Dagar fyllda av nätverkande

Nätverkande

Visst är det kul med sociala medier! Den här veckan ägnar jag mycket tid åt dem. Inte Facebook, Linkedin, Pinterest, Instagram och Twitter.

Nej, denna vecka träffar jag folk IRL, ansikte mot ansikte. Det är också ett socialt medium.

Nu ser jag framför mig alla mina vänner, Facebook-antagonisterna, nicka och bekräftande mumla: vad var det vi sa! "Det är den riktiga världen som räknas, vi vill inte se foton på lunchmaten eller bilder på folks katter"

Visst har ni rätt, mina vänner. Att träffa folk skapar en massa positiv energi. Det kan jag intyga som jobbar mycket ensam hemma. Bara en sådan enkel sak som fikapausen på arbetsplatsen, som alla tar för givet. Tänk va mycket energi som överförs över kaffekopparna i papper med dåligt automatkaffe. Jag dricker hembryggd espresso i en vacker keramikmugg men utan någon att utbyta   tankar och idéer med. 

Åter till de nätbaserade sociala medierna. Det var faktiskt via mina vänner på nätet som jag blev inbjuden till flera olika typer av nätverk och träffar.  Under en vecka har jag träffat fantastiskt trevliga människor som jag aldrig skulle träffat annars och mitt nätverk har berikats med glada positiva kontakter. 

Visst är det fascinerande med nätverkande, och ändå så enkelt. Vänner delar med sig av sina vänner och det skapar nya möjligheter och en massa positiv energi. Det handlar inte om att slå rekord i antalet "Facebookvänner". Men Facebook är en bra start på nätverkandet.

 

Så än en gång; Tack ni vänner för att ni delade med er av era vänner!

Och ni andra, Facebook-antagonisterna, ni kommer ändå inte att läsa det här heller...men kanske kan vi träffas ändå någongång. Man kan ju fortfarande skicka brev med posten.

"Under skinnet" - mina litterära själar i skinn

- Har ni vackra gamla skinnband av legendariska kvinnliga författare? Jag ska ha dem till ett konstprojekt?

Ner från hyllorna i det minimala antikvariatet plockar ägaren vackra skinnband med guldprydda kanter.
- Du ska väl inte ha sönder dem, frågar hon och stryker med handen över bokryggarna.
- Absolut inte, säger jag. De ska bara få en ny inramning, med en vaktande liten skyddsängel.
- Åh så skönt suckar hon och packar varligt ner banden i min kasse.
- Det är så många som skär sönder böcker för att göra andra saker av dem.
- Det skulle jag aldrig göra, försäkrar jag. Böcker är alldeles för heliga för mig. Speciellt gamla inbundna böcker.

Hemma i vardagsrummet tittar jag på mina fynd. Jag borde faktiskt lära mig bokbinderi. Tänk att få binda in magiska historier i vackra marmorerade pärmar med skinnryggar. Och lite guldtext också.

Min första författare är Sally. 

Sally Salminen sitter nu uppflugen på sin bok om Katrina, bonddottern från Österbotten som luras att gifta sig med en fattig fiskare på Åland. Hennes hårda liv inbundet i ett svart halvfranskt band. Och där sitter nu Sally och suckar över hennes öde.

Sally är den första av mina författare i mitt litterära konstprojekt: "Under skinnet".

Nästa två författare är Karin och Sara, Karin Boye och Cora Sandel.

Om att ställa de rätta frågorna och få de förväntade svaren

Farmors barndoms trädgård i Karelen

Vi sitter i sjukhusets väntrum. Farmor pratar oavbrutet om att det kliar under gipset på handleden. Men idag ska gipset tas av.

- Snart ska ni få träffa en läkare upplyser en sköterska och ber oss stiga in i en kall och trist korridor med små bås med gröna skynken att dra för.

Vi sitter där och väntar på kanten av britsen. Farmor dinglar med benen eftersom hon är så kort.

Så kommer läkaren med snabba steg, en ung tjej som verkar lite stressad.

- Hej, säger hon kort utan att ta i hand.

- Hej, säger farmor och skrattar lite generat och viftar  med sin gipsade hand.

- När kom du hit? frågar läkaren medan hon tittar i sina papper.

- 1949, säger farmor.

Jag ler och undrar om jag ska blanda mig i samtalet, men bestämmer mig för att bara lyssna.

- Jag menar:  varför kom du hit?

- Jag kom hit för att jobba efter kriget, det var svårt att få jobb i Finland…

- Jag menar varför kom du hit till det här sjukhuset, säger läkaren som börjar bli irriterad.

