jag blir nyfiken och närmar mig gruppen som ser ut som någon slags religiös sammankomst. Jag har fel, det handlar om något så profant som skinka. När det äntligen blir lite tomrum väljer även jag en skinka och undrar varför det tar sån tid att välja skinka. Alla ser likadana ut och väger lika mycket men tydligen är skinkvalet ett viktigt beslut som det inte får slarvas med.

Nu är jag framme vid det viktigaste inköpet för mig denna dag, ingredienserna till julkorven. Jag blir lite nervös, för där kött- och fläskfärs ska ligga, ser det ganska tomt ut. Och vi som ska göra julkorv i morgon. Coop säljer alltid fläskfärs i 400-grams-förpackningar. Jag undrar varför man inte har 500 gram i paketen, det skulle verka mer standardiserat. Men det kanske är vad en normalfamilj äter.

                                                              

Vi är ingen normalfamilj. Snabbt räknar jag ut att mitt julkorvsrecept kräver 3 600 gram, vilket betyder nio paket. Det ligger tio i disken. Snabbt rafsar jag ihop nio paket och kör min vagn några meter därifrån och känner mig väldigt skyldig. Jag vet inte varför jag får dåligt samvete, för jag scannar av alla mina nio paket. Samtidigt hör jag två anställda som inte sett mitt kap, diskutera.

– Har vi inte mer fläskfärs?

– Nej, det där är det sista.

Jag får lite magknip när jag tänker på alla barnfamiljer som ska göra korv denna helg. – Nej, tyvärr barn, det fanns ingen fläskfärs kvar.

Förhoppningsvis är korven inte lika helig för dem som för oss.

Jag plockar åt mig tre paket korvskinn och damen bredvid mig tittar lite undrande, vad jag har för hemliga passioner som ska ha så många paket korvskinn.

Tänk, för trettiofem år sedan handlade jag exakt samma ingredienser till julkorven. Mamma låg sjuk i Hongkong-influensan och jag skulle sköta hela korvtillverkningen själv. På den tiden fanns inte någon Coop Forum, endast Storskogen som verkligen var en stor affär mätt med den tidens mått. Där malde handlaren all färs själv medan man såg på. Inga hermetiskt tillslutna 400gramsförpackningar i plast som sedan ska till återvinningen för att bli fleacetröjor. Såna fanns inte heller på sextiotalet, och återvinning hade ingen hört talas om. Och något snusk i köttdisken hos ICA var heller inte känt. Basiluskerna gjorde oss bara mer härdade och motståndskraftiga.  

På Coop har jag nu kört fast med vagnen. Det finns inga naturliga filer att följa inne på stormarknaden som det finns på parkeringen utanför. Jag parkerar vagnen på ett ställe där jag tror att den inte är i vägen och går nu och hämtar alla saker i famnen. Samtidigt hoppas jag att vagnen ska vara kvar, att inte någon tar fel och börjar scanna varor med min scanner. Det har hänt förut och skam till sägandes, jag har nyligen gjort det själv och Amanda höll på att dö av skam.

Nu är vagnen full och på upploppet mot kassan ser jag andra vagnar som borde ha ett sånt där nät som man sätter på skottkärran när man kör löv. Glasburkar med rödbetor ligger på kanten av en vagn och jag snabbar mig förbi för att slippa bli rödstänkt om den åker i golvet. Jag är tacksam för min shop-and-go-scanner som gör att jag kan gå rakt till kassan och bara betala, efter att först tagit upp min lilla kortlek med rabattkuponger, där jag säkert lurats att köpa saker som jag kanske inte behöver. Ett paket julservetter som inte är särskilt snygga men säkert går att använda till vardags, ett blockljus med tio kronors rabatt och så julblommorna och tvättmedlet. När jag senare tittade i plånboken hittade jag 50-kronorskupongen på skinkan. Den glömde jag.

Så är det dags att rulla ut till bilen igen där bilar i rad står och väntar på att hitta en parkeringsplats. Hemma väntar barnen på att korvtillverkningen kan börja.

God jul

önskar Kerstin

Höstlöv låter olika

Inatt har det hänt något.
Det måste ha med frosten att göra. Träden har bestämt sig för att inte längre hålla fast sina löv i de små stjälkarna. Jag vadar fram i gula asplöv som prasslar som papper mot mina kängor. Gångvägen genom min skogsbacke är fylld av dem, gula stora slantar. Ser ut som en bilderbok av Elsa Beskow.

Jag prasslar vidare och kommer fram i skogsbrynet där jag sneddar över en frostig äng. Här är det lönnarna som huserar. Marken är lövad i orange och prasslet har en lite dovare klang runt fötterna. Fascinerad av min lövtonskala glömmer jag nästan att titta över ängarna där dimman omsluter träden. Det ser ut som i gamla hus där man svept in kristallkronorna i tunt vitt tyg. Solen kämpar med att värma bort dimmorna.

