Det måste ha med frosten att göra. Träden har bestämt sig för att inte längre hålla fast sina löv i de små stjälkarna. Jag vadar fram i gula asplöv som prasslar som papper mot mina kängor. Gångvägen genom min skogsbacke är fylld av dem, gula stora slantar. Ser ut som en bilderbok av Elsa Beskow.
Jag prasslar vidare och kommer fram i skogsbrynet där jag sneddar över en frostig äng. Här är det lönnarna som huserar. Marken är lövad i orange och prasslet har en lite dovare klang runt fötterna. Fascinerad av min lövtonskala glömmer jag nästan att titta över ängarna där dimman omsluter träden. Det ser ut som i gamla hus där man svept in kristallkronorna i tunt vitt tyg. Solen kämpar med att värma bort dimmorna.
Så är det dags för kastanjelöven på min promenad. Långa bruna flikiga som är mycket tystare att vada i. Oxeln har tappat små röda och även gröna löv som bildar en vacker orientalisk matta på mina sista hundra meter innan jag är framme vid tunnelbanestationen.
Var jag är?
Detta är Tensta.
(Jag gillade löv även som liten, men då fanns inte Tensta)
