Vinterön som blev vår

(åtminstone för en vecka)

Så äntligen kunde vi långt ut till havs skönja en liten röd prick som svängde och vred sig i vågorna. På den is-glansiga kajen väntade vi i snålblåsen med säkert 20 kollin, allt från välfyllda matkassar och ryggsäckar till ispikar och dubbade skor. 

Tio minuter senare satt vi (eller stod) i Räddningstjänstens varma, hypermoderna båt, tapetserad med displayer och reglage. Dagens vågor blandade med gårdagens sjö fick det lilla skalet att vrida sig, rulla och dunsa. Men den uppkäftiga lilla båten med en skeppare som manövrerade den med vänsterhanden på en liten spak tog oss fram genom den upprörda sjön där vi hängande i takrelingen försökte parera rullningen.

Borta är nu min bild av vindpinade bistra skeppare klädda i sydväst, stående bredbenta med ett fast tag om den stora träratten och med sjöarna plaskande över däcket.  

Mellan sjöarna som dränkte vindrutan kunde vi se Stora Karlsö som en illa skuren brödskiva någon slängt ut i havet. 30 rullande minuter senare var vi där. Befälhavaren mumlade till sin besättning att vi kanske inte skulle kunna lägga till eftersom vågorna var för höga och kanske slog över bryggan. Jag som hade hört att vi då var tvungna att runda ön och försöka med sydhamnen såg för mig att vi skulle vara tvungna att runda ön i sjögången och angöra bryggan i Suderhamn. Men vi behövde inte oroa oss. Tack vare lågvattnet kunde vi komma in till bryggan och få iland våra grejer medan båten skuttade fram och tillbaka i sina förtöjningar. På bryggan hann vi bara byta några ord med det gäng som vistats här veckan före oss eftersom båten låg illa förtöjd och var tvungen att snabbt ge sig av igen.

Så såg vi bara akterspegeln av den lilla röda båten som försvann i vågorna.

Där stod vi på stranden med vår gigantiska matpackning, fem kompisar som vände blicken mot ön, ”vår” ö för en hel vecka. Lugnet var påtagligt efter den lätt stressade tilläggningen . Tyst var det ju inte, då hela Östersjön tycktes kasta in sina vågor i viken och sedan rasslande dra tillbaka vattnet genom klapperstenarna.

Så var det bara att börja bära. Ryggsäckar och matkassar kånkades längs stranden. Här och var, i skuggan av stenar och buskar, låg snön kvar. Vegetationen här nedanför klinten påminde mig om franska alperna med lövträd och branter. Nu återstod de isiga trapporna upp till fyrplatån. Här och var tittade frusna blåsippsblad fram längs stigen.

Utsikten från fyrplatån var magnifik. Plötsligt fick jag en flashback från en av mina favoritromaner av Tove Jansson. Pappan och havet. När muminfamiljen står på fyrtrappan och inte har någon nyckel. Men vår fyr var öppen. Vi slängde vår packning på golvet och klättrade upp längs spiraltrapporna ända upp, allra högst upp i fyren. Där var den, horisonten som omsvepte oss på alla håll utom lite Gotlandskust som just nu inte räknas. Solen stod fortfarande så högt den kan i slutet av januari och havet var väldigt blått.

Snabblunch och sedan ut igen för att nosa på omgivningen. Vi promenerade i blåsten längs västra sidan och jag måste ju säga att Cliffs of Moher, på Irlands västkust, må vara högre klintar, men de här klipporna är vi ensamma om i en hel vecka. Solnedgången i havet likaså. Den är vår och den är helt enastående!

Stora Karlsö 30 januari 2011

Kerstin Melin








Följande dagarnas bloginlägg hittar du här: Stora Karlsö

"Passera spärren gående"

Saknar ni skylten? I tunnelbanespärren. Det gör jag,

I flera år har jag roats av den lilla dekalen när jag passerat spärren på väg ut från pendeltågsperrongen. Men nu är den borta. Nya spärrar är monterade och tydligen får man passera hursomhelst numera.

Hur passerar man en spärr på annat sätt än gående. Varje dag när jag varit på hemväg från jobbet, trött och sliten efter ett dagsverke, har den lilla skylten fått mig att bli glad. I fantasin har jag försökt hitta på nya sätt att ta sig förbi spärren, men bara i fantasin.  