- Jaha, säger Farmor, jag har brutit armen.

- Men varför kom du just hit.

Nu tycker jag att situationen börjar bli lite obekväm, så jag säger att jag tror att Farmor hör till det här sjukhuset. Till saken hör att farmor bröt armen i Finland och blev gipsad där. Idag har vi först varit på röntgen och nu tror vi alltså att gipset ska tas av. 

Läkaren klipper upp gipset och farmors magra knotiga handled befrias. Nu är det så att handleden har läkts ihop fel och egentligen borde brytas upp, men det vill inte farmor veta av. Så istället gör nu läkaren några små tester för att se hur illa det är. Hon vrider och vänder på handen.

- Brukar du handarbeta? Sticka, brodera…

- Jag kan sticka och visst har jag broderat men det är inte något jag skryter om, säger farmor som om detta är ett förhör.

Nu får jag åter fylla på med information.

- Visst kan du sticka, farmor, men läkaren undrar om din sneda handled kommer att medföra att du inte kan göra sånt som du brukar, säger jag.

När vi går därifrån har farmor fått tid för sjukgymnastik.  Jag har fått en intressant historia om hur lätt det är att missförstå varandra, när man lever i olika världar och inte är intresserad av annat än handleder. Jag hoppas att den unga läkaren så småningom även intresserar sig för hela patienten.

På vandring genom år 2014

Jag är inte mycket för nyårslöften. Och jag måste erkänna att jag inte är särskilt bra på att sätta upp mål heller. Jovisst är jag bra på målformulering, men på vägen dyker det alltid upp nya möjligheter och idéer. Jag är bättre på karta och kompass och på att gå åt rätt håll.

Idag, så här på en av årets första dagar, köpte jag ett par nya vandringskängor. Med mina 10 år gamla kängor i en påse, åkte jag till den stora butiken som har allt för friluftslivet. I påsen fanns även två par ullstrumpor och nya inlägg. Jag planerade för seriöst provande med alla tillbehör. Här skulle inte något lämnas åt slumpen.

- Hej, jag behöver köpa nya vandringskängor, sa jag och tog upp en av mina älskade, nötta kängor som hasat genom lera, klättrat i berg, klafsat i snöstorm och snubblat över rötter.

Den vänlige säljaren såg ut som han verkligen förstod att jag behövde ett par nya. 

- Jag vet faktiskt inte vilken storlek det är för allt sånt är bortnött och utsuddat, men de är för små. 

- Det brukar synas under innersulan, sa den prydlige säljaren och tog med nypan upp min innersula. Han hade säkert velat ha kirurghandskar på sig. 

- Jaha, och du vill ha likadana som de här? Hur mycket vandrar du egentligen, och var? 
- Hur mycket packning brukar du bära? 

 Anade jag en viss sarkasm eller ser jag så otränad ut?

- Numera blir det ju lite lättare packning erkände jag. 

Han skulle bara veta att jag burit 23 kg, att jag klättrat och hasat och vadat i alla tänkbara oväder, senast  i oktober klättrat på stupen på Stora Karlsö.

- Ska du inte ha ett par för lättare terräng? Vi har en del riktigt fina kängor till bra priser.

- OK, jag provar ett par sådana, då.

För små och smala för mina KalleAnkafötter.

- Vad är skillnaden mellan de lättare och billigare kängorna och de jag har haft tidigare?

- Stabiliteten i hela kängan och sulan, sa säljaren. Han letade vidare bland kartongerna och fortsatte på lagret . Den storlek jag skulle behöva fanns inte för damkängor.

Plötsligt gjorde han en helomvändning och slutade tjata om lätta och smidiga kängor till reapris. Jag vet inte vad som hände men ner från hyllan tog han nu ”Vandrarnas Rolls Royce”.  Han böjde ochvred på kängan han höll i handen. 

- De här är stabila. Det är herrkängor.

- Bra, då provar vi dem. Stabilitet är vad jag behöver.  Jag vet inte vart de här kängorna ska bära mig, men säkert behövs både bra grepp så att jag inte halkar och kanske också stabil tåhätta så att ingen trampar mig på tårna.

- Black Label, skrattade jag när fötterna gled ner i de formgjutna svarta skinnkängorna. En liten promenad runt i butiken kändes som en Pavane, en procession i Renässansen.  

- Dem tar jag!

Vart kängorna ska gå under året blir spännande att se. Utrustad med ”karta och kompass” och stabila skor ska jag nu börja 2014 års vandring. 

Gott nytt år!