Så är det dags för kastanjelöven på min promenad. Långa bruna flikiga som är mycket tystare att vada i. Oxeln har tappat små röda och även gröna löv som bildar en vacker orientalisk matta på mina sista hundra meter innan jag är framme vid tunnelbanestationen.

Var jag är?
Detta är Tensta.

(Jag gillade löv även som liten, men då fanns inte Tensta)

En del av Gamla Stan

Jag hittade ett litet knycklat papper, längst ner i min ryggsäck. Det är vernissageinbjudan till vår utställning. Så här när höstvinden sveper runt mina ännu bara ben, kan jag fortfarande känna sommarvärmen när jag slätar ut pappret och läser mina anteckningar… 

Augusti, morgon och Gamla stan.

Gatstenarna blänker i det tidiga morgondiset. Trottoarer sopas. Gångjärn gnisslar när caféägarna öppnar sina dörrar. Trädörrarna ger ifrån sig ett tungt eko i de smala gränderna.  Några morgonpigga turister passar på att fotografera innan gatan fylls av flanörer.  Tyska och  engelska lösryckta ord blandas med tickandet från en cykels växelnav.

Ännu håller sig sjok av sval luft kvar mellan stenhusen, men varubilar och gatsopare får snart luften att blandas upp med solvärmen.

Jag går genom gränderna och för första gången i mitt liv är jag varken på shoppingrunda, restaurangbesökare eller turist i Gamla Stan.

Jag känner nyckelknippan mellan fingrarna i kavajfickan och går med bestämda steg genom kvarteren mot mitt mål. Jag sneddar över Stortorget där restarurangernas uteplatser städas på tomburkar och nerfallna servetter efter gårdagskvällens sensommarfestande. Fönster och dörrar putsas. Så tar jag en omväg förbi Finska Kyrkans innergård och stannar till en stund framför Liss Erikssons Järnpojke. 


Sen viker jag in på Österlånggatan, drar upp nycklarna och vrider runt nyckeln i låset.  En lyckokänsla drar genom kroppen. Jag öppnar dörren till min konstutställning. Precis som gamla semesterminnen från sydfranska småstäder, där innehavaren öppnar dörren till sitt lilla galleri, öppnar fönsterluckor av trä, ställer ut blomkrukor och sätter upp öppetskylten. Lika exotisk känner jag mig. Förmodligen är detta vardagsmat för alla som jobbar i affär, men för mig som i trettio år jobbat i kontorsmiljö, är detta något nytt och helt enkelt underbart.

Det blir lunchtid och augustivärmen har trängt ner i gränden. Solen har nått sin middagshöjd och solstrålarna har hittat ner mellan de medeltida putsade fasaderna.
Grupper av turister från när och fjärran zickzackar sig fram mellan kaféer och skuggiga butiker. En och annan slinker in i vårt lilla galleri och svalkar sig framför fläkten. På Slottsbacken väntar turistbussarna på sina grupper som gjort sin rundtur, inhandlat sina älgar och dalahästar. En man tyngd av kameraobjektiv går fram och tillbaka och letar efter de rätta kameravinklarna , åt ena hållet slottet, åt det andra folkmyller i motljus.  Barnvagnar, ythyrningscyklar, duvor som flaxar, parasoller och en och annan glassätare. Motiven är många. Skulle kunna vara vilken turistort som helst.

Och så är det över, solen har passerat gatan och skuggan kommer krypande. En vindpust letar sig fram längs Österlånggatan och får Pelargoner och butiksflaggor att fladdra. Kyrkklockorna slår ett och hovklapper ekar från vaktavlösningen på Slottsbacken.

Här sitter jag på en pall utanför ett litet galleri i Stockholm, min egen stad. Över kaffemuggen funderar jag  varför mina små skulpturer inne i galleriet väcker så olika känslor. Det här måste jag göra om, bara sitta här och vara en del av staden.

Tack alla vänner för en fantastisk vecka i "galleribranschen"

Väl tillbaka i verkligheten känns veckan på galleriet som en dröm. Kanske också för att vädret slog om och blev höstlikt alldeles efter. Min vecka var så solig och varm och de sneda solstrålarna ner på Österlånggatan, där man under ett par timmar kunde sitta på en stol ute i gränden och njuta av sensommarvärmen, var härlig.

Och så fantastiskt roligt att så många vänner kom och besökte oss, både på vernissagen och under hela veckan. Blommor, vin och inte minst en massa glada kommentarer bidrog till att jag funderar på att göra om detta nästa sommar, eller kanske tidigare...

Nu håller jag på att leverera målningar och skulpturer som jag sålt och även samla ihop alla erfarenheter från veckan.Jag har även en liten beställningslista på målningar och skulpturer att ägna höstkvällarna åt. 

Tack allihop för att ni gjorde min dröm till verklighet, även om det idag känns som en dröm igen. 

ps. om ni är intresserade så finns det några oljemålningar kvar från galleriet.

och jag tar emot beställningar på skinnskulpturer också!

Utställning på Galleri Hagström

Igår hade vi vernissage. 5 kvinnor med en gemensam passion, målning.

