Jag har alltid älskat mossa. Mossa som bäddar in stenar, stubbar och stockar. Inte enbart Elsa Beskows sagor ur ett mossperspektiv eller John Bauers sagolika mossiga skogar. Jag menar riktig mossa och en och annan lav. Och där under mossan bor miljoner små kryp som i en helt egen liten trygg värld. Hösten är min bästa årstid. När skogen doftar av jord, förmultning och mossa.
När vi var små, var skogspromenader söndagarnas äventyr. Det här var långt innan omvärlden försökte lära oss att man kan bli lyckligare genom att köpa en massa prylar.
När jag var liten var jag ganska liten, för min ålder. Fördelen var att jag hade marken mycket närmare än mina syskon och föräldrar. Längs skogsstigarna fanns så otroligt många saker att se, känna och lukta på. Och fickorna blev snart fulla av ekollon, kottar och pinnar. Där fanns bäckar att kliva i, vackra fröställningar och löv att plocka i små buketter. Och så fanns mossan som gjorde hela skogen till en sagobok.
Familjens skogsutflykter var noga planerade. Termosar och smörgåsar, sittunderlag och extra tröjor för den som frös. Allt fanns i pappas ryggsäck, den där päronformade i canvas med Sylplomber och toppmärken från 40-talets fjällexpeditioner. Kartor och kompasser. Mamma var familjens orienterare, med prispokaler hemma i ekskåpet från orienteringstävlingar samma tid som pappas fjällturer. Med dessa två pjonjärer var vi säkra på söndagsutflykterna.
Jag hade aldrig koll på vart turen skulle gå, men det hade de andra. Jag bara hängde med tills jag blev trött och mina syskon turades om att hitta på roliga utmaningar för att få mig på banan igen. Då var det dags för limpsmörgåsar med ost och prickig korv och varm choklad. Ibland, när pappa varit ute och rest, fanns där även Frejas firklöver, chokladkakor i foliepapper .
I november varje år plockade vi med oss lite av naturen hem. Mossor, pinnar, kottar. Allt hälldes ut på köksbordet. Vi skulle skapa ett litet skogslandskap på ett stort fat. Minilandskapet skulle även ha en liten spegelblank damm gjord av en spegel. Som krona på verket sydde pappa en liten orienteringsflagga i miniatyr att hänga upp på en gren. Det fanns även en liten naturtrogen stubbe som pappa sågat till av toppen av en granstam. Flaggan hängde med i många år som en liten hyllning till mammas orienteringsintresse. Vart den sedan tog vägen vet jag inte. Jag har idag sytt en ny, i siden.
Idag har jag varit ute i skogen och plockat mossa och pinnar, och satt näsan i mossan. Samma ljuvliga jordiga doft som varje höst. Landskapet är nu klart inför Allhelgonaafton, med en spegeldamm och en orienteringsflagga. Det får bli min hyllning till två själar, pappa och mamma, som visade oss barn allt det fantastiska som finns i våra skogar.
Bilder: John Bauers Prinsessan i skogen, Elsa Beskows Årets saga, oktober
