Jag slutförde aldrig mina dagsnoteringar från sommarens vistelser på Sankt Göran.
Men egentligen blev det inte ett avslut förrän igår. Min
förhoppningsvis sista operation på mycket länge.
Jag bloggar ju desto mer om 1840-talet i vårt
Augustaprojekt. Och visst är det märkligt att allt hänger ihop. Då menar jag
inte sammanväxningarna mellan min bröstmuskel och huden. För den har hängt ihop
rejält. Jag kunde få bröstet att hoppa, ungefär som Ricki Brush i Ronja
Rövardotter. Gårdagens operation skulle i alla fall snygga till mina fula fastvuxna
ärr och lossa dem från bröstmuskeln. Det blev ju en lite akut operation i
somras. Huden var då så tunn efter infektionen,att det bara blev att plåstra
ihop allt så gott det gick.
Men i alla fall, så satt jag i den omåttligt tråkiga kafeterian
på Sankt Göran och väntade på taxin. Då ser jag att kaféets väggar är prydda
med bilder av en kvinna i 1840-talsstil. Florence! Så klart! Florence Nightingale,
en kvinna i samma ålder som vår Augusta!
Nog är det så att när man köpt en ny bil, ser man bara
sådana bilar. När man väntar barn, ser man bara barnvagnar. Man är förundrad
över att världen är full av det som man själv är uppfylld av. Så självklart ser
jag nu bara 1840-tal i Cafe Florence. Och sjukhuset ligger på Magnus Huss väg. Magnus var kollega med
Augustas man Adolf Nordwall. Och ett stenkast bort, på Hantverkargatan satt
Augusta 1852 och var ordinerad stumhet och liflöshet för sitt sjuka bröst. Men med henne var det värre. Jag
har ju bara sår och ärr på utsidan, och de kommer att läkas.