För mig är detta min första "riktiga" utställning. Vilken lycka! Att träffa folk som är intresserade och frågar om färger, motiv, material. Men bäst av allt är när de berättar om sina associationer till det jag skapat. För mig är skapande uttryck av känsla i färg och form. När betraktare knyter dem till sina egna känslor och minnen till mina alster, uppstår en intressant symbios. Det behöver inte alls vara samma minnen som mina.

Sedan måste jag ju säga att jag är förvånad.

Jag tog med en liten skinnskulptur som jag gjorde för ett par år sedan, bara för att vi inte enbart skulle ha målningar på väggarna utan lite 3-dimensionella former. Jag tog sedan med ytterligare en...

Dessa två såldes minuterna efter att vi öppnade. Och sedan frågade många efter dem. Nu blir det till att börja sy nya små skinntanter under hösten.

Välkomna in på Galleri Hagström och titta på våra målningar.

Öppettider:

31 juli  - 4 augusti kl 09.30 - 18.00

5 augusti  kl 09.30 - 16.00

Själv kommer jag vara där

måndag em/kväll

tisdag fm/em

torsdag em/kväll

fredag hela dagen

Grannen i graven bredvid

Jag har förmånen att bo bredvid ett järnåldersgravfält. Fortfarande ett stycke orörd natur om man bortser från att järnålderns Spångabor släpade runt stenar och lade i stora högar på sina släktingars gravar. Men sedan dess, i tusen år, har det varit ganska lugnt och våra skogsbackar är så här års översållade med vårblommor.

I den tidiga krispiga morgonluften tassar jag alltså dit med kameran i näven. Skorna blir alldeles blöta av daggen i blåbärsriset. Solen strålar snett genom det skira lövverket på björkar och nykläckta ekskott som inte hunnit bli mer än kopparfärgade.

När jag står här bland vitsipporna som har sina kronblad slutna och böjer nackarna i väntan på solens värmande strålar, så funderar jag på hur det var här på järnåldern. Jag börjar skala av nutidens intryck runt omkring mig. Först ljuden, trots att de inte är så påträngande, tidigt en lördagsmorgon. Den diffusa ljudmattan från E18 tar jag bort, likaså pendeltågets dunkande mot rälsen mellan Spånga och Barkarby. Så är det dags för synintrycken. Genom skogens kulisser skymtar jag miljonprogrammets fasader i Hjulsta och Tensta, ett klick så har jag även tagit bort det. Tyvärr får jag göra många ”klick” beträffande det jag ser på marken. Plastpåse, ölburk, godispapper och en trasig plastpulka.

Nu börjar skogspartiet med sina gläntor bli rena från nutiden och jag kan förflytta mig till en lördagsmorgon i maj för 1000 år sedan. År 1011. Stigen som jag trampar med fjolårets prasslande höstlöv börjar övergå till mer jordliknande materia. Det är vitsippor överallt, och här och var några sista blåsippor. Liljekonvaljernas små gröna strutar har en vecka kvar tills de vecklar ut sig och blottar sina små vita klockor.  Bofinkarna sjunger sina morgonsånger och koltrasten sjunger så vackert för sin lilla bruna hona, eller var det för att märka ut sitt revir.

Längre upp i granskogen skiftar undervegetationen och blommorna blir färre. Stigen leder uppåt mot skogspartiets högre delar. Här uppe syns stenrösena klart, mina forna grannars gravar. Vad är väl tusen år egentligen? Vi bor kvar på samma ställen, äger "lite mer" prylar som vi bara besväras av, och glömmer att gå ut i skogen och dra in den fantastiska doften av skog och fuktigt grönska.

Våren är lika bedövande vacker med sina vitsippor och fåglarna sjunger lika rent.

Jag går hemåt och kokar mig en kopp Latte och sätter mig i solen på verandan. Det är bra skönt att leva 2011.

Revision hos tandläkaren

Visst är fackspråk intressant?

Revision har jag alltid förknippat med ekonomi och bokföring.

Igår var det dags att sätta sig i min klämkäcka tandhygienists superfåtölj. Jag blev upphissad och utsträckt i hela min längd.

Så började förhöret. Om tandtråd och hur jag vinklar tandborsten. Sedan kom den årliga föreläsningen om tandfickor, plack och att man kan få tandlossning om man inte använder tandtråden och tandborsten på rätt sätt. Man känner sig som en tioåring som smygätit godis trots att man haft gott-stopp. Bilder ur min gamla barnbok om Karius och Baktus fladdrar förbi i minnet. Boken där den hemska tandläkaren sköljde bort deras fina små hus de hade byggt i tänderna. 

–  Jag ser att varit duktig med tandborstningen, säger den präktiga tandhygienisten i sin slimmade vita uppenbarelse.

– Nästa revision blir hos tandläkaren.

Nu förstår jag inte. Om tandläkaren ska ha revision, så är väl det hans problem. Men jag anar att det inte är vad jag tror.