Vad händer om man springer, kryper, krälar. John Cleese skulle säkert kunna passera med sina ”Funny Walks”. Bilderna passerar revy i min hjärna och jag funderar på vad SL egentligen menat. Var skylten för att skydda mig eller spärren? Det kunde ju inte ha att göra med att man inte ska ”planka” eftersom jag är på väg ut från stationen. Hade det varit i London hade det varit en tänkbar förklaring, där stämplar man när man går ut.

Vad var det för händelse som fick SL att investera i dekaler till alla spärrar på Stockholms läns alla T-bane- och pendeltågsstationer? En gång såg jag faktiskt en kille som cyklade enhjuling genom spärren. Men då fanns redan dekalen där. Så det måste varit något annat.

Nu hoppas jag bara att SL hittar på någon ny rolig skylt som förgyller mina vardagar i lokaltrafiken. Tills vidare får jag glädja mig åt mina flyresor och den informativa skylten: ”Fasten seatbelts while seated”  

Tur att man vet, så att man inte försöker sätta på sig bältet innan man sätter sig.

Granen

Nu står den där och tindrar med ljus och glitter, vackra skira istappar och röda snöpudrade kottar från Leifs barndom. En kraftfull gran med barr som doftar. Ett magnifikt exemplar!

Men hur var det innan julfriden och ett magiskt skimmer sakta sänkte sig över oss, huset och granen? Vi börjar från början…

I mitten av nittiotalet tog vi hem en liten gran från Saltarö och planterade i en kruka för att ha stående på trappan vid entrén till jul. När julen var över och tjälen gick ur jorden fick denna lilla planta en ny plats i gräsmattan vid husknuten. 

Med åren fick den sällskap av flera små granar från Saltarö. Men den var alltid den största och vackraste. Varje jul prydde vi den med ljusslingor och den var så vacker när snön täckte grenarna. Men även små granar växer och den får mig att tänka på tjuren Ferdinands kork-ek med noteringarna Ferdinando 2 anos, 3 anos… Men här kom det istället en ny uppsättning grenar för varje år. 

Nu började vår ståtliga gran bli ett problem. Den växte över gången och in i nästa lilla gran.  Ett beslut måste tas. Vilken gran måste offras? Frågan diskuterades under ett år och när första advent närmade sig och det var dags att sätta upp ljusslingan var dags att besluta i vilken gran slingan skulle sättas upp. Det hade varit svårt nog de senaste åren att få upp slingan i den numera fyra meter höga granen. Gran nummer två fick i år äran att ha ljusslingan. 

Men årets julkort togs med vår stora gran som bakgrund.  Ett slags värdigt farväl.

Jag hade en plan B i beredskap. Varje gång jag passerade Bromstens fotbollplan hade jag kollat grantillgången. Det fanns granar kvar ifall att… Eftersom jag vet hur Leif pysslat om granen under alla år trodde jag att det skulle bli svårt att såga ner denna vackra gran.

Dan före dopparedagen kom och det var dags. Sågen togs fram och familjen samlades runt granen. De stora grenarna nederst kapades för att komma åt stammen. Så kapades stammen och den ståtliga granen fälldes till marken.

 Amanda hämtade tumstocken. Här skulle varje centimeter, som kunde få plats, tas tillvara. Takhöjden i vardagsrummet är 258 cm. Eftersom toppen på granen var ganska lång och tanig kapades en bit av den bort.  Med tumstocken mättes 258 cm minus granfoten och lite plats för toppstjärnan. Ett raskt snitt och där låg nu årets julgran. Leif höll upp den och...

Var fanns alla vackra grenar?  Ja, de satt ju inte i toppen av den fyra meter långa granen. Den stympade varelsen såg för sorlig ut. Amandas mun snörpte ihop sig till ett litet russin. Med den granen i huset skulle inte hon kunna ta hem sin kille förrän julen var över och granen utkastad. Jag försökte lite tafatt föreslå plan B med Bromstensgran.

– Har ni nu bestämt er för att vi ska ha den här granen så är det bara så, sa Leif sårad. 

