VIP-loungen en trappa upp

En trappa upp. Det är som att gå till VIP-loungen på en flygplats.  Jag har tidigare trängts i den tråkiga korridoren på bottenvåningen, med en massa folk som väntar. Där finns det skyltar med uppmaning att ha ID-kortet lättillgängligt. Där ska det gå fort. 

En trappa upp är allt mycket trevligare. Möblerna, konsten, ja hela stämningen andas "här kan du känna dig hemma". Blommor i fönsternischerna. Personalen går långsammare, pratar och skrattar med varandra. Verkar trivas på jobbet. Till och med tidningsutbudet är lyxigare, med tidningar som Residence, Vagabond och Icon. Jag börjar faktiskt känna mig hemma här nu. Hittar till automaten med kylt och bubblat vatten. 

Jag har till och med en egen sköterska på Bröstmottagningen. Sen jag flyttade hit upp har jag inte varit orolig en enda gång.

Men är det inte konstigt. När jag passerar alla kvinnor på bottenvåningen som sitter och väntar på mammografi, med kallelser i händerna, andas hela tillvaron oro. Oro för att det där andra brevet ska landa i brevlådan. "Vi vill göra ytterligare kontroller för att vara säkra".  

Nej, det är nog inte konstigt. Oro uppstår när man inte vet. När jag fått min cancerdiagnos, fanns det ingen oro kvar. Endast en massa praktiska saker som skulle lösas. Det svåraste tyckte jag nog var hur man talar om att man fått cancer. Det finns så mycket rädsla förknippat med själva ordet. Men jag har bestämt mig för att vara väldigt öppen. Just för att avdramatisera sjukdomen. Vi är ju väldigt många som drabbas, var nionde kvinna.

Ett enkelt strumpeband

Jag ligger här och funderar på förbättringar i vården. Kanske en yrkesskada som gammal Processledare. Men idag tänkte jag inte på själva vården, utan mer på praktiska detaljer. 

Min säng går inte att manövrera om man ligger i sängen. Man måste först ta sig ur sängen för att komma åt spakarna som reser upp ryggen. Nyopererad som jag är, skulle jag
behövt det ryggstödet för att ta mig ur sängen. I natt satte de dessutom upp gallergrinden så att inte alla mina slangar och påsar skulle ramla ner. Då var det ännu svårare att ta sig ur sängen. 

Såg nyss på Ikeas lilla film "hitta  drömsängen med hjälp av våra experter"  och undrar om inte Ikea skulle kunna samarbeta med tillverkarna av sjukhussängar. 

En annan liten detalj är mina dräneringsslangar med vidhängande påsar. Jag ser ut som en julgran i en Tim Burtonfilm där de hänger och slänger halvfyllda med blod, när jag rör mig. De hänger nedanför nattskjortan och är en förfärlig syn!  Jag funderar på om man skulle kunna sy ett förkläde med fickor, där man kunde ha sina slangar och påsar. Ett sånt där som mammorna hade på 50-talet.

Och så var det operationsstrumporna. Det osexigaste plagget i operationsutstyrseln. De hasar bara ner. Tänk om sjukhuset kunde bistå med ett litet strumpeband med sjukhusets logga. Det kunde man få ta med sig hem som souvenir.

Knyta-skorna-index

Läser i min kalender en anteckning jag gjorde för ett halvår sedan. Då, i oktober, var jag nyopererad i ryggen. Efter åtta månader av smärta och smärtstillande kunde jag plötsligt böja mej ner och knyta skorna igen. En sån där fullkomligt naturlig banal liten sak som blir helt omöjlig när man inte kan. Jag hade under ett halvår placerat ut långa skohorn på alla platser där jag behövde ta av och på mig skorna. 

När operationen var över och jag var återställd kändes det så befriande att kunna böja sig ner igen. För att inte glömma bort denna känsla och bara ta allt för givet, skrev jag in ett antal påminnelser i almanackan: Njut av att kunna knyta skorna! 

Man glömmer ju så fort.

Det stod i min almanacka denna vecka.

Det är bara det att jag i oktober tagit för givet att jag skulle kunna knyta skorna i all evighet efter den där operationen.

Nej, jag kan inte knyta skorna just nu. Jag kan knappt sätta mig upp i sängen. Jag vet att det kommer gå så småningom och att smärtan kommer minska. Men tills vidare får jag placera ut skohornen igen.

I min värld håller jag nu på att fundera ut ett knyta-skorna-index eller egentligen ett uppskatta-vardagen-index. Jag ligger och tittar i taket och funderar på vad man borde uppskatta mer av det där vardagliga. Jag återkommer med hela listan. Men jag lovar att kunna-skratta-utan-att-det-gör-ont kommer definitivt vara med i index.

Finaste loungen i stan

När jag passerar in genom dörren märkt med Lounge1-3 och ser den magnifika utsikten över sommarstockholm, skulle det lika gärna kunnat vara ett av Stockholms nya hotell. Rumspriset är ungefär detsamma, även om jag bor här gratis, en fin förmån jag har.

Nej, min vistelse är av helt annat slag. Idag har jag opererat bort ett bröst. För ett tag sedan hittade man på mammografi, ett tidigt stadium av bröstcancer. Och jag är så tacksam! Dels för att vi har så bra vård i Sverige, dels för att man hittade de små elaka cellerna så tidigt.

Nu ligger jag här i kvällssolen på åttonde våningen snörd med bandage som den värsta 1800-talsdamen och med ett Ronjahår (tvättat i operationstvål) och är tacksam, medan syrrorna fyller på med mer morfin.