– Revision, är det något positivt, slurpar jag fram medan salivsugen gör sin sista insats för att ta bort resterna av salt- och citronlösningen som hon blästrat mina tänder med.

– Oh ja, eftersom du inte har några beläggningar på tänderna så behöver du inte komma till mig, utan då blir revisionen hos tandläkaren.  

– Aha, så man får bara komma till dig när man har missskött sig, undrar jag.

– Så kan man ju också se det, säger hon och skrattar lite nervöst. Men om du kan sköta dina tänder har jag ju inget att lära dig och inga beläggningar att ta bort.

När jag går därifrån sitter fortfarande minnen av revisionen kvar på kinden, avlagringar av salt och citron. Jag får nog skapa mina egna revisioner, och då ska jag  nog lägga till Tequila också.

  

Ingen ny mellanlagring från Ikea denna gång heller

– Kolla vilken fin!

Amanda skjuter upp en pyttelitet häfte under näsan på mig. Ikeakatalogen i miniformat har kommit i vår brevlåda.

– Tänk va fin att ha i köket.

Hon pekar på en köksbänk med hjul.

Den ser verkligen fin ut. I Ikeas kök är allt så fint. Alla köksredskap hänger i fina rader och Ikeas kök behöver inte ha några skåplucker eftersom allt porslin är av samma färg och sort och ser bara hemtrevligt ut att titta på.

Jag försöker översätta deras skåp till våra. I vårt hemma-hos-reportage skulle våra hyllor vara fyllda med ölglas från ölmässor, glöggmuggar i keramik, Muminmuggar, ärvda koppar och kinaskålar. För att inte tala om Arabiaskålarna som inte går att stapla och unika keramikmuggar som var och en i sig är vackra skapelser, men inte tillsammans. Utan luckor ser det ut som en bakluckeloppis i Siggesta.

En liten köksvagn är ju fantastisk, och man kan rulla runt den. Och den har en hylla under där man kan ställa saker.

Varning! Öppna hyllor finns det gott om i vårt hus. Hyllor är till för att ställa saker på. Saker som inte har någon annan permanent plats. Hos oss är hyllor att betrakta som mellanlagring. I kärnavfallsbranschen är det ett ställe där avfall väntar på slutförvaring.

Så även hos oss. Mellanlagringen beror på att sakerna inte hittat till sin slutförvaring, Jag ser för mig hur den fina Ikeavagnen dignar av plastburkar som borde hamna i återvinningen, bunkar som är diskade men inte riktigt hittat hem och saker som bara behöver flyttas från köksbordet för stunden, men som av någon sorglig anledning blir kvar där. (Kanske skulle det hamna en del tidningar där också)

Kanske borde Ikea ändra sin rubrik från "förvaring" till mellanlagring och slutförvaring.

Jag förstår nu varför återvinningsstationerna är fyllda av fina saker som folk slänger. De passar inte in i illusionen av hur ett kök ska se ut, där allt ska matcha. Då ryker arvegods och annat vackert för att verkligheten ska stämma med kartan. Ikeas karta.

Nu ska jag villigt erkänna att jag gärna köper Ikeaprylar också, men tyvärr är jag för dålig på att slänga saker som är vackra och funktionella. Nästa vecka ska jag nog göra ett ryck och  köra ett lass till någon välgörenhetsorganisation.

Jag tittar åter på den lilla fina Ikeakatalogen i miniformat. På baksidan står adressaten. Den är adresserad till min man. 

Färgglad workshop i Bastakiya - måla olja i Dubai

I Bastakiyas smala stenbelagda gränder med putsade låga sandfärgade gamla hus, känns Dubais skyskrapor med spegelglas i regnbågens alla färger väldigt avlägsna. På de små innergårdarna kvittrar fåglarna i trädens lövverk och man hör inget av den hetsiga stadstrafiken.

I Majlis Art Gallery ska vi delta i en workshop i oljemålning av helfigur. (Majlis har ingenting med det svenska förnamnet att göra utan är arabiska för audiensrum)

Sara och jag kommer dit först. När vi kommer in i galleriets lilla innergård möts vi av metalliskt skrapande ljud och framför oss ligger en jättetusenfoting i metall upphängd som en mobil och rör sig svängande fram och tillbaka med sin ledade kropp samtidigt som benen skrapar mot marken. Ledade plåtfiskar hänger i träden och rör sig sakta i vinden. Vi blir bjudna på kaffe och inväntar de övriga deltagarna. En vacker smal Emiratier kommer insvepande på gården i svart Abaya, Diorglasögon och svarta lackskor. Så kommer även vår kompis Anya. Intressant liten grupp med olika nationaliteter, kulturell bakgrund, religion och språk. Vår lärare för dagen är engelska, vilket tillför vår grupp ytterligare en nationalitet.

