Lucka 12 - Att göra en "elljusstake"

I den stora byggmarknadens elavdelning letar jag febrilt bland hyllorna. Till slut frågar jag en kille som jobbar där.
- Du, var har ni propphållare? Såna där man har i proppskåp.
- Du menar inte proppar? Säkringar?
- Nej jag menar såna man sätter propparna i, brukar vara i porslin, säger jag.
-  Här uppe, säger han och ser skeptiskt på mig. Jag ser hur han undrar om det verkligen är det jag ska ha.  
Självklart har de gömt dem på en höjd som inte en medellång, medelålders kvinna kan se. Propparna däremot, i alla kulörer ligger längre ner. 
- Du menar alltså såna som man kan ha högst 25 Ampere i, säger han för att testa mig. Vet hon verkligen något om det här, tror jag att han tänker.
- Nja , skrattar jag, jag ska ha stearinljus i dem. 
- Aha, säger en lättad expedit och har just fått sina fördomar besannade. Han ska bara veta att jag började min elektriska bana redan vid sju år när jag kopplade in elektrisk belysning i mitt dockskåp.

Men nu har jag alltså hittat en annan användning för de fina gamla porslinshållarna från vårt utbytta gamla proppskåp. Men de räckte bara till några ljusstakar så nu är jag på jakt efter flera.
Nyfiken på hur de ser ut?
Kom till Galleri Hagströms julmarknad 14 - 19 december!

Lucka 12 och "kopplingen" till Stora Karlsö då?

Som jag tidigare berättade hade vi ju inget vatten under veckan i oktober. Var och varannan dag besökte jag, utrustad med pumpinstruktioner, källaren och den elektriska pumpen för att se om jag kunde få liv i den. I källargångarna passerar man då den gigantiska elcentralen som styr hela fyrbelysningen. Jag hade ingen aning om hur mycket säkringar det krävs för att få en fyr att lysa. 
När jag nu letar propphållare kom jag att tänka på denna guldgruva av gamla proppar. Nu hoppas jag ju att fyren aldrig ska slockna, men om.... så skulle jag vilja göra ljusstakar från Stora Karlsö!

Lucköppning på Stora Karlsö

Tänk att jag glömde det!

Jag hade ju tänkt att göra en adventskalender av fyren på Stora Karlsö.

Och nu är vi redan framme vid den 6 december och då känns det ju lite sent att börja.
Att vänta till nästa jul är dömt att misslyckas. Då har jag definitivt glömt alltsammans!

Så nu blir det några luckor här och där med roliga minnen från vår fantastiska vecka i oktober och kanske någon från tidigare år.

Trots avsaknaden av vatten på en ö, hade vi en jättekul vecka. Kanske var det bland annat därför den blev så speciell. Lite äventyrlig. Vi jämförde oss med Femböckerna, ständigt nya utmaningar och äventyr.

Lucka 6 - öppning av dassluckan
Här finns det fantastiska utedasset. Kanske har inte många varit där, eftersom det normalt finns fina
vattenklosetter i fyren. Men vi hade ju inget vatten och då blev det besök på dasset istället. Det är ett av de finaste utedassen jag besökt och jag är ganska van vid torrdass. 

Utsikten är slående och ventilationen kan man inte klaga på. Gällde att hålla fast i pappret så det inte seglade ut bland alla sjöfåglar som busflygde i den starka nordanvinden.
Lite läskigt var det dock att besöka dasset på kvällen. Ingen belysning annat än fyrskenets svepande över stupen. Och där gick man i mörkert ett par meter ifrån stupet.

Sen hade vi ju lite andra kul minnen av dasset, men de problemen lämnar vi till förvaltaren att ta hand om när vintern släppt sitt grepp om ön.

Konsten att säga ja…

Konsten att säga ja…

Har någon skrivit en bok om det? 

Jag tror inte det. Nej, det är om att säga nej alla böcker handlar, om att säga ifrån och inte bli utnyttjad. 

Jag gick en gång hos en terapeut som lärde mig att säga nej. Det var säkert väl menat. Jag sa nej och nej och åter nej. När barnen frågade något, sa jag nej meddetsamma för att vinna tid och för att inte inge falska förhoppningar. Jag fick lära mig att man måste ta reda på varför jag tänkte säja ja. Jag som älskade att säga ja till allt och få möjlighet att skapa och utveckla saker. Det gick ju inte, det slutade i ett stressnystan där varken jag eller tiden räckte till. Jag lärde mig också att jag inte behöver tala om anledningen till mitt nej. Det räcker med nej.

Men ack så tråkigt det är att säja nej. Så destruktivt , nedslående och definitivt. Ett stopptecken. Istället började jag fundera ut hur man skulle kunna hantera situationen utan att säga nej.

Idag säger jag ja. Ett positivt ja. Vartenda litet ja,  ja jag vill… ja, jag vill försöka… kittlar i magen. En liten berusning av att se möjligheterna fladdra förbi som fjärilsvingar.  

Istället för att säga nej som känns oåterkalleligt, säger jag numera; Ja, låt mig tänka.  Följt av; Ja, vi gör så här…  För ett ja är inte motsatsen nej.  

Ja är en öppning, hur liten som helst eller hur stor som helst.  En dörr till möjligheter.