Slutspel i matchen mot bakterierna

Förra veckan gav jag upp. Efter fem veckors infektion började orken ta slut. Fortfarande grinade mitt bröst mot mig i spegeln med en illröd nyans. Förutom den blålila färgen där skinnet var så tunt att det var genomskinligt.

Vi gav upp. Både min läkare och jag. Den bröstprotes som hade opererats in, skulle nu tas ut igen eftersom kroppen ändå försökte göra sig av med den på egen hand. 4 veckors antibiotikabehandling, varav 5 dagar intravenöst, hjälpte inte.  Huden där kroppen planerade att skicka ut protesen var supertunn. För att inte detta skulle hända akut under midsommarhelgen, tömdes protesen på all silicon. Det skulle minska trycket så att min Alien inte skulle hoppa ut. Eller som dottern uttryckte det: "Så att den inte far iväg som en manet mot vindrutan".

Så vi planerade in en operation på onsdag. En sista avstämning skulle dock göras idag.

Hemma hade jag planerat allt inför en ny operation, med alla erfarenheter från förra operationen. Inget nagellack, tandtråd för att snurra av vigselringar, operationstvål för att skapa den rätta svintolooken i håret, rena handdukar, lakan. Jag hade till och med fixat en snygg liten kasse att ha dränaget i denna gång, en tygkasse från Gudrun Sjödén.

- Sänkan är nere på 5, berättar min gulliga kirurg, strålande glad. Jag tar av mig BH:n. Läkaren är jättenöjd. Den tomteröda färgen är borta. Själv har jag bara sett den blålila delen. 

Så, vad gör vi nu, undrar jag.

Vill du, så tar vi ut protesen ändå, men nu för första gången är det jag som är positiv, säger doktorn. 

Den omöjliga matchen mot de tuffa bakterierna verkade ha vänt. Slutspelet kan börja. 

- Men den tunna blå huden, vad gör vi med den, frågar jag.

- Det fixar vi senare, skrattar hon. Har den hållit så här långt, så håller den nog i fortsättningen också. 

Jag ser maneten på vindrutan framför mig igen.

När jag går därifrån skuttar jag lite i solen. Jag har glömt att fråga om allt möjligt. Men jag ska i alla fall hålla mig lugn, vet jag. Nu är det tid för läkning och vila. Och, jag har kvar min bröstprotes, som är helt utan silicon. Men det fixar säkert min läkare också så småningom.

En sista penicillinkur. På söndag är det final. Jag hoppas att mitt lag vinner.

Att byta roller

Hej Mamma! 

Du lyste upp och kände igen mig på långt håll. Vi gick hand i hand genom matsalen och du stannade upp eftersom du såg en halväten kaka som du stoppade i munnen. 

Inne i ditt eget rum la du dig som vanligt på sängen och jag satte mig bredvid. 

- Mamma, jag har inte varit här på flera veckor. Jag har varit sjuk. 

- Har du? sa mamma och såg lite medkännande ut.

Då ramlade mamma-barnrelationen över mig och tårarna steg upp i mina ögon. Jag som agerat mamma åt min dementa mamma, blev på nytt liten. 

- Mamma, jag har opererats för bröstcancer.

Jag visste ju att hon inte skulle förstå,  men ändå fanns en önskan att få tala med min mamma om det. Jag som inte fällt en tår sedan jag fick min diagnos. Inte för att jag hållit tillbaka känslorna. Jag har faktiskt inte varit ledsen. Men inför mamma, just mamma som förr var den starka, praktiska och den som tröstat, föll jag för en stund in i rollen att vilja vara liten och bli tröstad. 

- Har du, sa mamma. Sen var det ögonblicket borta och mamma hade glömt vad jag sagt.

Vi tog en promenad runt huset. Mamma frös i den varma sommardagen. Jag hjälpte henne in.

Vi hade bytt roller igen. Jag var åter den praktiska, starka som fick ta hand om min mamma.

Matchen mellan bakterierna och immunförsvaret

Livet som bröstopererad har sina gråare dagar också, dock inte svarta.

Det tog ett par dagar innan jag vågade ställa mig framför spegeln. Fel! Jag var helt enkelt upptagen med smärtlindring och sömn. Hur jag såg ut tänkte jag inte alls på. Jag visste inte ens om det fanns ett bandage, vilket det inte heller gjorde. 

Men när jag till slut stod där och tittade, ramlade ordet "stympad" ner över mig. Jag vet inte vad jag i diskussionerna med kirurgen hade förväntat mig. Jag hade ju sett en massa bilder av färdigrekonstruerade bröst, mer eller mindre lyckade. Det här var något annat. Den här rekonstruktionen som det så fint heter, var ju bara i sin början. Samtidigt var jag otroligt imponerad över vilket litet snyggt ärr det faktiskt var, trots att hela bröstinnehållet är väck.  De måste ha krängt ut innehållet genom det lilla hålet.

