En plastblomma som inte vissnar

Det var i somras. Jag höll på att plocka fram våra allra största och dyraste gröna växter. 

Någon knackade mig försynt på armen. En liten man med asiatiskt utseende, kanske var han från Afganistan. Bredvid stod hans lika korta fru med ett barn på armen.  

På knackig svenska frågade han om vi hade billiga blommor, och i plast. Han ville köpa en, endast en. Tankarna for genom huvudet. Ville de bara ha en enda billig plastkrukväxt och mitt i sommaren när allt är så grönt. Jag hade kanske missförstått.

Men när jag skalat av mig alla tankar på kunder som vill styla sina vardagsrum och kör iväg med kundvagnen full av orkidéer, började jag förstå.

Han ville bara ha en blomma. Var de flyktingar? Deras pengar skulle räcka till så mycket i det nya landet. Men en blomma att sätta i fönstret, eller på bordet, ville de kosta på sig. Och jag var utvald att hjälpa dem att hitta den.

Jag letade upp den finaste "Fejka" jag kunde hitta och så hjälpte jag dem hitta den billigaste och mest färgglada lilla ytterkruka vi har på IKEA. Jag log och de log med den lilla blomman i handen.

Jag fortsatte att le hela den dagen. Jag hade fått hjälpa dem med en liten blomma till deras nya hem i ett nytt och okänt land. En plastblomma som inte skulle vissna på länge!

Morgonfrost och solsken i november

Sneda solstrålar lyser in genom mitt smutsiga köksfönster och jag blir så lycklig. Inte för det där med smutsen, jag minns faktiskt inte längre när fönstren putsades. Det finns så mycket viktigare saker i livet. 

Nej, i solblänket på morgonfrostiga grenar skuttar några småfåglar och letar efter de små kryp som ännu inte hunnit hitta sitt vinteride. Så mycket livskraft det fortfarande finns i en frostig novemberdag.

Finns det något skönare än att få sitta bland pelargonerna vid köksbordet och skriva.

Det är alldeles tyst. Katterna har gett upp sitt jamande efter mer mat och har rullat ihop sig för sin förmiddagssömn. 

Jag sneglar på fotot på min leende mamma som vi tog avsked av i fredags. En underbar solig dag bland alla vänner och släktingar. Mamma hade verkligen uppskattat att få vara med. Men nu sitter hon i sin ram och ler och säger säkert: Men Kerstin, en sådan här vacker höstdag, ska du inte ta en promenad ute i friska luften.

Men just nu vill jag hellre sitta här och njuta av min kaffekopp och den totala tystnaden.