Mitt på den stora gräsmattan mellan Riksbyggens tvåvåningshus ligger ett mörkt bylte. Denna vecka är det Crimetime Gotland och den som av en händelse tittat ut från sin balkong hade kanske ryst till.
Men jag som låg där hade helt andra syften och helt andra associationer.
Gräset var plaskvått av dagg och lite kyligt var det allt, så min slängkappa i fint ylle kom väl till pass.
Ska man se på stjärnor är det jobbigt för nacken att stå och titta rakt upp. Jag rullade in mig i min slängkappa och la mig på rygg i gräset.
Fantastiskt vilken vy, vilken stjärnhimmel! Precis då far en eldstrimma över den nattsvarta himlen. Perseiderna, meteorregnet hade börjat!
Man känner sig väldigt liten när man tittar upp i rymden och meteoriter far över himlen.
Det känns bekant på något sätt. Jag kommer på det! Insvept i min slängkappa inköpt på Medeltidsmarknaden i Visby känner jag mig nu som en hobbit i Sagan om ringen. Förskrämda små kryp i mantlar under var himmel där det gällde att vara osynlig.
En annan association jag får där i det daggiga gräset är Tove Janssons Mumindal. Det är augusti och dags att tända petroleumlampan. Och ute i mörkret sitter Mårran och längtar efter ljuset. Och allihop har de respekt för naturens och stjärnhimlens krafter och kommande katastrofer, i kontrast mot deras hemtrevliga lilla dal med det lilla huset och den hemtrevliga verandan.
Tre stjärnfall och två satelliter senare kryper jag upp från min plats i gräset och smyger tillbaka in. Jag tror inte någon såg mig, och ingen såg Perseidernas magiska eldstreck heller.