– Självklart sa jag, och såg att Amandas mun nu blivit ett litet streck. Fredrik gick runt och fotograferade och var inte nämnvärt bekymrad.

Hur skulle nu julfriden räddas?  Det enda positiva var att det skulle få plats en massa julklappar under de nedersta grenarna som nu satt en meter upp. Och inte skulle den ta så mycket plats av golvet eftersom diametern på granen nu var ganska decimerad.

Fredrik och jag monterade foten och tog in granen. Amanda hade gått någon annanstans för att slippa se eländet och Leif gick runt och fördelade den stora mängden vackra grenar som vi kapat av nedanför de 258 centimeterna. Alla trappor fick vackert granris, även grannarnas.

Då mindes jag min barndoms julsaga som lästes under många år. Det var ett kapitel ur Bildhuggarens dotter av Tove Jansson, då hon berättar om hur hennes familj firade jul i Helsingfors när hon var liten. En episod där handlade om när de köpte julgran på Skatudden. Det tog lång tid eftersom hennes pappa måste kontrollera att det inte fanns några inborrade grenar.

Ha! Där hade vi vår lösning. Vi kunde ju tvärsom borra in grenar i vår gran! Sagt och gjort. Fram med borrmaskinen och grövsta håltagningsborren. Jag låg på vardagsrumsgolvet och borrade så sågspånet skvätte över julgransmatta och parkett.

Ut och sno vackra grenar innan Leif gav bort flera till grannarna.  In i huset och fram med täljkniven. Så täljdes fem gren-ändar till för att passa in i de förborrade hålen.  Plötsligt fladdrade i mitt huvud förbi en tanke om Ikeas bruksanvisningar som jag under hösten så många gånger legat på golvet och skruvat efter. Så här sätter du ihop din julgran… 

Reste på mig och beundrade världens ståtligaste gran! Fem kraftiga grenar längst ner och Granen hade återförenats med sina vackra grenar. Julen var räddad. Amanda kunde ta hem sina kompisar.  Leifs fina kraftiga gran fick just visa att det var den finaste granen av alla. Och Georg Jensens toppstjärna med en liten tunn spiral att trä på toppen är nog gjord för små klena danska granar. Vi fick surra fast stjärnan i toppen istället.

Nu står den här och lyser och är den vackraste gran vi har haft! 

Kerstin Melin/2007

Mirakel i Castel Rigone

Slingrande vägar för oss från hettan nere vid Trasimenosjön upp till den bergskam där Castel Rigone klamrar sig fast. Norrut ligger bergsdalarna och byarna upp mot Gubbio.

Häruppe i Castel Rigone är luften klar och sval. En lätt bris sveper upp mot byn. I skuggan under lindarna runt kyrkan huttrar man nästan. Tystnaden är vilsam jämfört med det hektiska bullret nere i samhällena runt sjön och motorvägen. Här, i ”vår” lilla by, bryts tystnaden endast av en skällande hund och ”MirakelMarias” entoniga klockklang varje halvtimme. Små propert klädda tanter vankar genom byn med händerna fulla med ängsblommor från bergsängarna nedanför byn. Lavendelblå Cikoria, lila Malva, gyllengul Gulvial bidrar till den pittoreska bilden.

Vi kom hit för att måla. Med skissblock i händerna promenerar vi runt på de små gatorna i byn för att välja motiv. Och det är svårt. Motiven ramlar över oss och det svåra är att urskilja vad som kan vara intressant att måla och vad som är upplevelse och nästan en illusion av denna lilla by.
 
På båda sidor om byn är utsikten vidunderlig. Åt söder, dalar med olivlundar ända ner till den blågröna sjön omgiven av blånande berg och halmgula slätter som försvinner i soldiset. Åt norr, bergskammar och kullar med tegelfärgade byar på sluttningarna. Även här finns blånande berg i oändlighet.
 
Vackra husfasader med naturstenar i en mängd olika färger och schatteringar. Allt från blygrått, grågrönt, terracotta, neapelgult till rena tegelfärger. Och över stenarna växer lavar i lika många nyanser. Alla hus är pyntade med pelargoner och hortensia. I fasaderna kan man se tidigare fönster och dörrar där valvbågarna i tegel finns kvar och har blivit som en extra utsmyckning bland de grå fasadstenarna.

