Tack för att ni kom!

Här hemma sitter jag nu med en slatt överblivet vernissagevin och ler. Runt omkring står buketter av blommor i varma sprakande färger. Blommor som ni besökare förgyllt galleriet med under veckan.

Vilken vecka det varit.

Så roligt att ni tog er tid och kom dit. Under de senaste åren har det varit svårt att hitta tid för att träffas, först jobbpendling och sedan har det varit alldeles för många sjukhusbesök för min del. Så denna vecka kändes det som ett bra tillfälle att träffas och prata lite över en kopp kaffe eller ett glas vin.

Så här skulle man ha det jämt, en mötesplats, ett litet café för kreativa idéer. Jag har talat om det förr! En vacker dag kanske jag gör något av det.

Vad som också var roligt var att ni som köpte små skinnsjälar, skickade bilder på hur de har det i sina nya hem. Det känns verkligen roligt och personligt.

Till sist, av intäkterna från denna vecka skickar jag idag 1000 SEK till Bröstcancerfonden.  

Tack för denna gång!

Varför är de svarta?

- Vad vill du uttrycka med att göra svarta skulpturer?

En svår fråga ställd av en besökare på galleriet. Jag kände att jag nog svamlade lite om uttryck för kontemplation och stillhet, för att samtidigt hinna tänka ut ett bra svar.

Men jag kunde inte komma på ett bra svar då och inte heller efter att ha funderat under tidiga morgontimmar. Jag gör ju även små själar i ljusare färger. Svart passar helt enkelt för att uttrycka den känsla av stillhet jag söker. Men kanske ändå. Det finns något mer sorgesamt i de svarta.

Den svarta på gungan, gungar inte av glädje som en ljus  gestalt hade gjort. 

Det är det här som är så roligt med att ha utställning! Att få möta människor som reflekterar över det jag skapar hemma på kammaren. 

Välkommen hit, om du har vägarna förbi!

Utställningen pågår fram till 20 oktober på Galleri Riddaren, Köpmanbrinken 8 i Gamla stan. Öppet söndag 12-16, må-to 12-18.

Dags för utställning!

I somras bestämde jag mig; det ska bli en utställning i höst. 

Det är fantastiskt roligt att ställa ut. Att få träffa nya bekantskaper som kommer in för att titta, fråga och diskutera.

Lika roligt är det när gamla vänner som varit på mina tidigare utställningar kommer igen. Jag hoppas verkligen att jag kan ge er något nytt, en utveckling av det jag gjort tidigare.

Och varje gång jag ställer ut, är det så mycket som ska förberedas. Det ska skäras passepartouter, ramas och skrivas presentationer och annonseras. Och varje gång får jag lite ont i magen, tänk ifall det är för få alster, eller skulle jag haft med andra tekniker. Det brukar alltid komma besökare som undrar varför jag inte har med foton, eller oljemålningar, eller kolteckningar eller.... 

Men i år är det oljepastell. Det har jag inte ställt ut förut och det är så roligt att måla. Självklart finns mina små själar i skinn på plats också!

Och så var det det där med oktober och Rosabandetmånaden. Jag hade gärna velat göra något speciellt för att uppmärksamma det, men varumärket är skyddat så det blir ingen sån kampanj i galleriet mer än att jag själv tänker skänka en slant  till RosaBandet som tack för all den hjälp jag har fått under det här året. Och så kommer jag ha med min lilla bandgrind och väva på ett eget band som är rosa. 

Välkomna!

Jag älskar att flyga

Jag älskar att flyga. Så där ett par tusen meter upp. Högre är ointressant. Men just så högt att man kan betrakta alla små gårdar med alléer och ladugårdar. Som ett miniatyrlandskap. Små oaser med lummiga träd och röda hus, mellan åkrar och ängar. 

Bäst tycker jag kanske om skogarna på den här höjden. De ser ut som grön mossa. Jag kan känna när jag drar handen över mattor av barrträd som kittlar i handflatan. Och se där, en liten sjö. Jag kan precis få plats att sticka ner pekfingret i vattnet, större är inte sjön. Känslan av sommarvarmt vatten på  ytan och lite svalare längre ner, vid yttersta fingerleden ungefär . 