Vad vi alla har gemensamt är ett brinnande intresse för målning, och vi är kvinnor. Det är bra, för då kan Wafa ta av sig slöjan och Abayan och bara ha sin målarAbaya på sig. Själv tar jag på mig min svenska färgkladdiga bomullsskjorta, jeanskjol och Eccosandaler. Så där skandinaviskt helylleaktig. Kjol, för att jag hoppas att någon solstråle ska träffa mina vita vinterben under min så kallade solsemester, som jag hittills tillbringat i skuggan och inomhus. Och tråkigt nog ska vi vara inomhus idag, eftersom det är för varmt på gården utanför. Trist, eftersom rummet vi ska vara i är väldigt litet och det finns ingen plats att kunna ta någrfa steg bakåt och betrakta sin målning på håll.

June Bartlett är en kul lärare. Spontaniteten flyger runt henne när hon viftar med penslar och händer och färgtuber. Innan vi ens hunnit börja skissa är hon kladdig av färg på alla fingrarna. Jag ser för mig hur hon innan dagen är slut har hela paletten representerad på sina vita linnekläder. Men konstigt nog var hon lika vit och fläckfri som Wafa är svart och lika fläckfri.

Tyvärr har vi ingen riktig modell, utan får nöja oss med att måla av en marmorfigur som kanske inte är den roligaste jag sett men säkert är kopia av något klassiskt mästerverk. Bestämmer mig snabbt för att måla av henne bakifrån, hon ser bättre ut från det hållet.
Vi skissar först och sedan är det dags att blanda färger. En för mig helt ny färgskala eftersom jag aldrig målat porträtt eller nakna kroppar. Och tekniken är också ny, det inser jag när jag ser de minimala färgkluttarna som June trycker ut på våra paletter. Hur ska denna färg räcka? Jag som brukar använda breda penslar och mycket färg.
Här målar vi lövtunt. Och färgen räcker konstigt nog. Det är kul att l
ära sig andra tekniker. En fördel är att min målning kommer torka innan jag åker hem till Sverige igen.
June fladdrar runt och ger tips och kommenterar det vi gör. Däremellan försöker hon uttala mitt namn, hon tränar och tränar, Char...steen... Shar..steen...

Så ropar muezzin till bön från den lilla mosken i Bastakiya. Wafa frågar efter ett bönerum och June blir bekymrad eftersom hon inte tänkt på det och efter lite letande i närmaste huset inser hon att det tyvärr nog inte finns något här.  Men Wafa säger att hon kan be ikväll istället.  Så blir det dags för lunch och vi går in i Majlis galleri och blir serverade wraps i den fantastiskt vackra miljön mitt i den pågående utställningen med stora dukar med tuppar i olja. June är fortfarande bekymrad för bönerummet och så försöker vi allihop ta reda på åt vilket håll Mekka ligger. Jag kommer på att jag har kompass i min Iphone så där står jag och tar ut kompasskursen till Mekka på min Iphone. Jag får väl försöka förklara det när min telefonräkning kommer på jobbet.

Vi fortsätter måla och tiden bara flyger iväg. Ockra, Burnt Sienna, Raw Umbra, Cadmium red och Cobolt Blue bygger nu sakta upp kroppar på våra dukar. Ljus och skugga, värme och kyla, allt försöker vi fånga. Och så är det dags att avsluta dagen och beundra vad vi lyckats med. Intressant att se allas målningar med olika vinklar och olika stil.

Vi packar ihop våra saker och det är riktigt skönt att slippa tvätta penslar och rengöra paletter och stafflier, sånt som man får göra hemma. June är så nöjd och glad och översvallande. Vi får kindpussar flera gånger om. Epostadresser byts liksom inbjudningar att måla i det ena och andra landet.  

Så förpackar vi våra målningar så att inte de nakna kropparna på dem syns när vi ska åka hem. Mycket som man tar för givet hemma är inte lika enkelt här. 

Vi tar en sista titt i galleriet och beundrar Junes orientaliska akvareller som hänger där till försäljning. Så fångar vi en taxi utanför på gatan, uppfyllda av intentioner att börja måla människor. Varje ansikte vi möter på gatan, indier, arab, filippinier, har blivit så mycket intressantare och man skulle vilja måla dem allihop med sina olika färger och ansiktsuttryck.

Bastubad o isvak på Ekholmen

Nu har jag badat isvak.

Och det var sannerligen i elfte timmen, ett par timmar senare sprack isen upp i den vårliga vinden.

I helgen var vi för tredje året i rad inbjudna till en skogshuggarhelg på Ekholmen utanför Yxlan. Inget passar bättre än att bada bastu efter svettigt arbete med att såga ner en gigantisk hundraårig tall som sedan ska kapas och klyvas. Riset drogs ihop till en jättebrasa som flammade högt och förmörkade solen. Efter ett par timmar i rök och damm luktade vi som böcklingar och badet var nödvändigt för att sedan få sitta i Ekholmens 1890-talsvilla och äta en god middag, sjunga och skratta åt gamla och nya minnen.

Vedbastun vid södra stranden är en av de yngre husen på Ekholmen. Stene har byggt den lilla vedbastun av eget virke från tallar på ön som han släpat efter segelbåten till sågen och fått uppsågade till bastuvirke.