Doften i denna lilla by just denna tid är ljuvlig då lindarna blommar och får mig att minnas min barndoms somrar på landet i Södermanland.
 
Kyrkan som egentligen heter Maria Santissima dei Miracoli byggdes under medeltiden till minne av Maria som här uppe, där det inte fanns vatten, ändå lyckades hitta vatten åt sin by. Sedan bar hon vattnet i en uppochnedvänd hink på huvudet utan att något vatten rann ut. (Undrar varför hon inte kunde ha den rättvänd? Det hade ju varit enklare) . När jag reflekterade över denna mirakelhistoria var det något bekant över den. Det slog mig att det var samma story som Blåvingesagan i scouterna. Blåvinge som bodde i en by utan vatten fann en blomma som hette Gullpudra och där den växte fanns det vatten till hela byn. Men i Sverige behövde hon inte bära hinken uppoch ned och inte blev hon helgonförklarad. Det var en naturlig sak för en scout att fixa vatten.
 
Kyrkan är idag mer imponerande på utsidan än på insidan trots att det inuti finns en tavla som bara blivit till, som ingen målat.. (Dessa mirakel!) Det sötaste i kyrkan är dock den lilla grisen som S:t Antonius har i sällskap.
 
I Castel Rigone tillbringade vi tre förmiddagar med att skissa, måla och bara njuta. Själv samlade jag på intryck och skissade för att kunna ta fram känslan och arbeta vidare med under hösten i Sverige.

Resereportage från Italien 2007

Kerstin Melin

Le Celle - Här står tiden stilla

Vi kör slingrande vägar upp till Cortona. Men idag passerar vi denna vackra lilla stad som i vårt tycke är lite för turistanpassad. Vi fortsätter ytterligare några kilometer upp i bergen och svänger sedan av, ner i ett landskap fyllt av raviner.

Klockan är halv tio och solen har övergått från behaglig morgonsol till gassande dito. När vi parkerat bilen och går in genom porten till Santuario Le Celle, är det som att komma in i en annan värld och tiden verkar stanna. Man går "ur tiden" som Bodil Jönsson brukar beskriva det. En behaglig tidlös frid råder i dalen och ravinen.

Det är lätt att andas här.Luften är klar och sval och på något sätt är det lätt att dra djupa andetag. Vi var här för två år sedan och blev då helt tagna av denna lilla dal med sitt gamla kloster. Därför var vi oroliga att vi förstorat våra minnen. Det blir lätt så när man berättar för vänner och bekanta om något fint.

Men inte...

Det var precis som om tiden inte existerat sedan vi var här senast. Ja, frågan är om tiden existerat här de senaste århundradena. Munkarna rensar Basilikarabatten precis som för femhundra år sedan och kryddoften sveper ner genom ravinen. Det är så tyst. Några svalor viftar förbi mellan de grå stenhusen.

De enda ljud som hörs är fågelkvitter och en liten grodas kväkande som får oss alla att intensivt titta efter var den lilla gynnaren sitter. Längst nere i ravinen letar en liten rännil sig fram mellan alggröna stena under välvda stenbroar som för oss över till själva klostret. Stenhusen klättrar på bergssluttningen. Redan förra gången tyckte jag att detta kloster skulle passat utmärkt som Rivendell eller Vattnadal i Sagan om ringen-filmen.

Vi fotograferar och skissar. Men samtidigt vet jag att inget fotografi någonsin kan skildra den upplevelse av rofullhet och andlighet som skänker Le Celle sin skönhet. De skrovliga stenväggarna längs pelargångarna känns förmodligen likadana att stryka med handen som när klostret var nytt. Endast stenplattorna vi trampar på har nötts av fötter och sandaler i flera hundra år. Stenen är alldeles blanksliten och hal.

Inte för att jag är särskilt religiös men jag skulle nästan kunna gå i kloster för att få tillbringa en tid i Le Celle.