Nu kommer vi ut över Östersjön och jag drar med fingret först över ytterskärgårdens kala små miniskär. De solvarma klipporna bränns nästan på fingertopparna. Sen håller jag fingret i vattnet. Lite otäckt med alla undervattensklippor och grund. Av farten plöjer mitt finger nu fram genom fjärdarna och det blir stora svallvågor. 

Ett par små sommarmoln löser jag upp mellan tummen och pekfingret. Att flyga är härligt.

Min fina rosa ask

En fin liten butik med vackra underkläder och baddräkter. Så ser det ut på utsidan.

Jag känner mig som i en Harry Potterbutik, när jag blir visad in i ett rum bakom och dörren stängs. 

- Det är här de har trollspön, tänker jag. Det är här de ska trolla fram ett snyggt bröst åt mig.

I höga skåp står mängder av pappaskar.

Först ska vi prova ut en bh, säger expediten som har långklänning och silvervitt långt hår. Det passar bra in i Harry Pottermiljön.

Jag tar av mig min egen bh och blottar det fula ärret. Expediten verkar mer bekymrad över min gamla bh och det skumgummibröst jag använt. Det som far runt som en hal tvål och plötsligt sticker upp i halsringningen när man minst önskar.

Jag får prova en enkel bh och tänker att den säkert är den billigaste. Måste finnas lite läckrare med spets också.

Det blev ingen spets. Den här bh-n är tre gånger så dyr som den allra dyraste jag köpt tidigare.  Men enkelt är snyggt också.

Nu har vi kommit till askskåpet. Tänk att det finns så många olika bröstformer! I askarna gömmer sig bröst för alla som saknar ett.

För stort, för brett, för toppigt, för runt...

Vi provar många små silikonkuddar. Till slut ser det ganska bra ut när den lilla kudden är inpetad i sin ficka i bh-n.

- Så ska vi ha en bröstvårta, säger expediten och sveper runt i sin klänning.
Jag fnittrar. Det är otroligt att det finns. Jag tänker på dem som jobbar med tillverkningen.
"Vad jobbar du med? Jag tillverkar bröstvårtor i gummi"

Bröstvårtor finns i alla storlekar, former och färger.
- Nu kommer det svåraste säger expediten. Nu ska vi sätta den på rätt plats.
Hur svårt kan det va, tänker jag.
Först hamnar den för långt åt sidan. Vi skrattar. För långt ner, för långt upp. Vi fnittrar för det ser verkligen tokigt ut. För varje försök ska kudden tas ut ur sin lilla ficka.

Till slut är allt på plats.

Vill du ha fodralet till protesen?
När jag får se det, vill jag absolut ha det. En rosa liten väska i sammet, som en liten hattask för dockor.

Tack Landstinget för den fina protesen, bröstvårtan och inte minst den rosa asken!

Ja, jag kommer tillbaka, jag lovar.

- Ska du int simma? 

En liten lintott står bakom min rygg på den solvarma klippan. Här i viken brukar aldrig någon vara.

- Hej du, säger jag. Nej jag tänkte bara läsa lite och jag får nu berätta vad min bok handlar om. Jag ljuger faktiskt för jag hade tänkt att bada till midjan. Högre upp sitter operationsstygnen som inte får bada. 

- Jag heter Jonathan. 

Så är de plötsligt två. Rasmus 5 år sätter sig på andra sidan om sin 7årige storebror. 

Jag berättar att jag bor i den grå villan, men egentligen bor jag i Stockholm. 

- Vi vet det. 

De vet allt. 

- Hälsar ni på hos er mormor och morfar  frågar jag som anar vilka grabbarna är. 

- Nej, vi hälsar på mommo och moffa. 

Det är knepigt med dialekter, även om vi talar svenska så får jag anstränga mig, som det där med villan som vi i Sverige skulle kalla stuga, speciellt när den är så liten. 

- Här i viken får alla simma, säger Jonathan. Jag tittar ut över den steniga grunda viken där ingen skulle kunna ta ett enda simtag. Det är det där med dialektskillnaden igen. Bada gör man i badkar, simma gör man i havet.

- Även ni som bor i skogen får simma här.

- Vi äger ingenting här, bara båten. Vi bara är här. 

