måndag 9 maj 2011

Grannen i graven bredvid

Jag har förmånen att bo bredvid ett järnåldersgravfält. Fortfarande ett stycke orörd natur om man bortser från att järnålderns Spångabor släpade runt stenar och lade i stora högar på sina släktingars gravar. Men sedan dess, i tusen år, har det varit ganska lugnt och våra skogsbackar är så här års översållade med vårblommor.
I den tidiga krispiga morgonluften tassar jag alltså dit med kameran i näven. Skorna blir alldeles blöta av daggen i blåbärsriset. Solen strålar snett genom det skira lövverket på björkar och nykläckta ekskott som inte hunnit bli mer än kopparfärgade.
När jag står här bland vitsipporna som har sina kronblad slutna och böjer nackarna i väntan på solens värmande strålar, så funderar jag på hur det var här på järnåldern. Jag börjar skala av nutidens intryck runt omkring mig. Först ljuden, trots att de inte är så påträngande, tidigt en lördagsmorgon. Den diffusa ljudmattan från E18 tar jag bort, likaså pendeltågets dunkande mot rälsen mellan Spånga och Barkarby. Så är det dags för synintrycken. Genom skogens kulisser skymtar jag miljonprogrammets fasader i Hjulsta och Tensta, ett klick så har jag även tagit bort det. Tyvärr får jag göra många ”klick” beträffande det jag ser på marken. Plastpåse, ölburk, godispapper och en trasig plastpulka.
Nu börjar skogspartiet med sina gläntor bli rena från nutiden och jag kan förflytta mig till en lördagsmorgon i maj för 1000 år sedan. År 1011. Stigen som jag trampar med fjolårets prasslande höstlöv börjar övergå till mer jordliknande materia. Det är vitsippor överallt, och här och var några sista blåsippor. Liljekonvaljernas små gröna strutar har en vecka kvar tills de vecklar ut sig och blottar sina små vita klockor.  Bofinkarna sjunger sina morgonsånger och koltrasten sjunger så vackert för sin lilla bruna hona, eller var det för att märka ut sitt revir.
Längre upp i granskogen skiftar undervegetationen och blommorna blir färre. Stigen leder uppåt mot skogspartiets högre delar. Här uppe syns stenrösena klart, mina forna grannars gravar. Vad är väl tusen år egentligen? Vi bor kvar på samma ställen, äger "lite mer" prylar som vi bara besväras av, och glömmer att gå ut i skogen och dra in den fantastiska doften av skog och fuktigt grönska.
Våren är lika bedövande vacker med sina vitsippor och fåglarna sjunger lika rent.
Jag går hemåt och kokar mig en kopp Latte och sätter mig i solen på verandan. Det är bra skönt att leva 2011.