Den hade nog aldrig blivit färdig, tranorna skulle för alltid ha varit vingklippta, om jag inte föreslagit mamma att vi tillsammans skulle väva klart hennes flamskvävnad.
Vävramen hade stått i förrådet i årtionden. Väven var klar till två tredjedelar. De dansande tranorna saknade halsar och lite av vingarna. Svårt att dansa då. Mönstret från Västergötlands läns hemslöjd hade mamma fått i 50-årspresent av sin bror och svägerska. Nu var mamma 91 och det var verkligen på tiden att göra tranorna flygfärdiga.
Vi satte igång. Vi vävde på varsin sida. Mamma hade svårt att se skillnad på alla garnfärger, så jag gav henne de rätta, de som på mönstret var betecknade med små siffror. Hon la in tråden. Upp och ner och upp och ner mellan varptrådarna. Det gick riktigt bra. Så peta till trådarna med den lilla pinnen. Jag fortsatte med skogen på min sida. Plötsligt hade mammas trana fått en vinge som varken gick att flyga eller dansa med. Jag pillade upp garnet och rättade till vingpennorna. Att följa mönster och instruktioner är svårt när man är dement.
Mamma fick väva skog istället. Men snart var hennes ork slut. Jag tog hem vävramen och vävde klart resten under de kommande veckorna. Så sydde jag en kudde av den och kantade den med lammskinn från Ådö. Mamma fick kudden till jul.
Igår såg jag tranor flyga över Saltarö. Och det är här kudden numera finns. Den lustiga skogslinjen bakom en av tranorna påminner mig alltid om våra kvällar, ”måndagarna med mamma” och vårt sista textila projekt tillsammans.