Det låter fint när en 7åring med österbottnisk dialekt vill tala om att jag är välkommen till "deras vik". Jag hör i mitt inre föräldrarnas pedagogiska förklaring om tomträtt, strandskydd och fastighetsrätt. 

Runt mig börjar nu småkillarna bada sina nallar, eller vad det heter på dialekt. Det blir så blött så jag måste rädda både boken och operationsstygnen.

- Ska du gå?

- Ja jag måste laga lite middag.

- Du kommer väl tillbaka?

Då blir jag lite varm under stygnen. Klart att jag kommer tillbaka!

Smultron är barnens bär

Barndomssomrar på landet i Sörmland. 1960-tal. Springer barfota på grusvägar. Vägar med gräs i mitten. Fötterna har sedan länge härdats. Bruna ben med skrubbsår på knäna pinnar på längs ängarna. Solblekt hår fladdrar i vinden. Höskörd. Där sitter vi allihop, gamla och barn och dricker saft i skuggan. Jag har en bomullsklänning fläckad av bär. Smultron plockas och träs upp på Timotejstrån. De mest övermogna pressades ihop av trycket och hamnar i knät. 

2016. Det är smultronår i år. Vägkanter och ängar lyser rödprickiga av solvarma små bär.

Men så när jag böjer mej ner för att plocka, är de försvunna. De gömmer sig under foderblad och gräs. 

Jag tror att de är ämnade för små barnfingrar. Små människor ser bären från sidan. De skyms inte av blad och grönska. Det är nog uträknat så. Solvarma smultron är för barn at trä på strån.

Slutspel i matchen mot bakterierna

Förra veckan gav jag upp. Efter fem veckors infektion började orken ta slut. Fortfarande grinade mitt bröst mot mig i spegeln med en illröd nyans. Förutom den blålila färgen där skinnet var så tunt att det var genomskinligt.

Vi gav upp. Både min läkare och jag. Den bröstprotes som hade opererats in, skulle nu tas ut igen eftersom kroppen ändå försökte göra sig av med den på egen hand. 4 veckors antibiotikabehandling, varav 5 dagar intravenöst, hjälpte inte.  Huden där kroppen planerade att skicka ut protesen var supertunn. För att inte detta skulle hända akut under midsommarhelgen, tömdes protesen på all silicon. Det skulle minska trycket så att min Alien inte skulle hoppa ut. Eller som dottern uttryckte det: "Så att den inte far iväg som en manet mot vindrutan".

Så vi planerade in en operation på onsdag. En sista avstämning skulle dock göras idag.

Hemma hade jag planerat allt inför en ny operation, med alla erfarenheter från förra operationen. Inget nagellack, tandtråd för att snurra av vigselringar, operationstvål för att skapa den rätta svintolooken i håret, rena handdukar, lakan. Jag hade till och med fixat en snygg liten kasse att ha dränaget i denna gång, en tygkasse från Gudrun Sjödén.

- Sänkan är nere på 5, berättar min gulliga kirurg, strålande glad. Jag tar av mig BH:n. Läkaren är jättenöjd. Den tomteröda färgen är borta. Själv har jag bara sett den blålila delen. 

Så, vad gör vi nu, undrar jag.

Vill du, så tar vi ut protesen ändå, men nu för första gången är det jag som är positiv, säger doktorn. 

Den omöjliga matchen mot de tuffa bakterierna verkade ha vänt. Slutspelet kan börja. 

- Men den tunna blå huden, vad gör vi med den, frågar jag.

- Det fixar vi senare, skrattar hon. Har den hållit så här långt, så håller den nog i fortsättningen också. 

Jag ser maneten på vindrutan framför mig igen.

När jag går därifrån skuttar jag lite i solen. Jag har glömt att fråga om allt möjligt. Men jag ska i alla fall hålla mig lugn, vet jag. Nu är det tid för läkning och vila. Och, jag har kvar min bröstprotes, som är helt utan silicon. Men det fixar säkert min läkare också så småningom.

En sista penicillinkur. På söndag är det final. Jag hoppas att mitt lag vinner.

Att byta roller

Hej Mamma! 

Du lyste upp och kände igen mig på långt håll. Vi gick hand i hand genom matsalen och du stannade upp eftersom du såg en halväten kaka som du stoppade i munnen. 

Inne i ditt eget rum la du dig som vanligt på sängen och jag satte mig bredvid. 