Reportage från målarresa i Umbrien juni 2007

Kerstin Melin

När vintern och Sverige är som vackrast

Har idag återkommit till ett slaskigt Stockholm efter ett par dagar i ett snöigt och frostigt Dalarna. Så fantastiskt vackert. Jag frossade i intrycken av snön, den vinterbleka solen som då och då glimtade till bakom blyertsgrå moln. Det rinnande vattnet i åarna som inte frusit och som speglade faluröda hus med snötyngda tak mellan solens guldstänk. En uppsjö av foton blev det, foton att använda som inspiration till måleri, teckning och inte minst att använda som de är.

Här några små smakprov.

'

Jaktlaget bjuder damerna på middag

– Välkomna till årets jaktlagsmiddag som vi började vi planera redan i augusti, säger värden Peter Eriksson och höjer sitt glas mot sju festklädda fruar.
Lite i skymundan, i köksdelen av lokalen, står herrarna i jaktlaget, uppklädda i dagens tredje klädombyte. Borta är leriga kängor och såskladdiga förkläden.


Champagnebubblorna sprattlar i glasen. Vinerna denna novemberkväll utgör undantaget. Nästan alla andra ingredienser till middagen har sitt ursprung från jaktmarkerna utanför Rosersberg, ett par mil norr om Stockholm.


Tolv timmar tidigare, morgon vid Verkaån.
Nattens regn har nästan upphört, men fortfarande hänger tunga vattendroppar i tallbarren.
Utmed den smala landsvägen har jaktlagets medlemmar parkerat sina herrgårdsvagnar och jeepar. I mörkret kan man skönja sex grönklädda grabbar, med rejäla kängor som tål kyla, regn och lera. Och så hundarna förstås, Frasse och Dax. Bassethunden Frasse gnäller och springer upphetsat fram och tillbaka inför sitt jaktpass.
David Rogner har glömt sin mössa. Men i bilarna finns resurser, även extra mössor.
I den grå gryningen, som inte vill bli dag, samlas de för att lägga upp strategin för jakten och framför allt för eftermiddagens matlagning.
Var är Leffe? Alla skruvar lite oroligt på sig. Leif Seuffert är stjärnkocken i sällskapet. Men han kommer att dyka upp, lite senare. Det brukar vara så.
Jaktlaget består av ett litet sammansvetsat gäng på sju medelålders herrar. Undantaget är Peter, som håller nere medelåldern. Alla bor i trakten. Under jaktsäsongen, augusti till januari, träffas de nästan varje lördag, och en del söndagar. Då jagar de på Stora Väsbys marker. Deras fruar är med ibland.


Frasse är på hugget
Kjell Hestad är jaktledare. Några rådjur har synts på ängarna nu på morgonen. Man enas om att tre gubbar ska står på pass vid vägen och en i backen ner mot sjön. Det är den vägen rådjuren brukar ta. Göran Apelgren ska dreva med Frasse upp genom skogen bakom gärdena.
– Leffe får ringa när han kommer, säger Kjell.
Sören Olsson och Göran Apelgren ger sig av längs landsvägen. Sören sätter sig på pass bakom en stor gran med utsikt över ängarna ner mot ån. Frasse sätter av upp genom skogsbacken. Göran följer efter, över vindfällen och mellan stenar. På andra sidan krönet är skogen som sida ur en John Bauerbok. Kala trädstammar sträcker sig långt upp mot himlen och gröna sammetsklädda stenar luktar fuktig jord. Svampsäsongen är över och Karl-Johansvamparna till kvällens soppa är sedan länge plockade.
Frasse är utom synhåll. de enda ljud som hörs är kvistar som knäcks under kängorna och den tilltagande vindens vinande i tallarnas kronor. Göran stannar upp, står stilla en lång stund och lyssnar. Så hörs plötsligt Frasses intensiva skall eka borta i skogen. Han har hittat något. Skallet förflyttar sig från höger till vänster och blir svagare och svagare. Han är långt borta nu.
Sakta börjar dagsljuset leta sig ner genom trädkronorna.

Juldagen borde heta Mors dag

När jag var liten slutade julen när min sista julklapp var öppnad. Femtio år senare, börjar min jul ungefär då.

Min jul på 60-talet var en magisk upplevelse av förväntningar och hemligheter. Vi pysslade och tillverkade saker och slog in dem i vackra paket med lack och skrev verser, så bra vi kunde när rimorden inte hunnit bli så avancerade. Hela december var en tid av matlagning, ljusstöpning och paketering av alltsammans inför den magiska julaftonen.