Men nu var alltihop svullet och rött som en solmogen tomat.  Även om det såg helt läkt ut på utsidan pågick en kamp på insidan. Bakterierna i protesen versus immunförsvaret. I första halvleken ledde bakterierna med att skjuta sänkan i höjden till 164. Immunförsvaret fick ta hjälp från antibiotikapiller, men trots det fortsatte bakterierna sitt anfall. Nu blev det inläggning på St Göran, för att bekämpa de onda makterna. St Göran är ju känd för att slåss med drakar. Intravenös antibiotika pumpades nu in och se då började sänkan sjunka till sist. Men den illröda färgen bestod och bröstet var nu nästan lika stort som före operationen, fast nu fyllt med sårvätska. Till slut kunde vi i alla fall återgå till piller och mina sönderstuckna vener fick vila.

Så nu väntar jag på att andra halvlek ska ta slut och immunförsvaret ska avgå med seger. Men inget är säkert. Kan hända måste det bli utvisning av protesen för att vi ska vinna matchen. Antibiotika har ingen effekt på vävnad som inte är kroppens egen. 

Men hur som helst är cancern borta och det är ju fantastiskt! Resten är ju bara kosmetiskt. Så att barn i den allmänna bastun inte ska bli vettskrämda när det ser den stympade tanten. Några operationer ytterligare och så kanske en liten snygg tatuering. 

Edit i den för stora nattskjortan

Jag har slumrat till lite i min sjukhussäng.  

Vaknar upp och det står en tunn liten vithårig gestalt vid min säng. Hon är väl 130-140 cm lång och den vita nattskjortan hänger nästan ner till golvet . Hon tittar på mig med stora ögon som om jag lagt mig i hennes säng. 

- Jag  vet inte var jag är, säger hon.

Jag kliver upp och vi går ut i korridoren. Hon bor ett par rum längre bort och sköterskorna skrattar och hjälper henne i säng igen. De berättar för mig att hon är 94 år.  

Det var första dagen jag var här. Sedan dess har Edit kommit tassande flera gånger. Hon vet inte var hon är. Men hon är lite som personalens maskot. Alldeles nyss undrade hon var köket var.

- Jag måste ju diska.

- Nej nej Edit, här skämmer vi bort dig, du slipper både diska och laga mat. Så leder de Edit till matrummet och hon får uppleva lyxen av att välja mellan tio olika maträtter, där hon sitter som en liten fågelunge vid bordet och dinglar med benen.

Själv skäms jag nu för att jag tycker sjukhusmaten är smaklös.

Fästingen från sjukhusparken

Bland alla röda stickmärken i armarna fanns i morse ett som sved lite extra. Med glasögonen på ser jag den lilla gynnaren. Hon hade nog trott hon kunde gömma sig i mängden prickar. 

En fika på bänken utanför sjukhusentren igår. Det måste vara en perfekt plats för fästingar. Här finns det mycket blod! 

Jag började igår fundera över de gamla sjukhusparkerna. Vart tog de vägen, eller är det bara jag som har en romantisk bild av vackra lummiga parker där systrar i vitt drar patienter i rullstol. 

Just nu skulle jag vilja ha en sån park här på St Göran. De små buskarna med bänkar utanför entrén är inte mycket att skryta med i sammanhanget. Men helst en park utan fästingar. 

När jag var här på provtagning i måndags och gick och väntade på svar tog jag en vända runt det gamla sjukhusområdet. Där kunde man ana rester av en gammal parkanläggning som idag används som rökruta.

Jag började leta information på nätet om sjukhusparkernas öde.

Med dagens korta vårdtider finns det inte något utrymme för promenader i parken. Marken är värdefullare att använda som parkering. Den enda sjukhuspark som verkar finnas kvar är Serafens. Ska titta på den när jag blir frisk. 

Men nog vore det väl en fin tanke att låta åtminstone äldre att få ligga inne längre och få komma ut i friska luften i en skön park. 

Jag är åtminstone tacksam att jag får permission så jag kan ta mig ner till Rålambshovsparken och lufta lungorna.

Det bor en räv här i närheten säger sköterskorna. Och fästingen får jag väl acceptera som ett tecken på att naturen  fortfarande finns runt hörnet.

Att känna sig tillfreds

Jag lovade att återkomma med mitt knyta-skorna-index. Jag har hunnit öva mig i nästan två veckor på vad som känns viktigast. Men det blir ändå bara en ögonblicksbild av min vardag just nu. Därför gjorde en liten tur genom min mammas demensverklighet också, det jag upplever som närstående. 

Jag har säkert glömt något viktigt, men det kan man fylla på senare. 

Så blev jag förälskad i uttrycket "tillfreds". Det omfattar så mycket. Det andas "balans" men måste kompletteras med lite energi.

Just nu är det 15 punkter att sätta poäng på. 

Att vakna utsövd

Att vakna på morgonen och inte ha ont någonstans 

Att kunna kliva ur sängen

Att kunna stå, gå och röra på hela kroppen.

Att kunna klä mig själv och knyta skorna

Att vara hungrig och få äta mig mätt.

Att få känna och njuta av smaken av mat och dryck

Att kunna se och förstå det jag ser

Att känna igen de personer som betyder något för mig.

Att kunna höra och lyssna, och förstå innebörden av det jag hör

Att kunna känna dofter

Att ha känsel i hela kroppen

Att känna mig tillfreds med tillvaron 

Att bli engagerad och uppfylld av saker som intresserar mig

Att kunna skratta

Efter en natt på akuten utan sömn tror jag ändå jag kommer upp i ett ganska högt index. 

Så ska det vara. På det hela taget mår jag väldigt bra!