Vi hade eldat bastun länge så bastun var rejält het. Från lavarna har man fin utsikt över det isiga sundet mot Blidöfärjan. Anders, som vägrar anpassa sig till nymodigheter på ön såsom varmvatten och dusch, hade sedan länge planerat att såga upp en isvak. Vi hade med oss Leffes gamla isborr från 60-talet och efter lite rotande i gamla verkstaden presenterades en antik hundraårig issåg ungefär lika lång som Amanda.  

Anders, Simon och Amanda hasade sig ut på debn hala isen en bit utanför badhuset. Där borrade Anders upp hål där issågens förunderligt vassa klinga stacks ner genom den 25 cm tjocka isen. En stund senare kunde de lyfta upp ett stort isblock på isen, ”isbaren”.

Spänger lades ut från land för att vi skulle slippa gå barfota genom det iskalla vattnet som pulserade upp genom hålet i isen.

Solen sken och mars-isen glänste i motljuset mellan vassvipporna. Där trippade vi bastuvarma ut på träspängerna och en efter en hoppade  vi ner i vakens iskalla vatten. Det gällde att inte vara för yvig i sitt panikartade plaskande så att man skar sig på iskanten. Kallt, nja inte så farligt, mera uppfriskande. Lustigt not var det inte kallt när man kom upp ur vattnet och stod alldeles naken i vårvinden.  Fyra dopp blev det för min del, det var nästan svårt att sluta.

Sista doppet gjorde Simon medan Anders och Ann-Louise väntade utanför på isen för att ta hand om spängerna efter badet. Då började isen gunga och en stund senare bröts den upp av vågorna norrifrån. 

En timme senare seglade vår vak iväg söderut tillsammans med isbaren som tack och lov var tom.

Nästa morgon var det öppet vatten utanför badhuset, våren hade kommit!

Tack för lånet!

Åttonde och sista dagen på Stora Karlsö

Idag är det dags att åka hem. Jag har alltid gillat att åka till ställen, inte från, alltid se framåt och inte för mycket bakåt. Hem till barnen och katterna. Sen drömmer jag om att åka tillbaka till Stora Karlsö. Drömmer om att vara här på hösten när färgerna flödar i rött och gult mot det blå vattnet och luften är krispig och klar. En kortare utflykt under sommarmånaderna lockar också. Då skulle jag vilja bo i en av de små röda bodarna i Hienviken med havet på en armlängds avstånd, där man kan sitta utanför på morgonen med tårna i vattnet. Men nu ska här inte drömmas, nu ska här tas tillvara varenda stund av dagen som är.

Denna vecka har jag verkligen levt i nuet och uppskattat varje solglimt, förbipasserande fågel, vågskvalp och rasslet i stenarna när vågorna drar sig tillbaka. Men om jag ska vara ärlig har jag faktiskt tänkt tillbaka också. Minnen från segling hit på 60-talet med familjen, speciellt min pappa Pontus och här har även min farfar Sigurd trampat runt. Oj, nu blev jag lite nostalgisk. Åter till nuet.

Klar himmel idag och solen klättrar sakta över kanten på ön. Allt packas ihop, kläder, överbliven mat, sopor, dator och kamera. Vi trodde nog att packningen skulle bli ganska liten men trots att vi ätit och ätit så släpar vi hem en massa mat igen. Vinet drack vi i alla fall upp.

Efter städande och fejande lämnar vi fyren som packåsnor och vankar ner till Norderhamn med våra jätteryggsäckar i solskenet. Skriver ett vykort till oss själva och postar i brevlådan. Det utlovas ingen posttömning på söndagar så vi får väl vänta och se vilken måndag postlådan töms.. Ska bli intressant att se när kortet fram.

Så ser vi en liten röd prick på vattnet mot Klintehamn och där kommer nästa gäng med sjöräddningsbåten. Idag blåser det inte mer än 12 m/s så det går fort. Fyra nya gäster kliver av på bryggan med sin packning och vi hoppas att de ska få lika bra tur med vädret som vi haft. Trots allt är livet på denna ö ganska väderberoende. Och vi har haft en enastående tur.

Färden tillbaka med sjöräddningsbåten går galant, inte alls så skuttigt och rullande som utfärden och sjösjukepillren vi knaprat i oss behövdes inte. På kajen i Klintehamn står våra bilar och väntar. En som villigt startar och en som inte vill. Startkablarna tas fram och så får vi igång även den andra bilen.

En sista blick ut mot havet, där ligger den, ön som vi lånade, som på det här avståndet ser ut som en slarvigt skuren brödskiva. Men vilket gott bröd det var.

Stort tack till Karlsöklubben, mina härliga släktingar Ann och Magnus Melin och Annika Melin och alla andra som gjort det möjligt för oss att vara här och uppleva en fantastisk och unik vecka nära naturen!

Spånga 6 februari 2011
Kerstin Melin

Här finns alla mina inlägg om Stora Karlsö

Fullsatt!