Så kom den efterlängtade julaftonen, då allt vi hade paketerat fick komma fram ungefär som från en ande i flaskan och innehållet spred sitt skimmer över hela huset, som plötsligt såg helt annorlunda ut. Och lika fantastiskt som när julen kom, lika tomt blev det när pappret från sista julklappen lade sig tillrätta på golvet bland avklippta band och lacksigill som brutits sönder. Nu visste vi allt och inga hemligheter fanns kvar. Nu ska ni inte tro att jag var bortskämd och otacksam över de fina saker jag alltid fick. Nej jag talar om drömmar och överraskningar.

När våra egna barn var små, var det självklart att jag ville ge dem samma magiska upplevelser till jul. Vi pysslade och lagade mat och godis i en hel månad. När barnen äntligen kom i säng hade jag några timmar varje kväll att snickra dockhus och riddarborgar, sy prinsessklänningar och riddardräkter. Puh, vad jag slet. Men jag njöt. Jag har alltid älskat att få skapa saker och använda min egen fantasi. Och jag visste att min magiska jul skulle bestå i att se deras tindrande ögon. Men ack så slut man var, efter att ha slitit dagar och kvällar. När sista julpappren plockats ihop och sorterats i rätt återvinningskassar var mitt jularbete slut och min jul, juldagen tillhörde bara mig!

Jag hade sedan flera år skippat tanken på julotta, hur vackert det än kan vara. En välbehövlig sovmorgon var värd så mycket mer. Och sedan skulle jag glida runt i morgonrock, ta en skinksmörgås, läsa en bok och lyssna på musik och krypa ner i sängen igen. Bara njuta av min egen dag. Om någon var hungrig, fanns det massor av mat. Och barnen skulle leka med sina dockhus och riddarborgar.

Oj, nu tror jag att jag drömde lite igen, var det verkligen så det blev?

Tidigt på morgonen blev jag väckt av två små barn som behövde hjälp. Star Wars Lego var för krångligt att förstå, hur skulle bitarna sitta. Snowracern måste skruvas ihop för det var fin snö ute. Krångliga spel krävde en spelledare som kunde läsa reglerna.
Så var när de var små, riktigt små. Några år senare var det drivrutiner som måste laddas ner till dataspelen som skulle installeras och elektroniska spel där bruksanvisningar måste läsas noga innan man kunde få dem att fungera som tänkt. Idag kanske jag blivit klokare, eller så är jag skadad av jobbet. Man måste alltid planera in supporttid, även i julfirandet. Eller så var de hemgjorda leksakerna enklare, gick att leka med direkt. Var det något som fattades, kunde man alltid låtsas, använda sin fantasi och vara kreativ själv. Det kanske inte kan rekommenderas när det gäller PC-installationerna.

Och i år då?

Amanda frågade mig vad jag skulle göra på juldagen, eftersom jag alltid tjatat om att det är min dag. Eftersom hon till stora delar skött julförberedelser efter en projektplan som fått andra projektledare att blekna, var jag inte alls utschasad när julaftonen kom utan nuförtiden hinner även jag njuta och tindra med ögonen. I år planerade jag som vanligt att hasa runt i morgonrock, och så skulle jag skriva, äta julgodis och kanske ta en skidtur.

Hur blev det? Ja, morgonrock är ju inte särskilt praktiskt i alla fall. ALLA ville med och åka skidor, så då fick jag rota runt efter pjäxor i rätt storlekar, och skidkläder…

Men en strålande skidtur blev det. Skriva, det fick jag göra en annan dag, så nu äntligen vet jag varför det heter Annandagen.

Kan blogg vara något att testa?

OK, nytt år och för mig nya medier. Istället för att publicera kåserier och foton på min hemsida, tänker jag nu testa och publicera här istället. Om det funkar bra så slipper jag ju underhålla en hemsida.

Det enda jag saknar är att kunna bifoga filer, PDFer, så att jag kan ha snyggt layoutade artiklar och inte bara förformaterad text enligt bloggmallen.

Som sagt, man måste testa!

Gott nytt år!