- Mamma, jag har inte varit här på flera veckor. Jag har varit sjuk. 

- Har du? sa mamma och såg lite medkännande ut.

Då ramlade mamma-barnrelationen över mig och tårarna steg upp i mina ögon. Jag som agerat mamma åt min dementa mamma, blev på nytt liten. 

- Mamma, jag har opererats för bröstcancer.

Jag visste ju att hon inte skulle förstå,  men ändå fanns en önskan att få tala med min mamma om det. Jag som inte fällt en tår sedan jag fick min diagnos. Inte för att jag hållit tillbaka känslorna. Jag har faktiskt inte varit ledsen. Men inför mamma, just mamma som förr var den starka, praktiska och den som tröstat, föll jag för en stund in i rollen att vilja vara liten och bli tröstad. 

- Har du, sa mamma. Sen var det ögonblicket borta och mamma hade glömt vad jag sagt.

Vi tog en promenad runt huset. Mamma frös i den varma sommardagen. Jag hjälpte henne in.

Vi hade bytt roller igen. Jag var åter den praktiska, starka som fick ta hand om min mamma.

Matchen mellan bakterierna och immunförsvaret

Livet som bröstopererad har sina gråare dagar också, dock inte svarta.

Det tog ett par dagar innan jag vågade ställa mig framför spegeln. Fel! Jag var helt enkelt upptagen med smärtlindring och sömn. Hur jag såg ut tänkte jag inte alls på. Jag visste inte ens om det fanns ett bandage, vilket det inte heller gjorde. 

Men när jag till slut stod där och tittade, ramlade ordet "stympad" ner över mig. Jag vet inte vad jag i diskussionerna med kirurgen hade förväntat mig. Jag hade ju sett en massa bilder av färdigrekonstruerade bröst, mer eller mindre lyckade. Det här var något annat. Den här rekonstruktionen som det så fint heter, var ju bara i sin början. Samtidigt var jag otroligt imponerad över vilket litet snyggt ärr det faktiskt var, trots att hela bröstinnehållet är väck.  De måste ha krängt ut innehållet genom det lilla hålet.

Men nu var alltihop svullet och rött som en solmogen tomat.  Även om det såg helt läkt ut på utsidan pågick en kamp på insidan. Bakterierna i protesen versus immunförsvaret. I första halvleken ledde bakterierna med att skjuta sänkan i höjden till 164. Immunförsvaret fick ta hjälp från antibiotikapiller, men trots det fortsatte bakterierna sitt anfall. Nu blev det inläggning på St Göran, för att bekämpa de onda makterna. St Göran är ju känd för att slåss med drakar. Intravenös antibiotika pumpades nu in och se då började sänkan sjunka till sist. Men den illröda färgen bestod och bröstet var nu nästan lika stort som före operationen, fast nu fyllt med sårvätska. Till slut kunde vi i alla fall återgå till piller och mina sönderstuckna vener fick vila.

Så nu väntar jag på att andra halvlek ska ta slut och immunförsvaret ska avgå med seger. Men inget är säkert. Kan hända måste det bli utvisning av protesen för att vi ska vinna matchen. Antibiotika har ingen effekt på vävnad som inte är kroppens egen. 

Men hur som helst är cancern borta och det är ju fantastiskt! Resten är ju bara kosmetiskt. Så att barn i den allmänna bastun inte ska bli vettskrämda när det ser den stympade tanten. Några operationer ytterligare och så kanske en liten snygg tatuering. 

Edit i den för stora nattskjortan

Jag har slumrat till lite i min sjukhussäng.  

Vaknar upp och det står en tunn liten vithårig gestalt vid min säng. Hon är väl 130-140 cm lång och den vita nattskjortan hänger nästan ner till golvet . Hon tittar på mig med stora ögon som om jag lagt mig i hennes säng. 

- Jag  vet inte var jag är, säger hon.

Jag kliver upp och vi går ut i korridoren. Hon bor ett par rum längre bort och sköterskorna skrattar och hjälper henne i säng igen. De berättar för mig att hon är 94 år.  

Det var första dagen jag var här. Sedan dess har Edit kommit tassande flera gånger. Hon vet inte var hon är. Men hon är lite som personalens maskot. Alldeles nyss undrade hon var köket var.