Sjunde dagen på Stora Karlsö

Vaknade halv sju. Förvånansvärt tyst. Det blåser inte. Vid horisonten ser jag en mörkgrå barriär närma sig. Och ett litet vitt moln som jagar ensamt före  på vattnet. Ser på håll ut som någon slags farkost men det är bara ett moln. Så drar regnet fram över oss och sveper in fyren i ett dimmigt töcken. Förmiddag i köket med  skrivande och fotoredigering. Och så är det dags igen, himlen spricker upp som den gjort alla dagar och solen strålar.

Det är vår sista dag på denna fantastiska ö. Ann-Louise visar rätta stället att titta på Sillgrisslorna. Och vi blir förstummade där vi lägger oss på mage och tittar över kanten på fyrberget. Inte en hylla ledig! Fullsatt, utsålt eller vad man ska säga. De sitter uppradade överallt. Konstigt, vi som hört att de så här års endast rekade och sedan flög tillbaka till Polen. Men nu är det tredje dagen de är här och de verkar ha parkerat sig här.

Vi väljer idag att göra en repris av utflykten till Stiudden och den vackra ”is-orgeln”, Men senaste dagarnas plusgrader har desimerat den vackra isen. Men vågorna är desto vackrare efter senaste dagarnas blåst. Vi dricker varm choklad och äter smörgåsar. Nu gäller det att göra av med all mat vi tagit med oss så vi slipper släpa hem allt igen. På hemvägen börjar det blåsa och det är svårt att ta sig fram rakt emot vinden uppe på Raisu haid. Hemma i fyren visar vindmätaren på 19 m/s.

Sista kvällen och solnedgången avnjuts som alla andra dagar i fyrlanterninen. Konstigt nog märks inte vinden så mycket där uppe mer än att master och allt annat svajar runt omkring oss och havet häver sig 50 meter under oss.

Nu är det mörkt och blåsten väser mot köksfönstret. Det ska mojna har de sagt. Gör det inte det får vi se hur det går med hemtransporten imorgon. Men jag klagar inte om den blir uppskjuten och sjöräddningen kommer någon dag senare. Här är så mysigt och vi har massor av mat kvar.

Stora Karlsö 5 februari 2011

Kerstin Melin

Här kan du läsa alla mina dagsnoteringar från Stora Karlsö

Sillgrisslorna är här

Sjätte dagen på Stora Karlsö

När jag vaknar blåser det syväst 15 m/s och snöar. Det hörs att vinden vridit lite mer på syd eftersom det viner även runt sovrumsknuten. Hemma snöar det från himlen. Här kommer snön någonstans från Småland, på tvären som en jättesnökanon. Snön rinner nedför rutorna och det är ganska skönt att vända sig i sängen och sova en stund till. Idag blir det nog en innedag i alla fall. Men icke. Klockan tolv spricker himlen upp igen och allt blir klarblått och soligt men blåsigt. Vågorna med vita gäss nedanför fyrberget har nu övat sig i flera dagar och har nu samordnat sig till rejäla vågdalar och toppar som bryter i riktigt skum.

Igår såg vi de första flockarna Sillgrisslor flyga runt fyrberget. De ligger i vattnet och glänser som pärlor eller så flyger de. I motvinden får de jobba rejält för att ta sig framåt. I medvind svischar de bara förbi i världens fart. De ser ut att ha jättekul i vinden.

Utanför fyren är det svårt att stå rakt. Kan bara tänka mig hur det är när det blåser 25 m/s. Idag gör vi ett nytt försök att ta oss runt fyren nere vid strandkanten. Inte helt enkelt. Klättrande och kravlande tar vi oss meter för meter. Slipprigt och halt. Så äntligen når vi stranden och får se hyllorna som till vår stora förvåning redan är upptagna av grisslor. Säkert inte så många som i vår men de verkar i alla fall sitta och vila sig där mellan flygturerna. Ann-Louise ser till och med en tappad skarpsill mellan stenarna. Så härliga de ser ut när de flyger över huvudet på oss lite bredbenta och vingliga innan de landar ute i havet.

Vi följer stranden i det härliga motljuset och njuter av vågorna som bryter mot klippor och stränder i soldiset. Så går vi hemåt för en sen lunch och lite bridge för fyra av oss.

Undrar om det blir sämre väder imorgon? Jag ligger efter med planerna på att återuppta mitt akvarellmålande. Och det krävs dagsljus (och självdisciplin) för det. Skjuter kanske upp det till jag kommer hem. Då har jag lite foton att inspireras av. Just nu ligger 913 foton i mappen ”Stora Karlsö”  och det är efter att jag tagit bort alla dåliga och dubbletter.

Stora Karlsö 4 februari 2011

Kerstin Melin

Här kan du läsa alla mina dagsnoteringar från Stora Karlsö

Badgäster

 Femte dagen på Stora Karlsö

Det blåser 17 m/s och vinden viner runt köksfönstren. Jag sitter vid köksbordet och skriver. Resten, Leif, Anders, Ann-Louise och Danne, spelar Bridge. Budgivningen blandar sig med vindens tjutande.

Vi är bortskämda med soliga dagar. Vi hade planerat en massa saker att göra när det är dåligt väder. Lite jobb, akvarellmålning, skriva…  Och äntligen, idag var det mulet och regnigt. I alla fall ett par timmar. Så sprack himlen upp igen och solen kom fram. Då går det ju inte att vara inne. Lite splittrade aktiviteter blev det.

Jag försökte gå strandremsan från Hien och under fyren, en väldigt isig passage och när jag kom fram till stängslet gav jag upp och vände. Istället passade jag på, nu när jag var ensam och ingen suckade över att jag fastnade för vackra stenar och hela tiden kom på efterkälken. Jag gick längs vattenbrynet och vände på alla vackra stenar och fossiler. Wow, vilka havsodjur! Slingriga tentakler, stora ledade, ormlika.  Är tacksam för att de är döda och att man inte möter dessa när man badar nuförtiden.

Mellan vågornas rasslande i grusstranden hör jag plötsligt ett helt annat ljud, yxhugg. Och i nästa stund känner jag den välbekanta doften av rök. Då vet jag, vår egen ”kaminman” är i farten. Jag går stigen mot Norderhamn och ser röken från bastuskorstenen.

Det är bara att gå tillbaka till fyren och hämta Leif och handdukar. Här ska badas bastu!

Så här års finns ju inget vatten i ledningarna så vi är förvisade till vattnet i Östersjön. Därför stannar man så länge som möjligt i bastun för att lagra värme så den räcker ända ner till viken. Det är dock inte så kallt i luften, däremot är det väldigt kallt på marken och vi springer så fort det bara går de hundra meterna ner på stenstranden. Det finns ingen tid att tveka utan bara kasta sig i innan hjärnan hinner tycka detta är ganska tokigt.

När jag sedan står där naken på stranden mitt i Östersjön och mitt i vintern känns livet underbart. Att man bara kan göra något sånt här är ett privilegium.

Men särskilt länge kan man inte stå där i blåsten, inte för att det är kallt i vinden utan för att fötterna håller på att domna. In i bastun igen. Och så gör vi ännu en vända i havet innan vi avslutar dagens bastubad.

Jag har nu bestämt mig för att börja samla. Jag ska samla på bastubad, själva badminnena. Jag har redan några fantastiska i min samling, Blåhammaren högst belägen med utsikt över hela vintriga fjällvärlden, Sylarna, även den mitt i vintern, Stensdalen med bad i forsen där man fick hålla sig i ett rep för att inte fara iväg.

Stora Karlsö 3 februari 2011

Kerstin Melin

Havsörnen som kom på tebesök

Fjärde dagen på Stora Karlsö

Åter en dag med soligt väder och 12 sekundmeter. Idag ska vi fortsätta vandringen där vi slutade igår, vid Stiudden.

Efter en promenad tvärs över ön hittar vi de små rösena som markerar var vi kan hitta en nerfart till stranden, inte alltid så lätt att se och framförallt inte när det är isigt. Efter lite kanande nerför landar vi mitt framför ett dött får, eller resterna av det. Förmodligen har det ramlat ner här.

Vi vänder blickarna mot den fantastiska stenstranden istället. Fina slipade runda stenar ger en känsla av grekiska stränder med sitt kalkstensljus och blåa vatten. Nyfiken som jag är på att fotografera lite isiga stenar går jag söderut och passerar stenudden. I motvinden försöker jag ropa på de andra och de förstår att det är något jag hittat, som är bättre än ett dött får.

Runt udden har jag fått syn på ett magnifikt isfall eller i alla fall istappar i mängd ner från klinten. Kameran går varm. Det är svårt att slita sig. Solen gassar och här på den läiga stranden med det blå havet, känns det som våren kommit.  Vi går norrut och så småningom övergår de små runda trevliga stenarna till klapperstenar och till sist är det stenblock vi tar oss över. Och nu är vi på skuggsidan där solen inte smält bort nattens frosthalka. Vi klättrar, ålar oss och halkar på de trilobitstinna stenblocken.

Genomsvettiga tar vi en paus i lä bakom ett stenblock och tänker tillbaka på vår fina stenstrand i solen. Här i skuggan tar vi fram våra termosar. Precis när vi hällt upp teet och tar första klunken sätter vi nästan i halsen. Kraftiga vingslag några meter ovanför våra huvuden visar sig vara en havsörn som gjort en loop ner från berget och nu seglar ut mot Lilla Karlsö. Och för en gång skull hade jag lagt kameran ifrån mig och står där med enbart min temugg i handen.

Nu åker broddarna på. Sista sträckan med stenblock kantas av isbanor. Så äntligen är vi på stranden mot Norderhamn och lättgånget. Dags att gå hem till fyren och fira Jussi Björlings hundraårsdag och sitta i lanterninen och titta på solnedgången.

Stora Karlsö 2 februari 2011

Kerstin Melin