- Jag måste ju diska.

- Nej nej Edit, här skämmer vi bort dig, du slipper både diska och laga mat. Så leder de Edit till matrummet och hon får uppleva lyxen av att välja mellan tio olika maträtter, där hon sitter som en liten fågelunge vid bordet och dinglar med benen.

Själv skäms jag nu för att jag tycker sjukhusmaten är smaklös.

Fästingen från sjukhusparken

Bland alla röda stickmärken i armarna fanns i morse ett som sved lite extra. Med glasögonen på ser jag den lilla gynnaren. Hon hade nog trott hon kunde gömma sig i mängden prickar. 

En fika på bänken utanför sjukhusentren igår. Det måste vara en perfekt plats för fästingar. Här finns det mycket blod! 

Jag började igår fundera över de gamla sjukhusparkerna. Vart tog de vägen, eller är det bara jag som har en romantisk bild av vackra lummiga parker där systrar i vitt drar patienter i rullstol. 

Just nu skulle jag vilja ha en sån park här på St Göran. De små buskarna med bänkar utanför entrén är inte mycket att skryta med i sammanhanget. Men helst en park utan fästingar. 

När jag var här på provtagning i måndags och gick och väntade på svar tog jag en vända runt det gamla sjukhusområdet. Där kunde man ana rester av en gammal parkanläggning som idag används som rökruta.

Jag började leta information på nätet om sjukhusparkernas öde.

Med dagens korta vårdtider finns det inte något utrymme för promenader i parken. Marken är värdefullare att använda som parkering. Den enda sjukhuspark som verkar finnas kvar är Serafens. Ska titta på den när jag blir frisk. 

Men nog vore det väl en fin tanke att låta åtminstone äldre att få ligga inne längre och få komma ut i friska luften i en skön park. 

Jag är åtminstone tacksam att jag får permission så jag kan ta mig ner till Rålambshovsparken och lufta lungorna.

Det bor en räv här i närheten säger sköterskorna. Och fästingen får jag väl acceptera som ett tecken på att naturen  fortfarande finns runt hörnet.

Att känna sig tillfreds

Jag lovade att återkomma med mitt knyta-skorna-index. Jag har hunnit öva mig i nästan två veckor på vad som känns viktigast. Men det blir ändå bara en ögonblicksbild av min vardag just nu. Därför gjorde en liten tur genom min mammas demensverklighet också, det jag upplever som närstående. 

Jag har säkert glömt något viktigt, men det kan man fylla på senare. 

Så blev jag förälskad i uttrycket "tillfreds". Det omfattar så mycket. Det andas "balans" men måste kompletteras med lite energi.

Just nu är det 15 punkter att sätta poäng på. 

Att vakna utsövd

Att vakna på morgonen och inte ha ont någonstans 

Att kunna kliva ur sängen

Att kunna stå, gå och röra på hela kroppen.

Att kunna klä mig själv och knyta skorna

Att vara hungrig och få äta mig mätt.

Att få känna och njuta av smaken av mat och dryck

Att kunna se och förstå det jag ser

Att känna igen de personer som betyder något för mig.

Att kunna höra och lyssna, och förstå innebörden av det jag hör

Att kunna känna dofter

Att ha känsel i hela kroppen

Att känna mig tillfreds med tillvaron 

Att bli engagerad och uppfylld av saker som intresserar mig

Att kunna skratta

Efter en natt på akuten utan sömn tror jag ändå jag kommer upp i ett ganska högt index. 

Så ska det vara. På det hela taget mår jag väldigt bra!

VIP-loungen en trappa upp

En trappa upp. Det är som att gå till VIP-loungen på en flygplats.  Jag har tidigare trängts i den tråkiga korridoren på bottenvåningen, med en massa folk som väntar. Där finns det skyltar med uppmaning att ha ID-kortet lättillgängligt. Där ska det gå fort. 

En trappa upp är allt mycket trevligare. Möblerna, konsten, ja hela stämningen andas "här kan du känna dig hemma". Blommor i fönsternischerna. Personalen går långsammare, pratar och skrattar med varandra. Verkar trivas på jobbet. Till och med tidningsutbudet är lyxigare, med tidningar som Residence, Vagabond och Icon. Jag börjar faktiskt känna mig hemma här nu. Hittar till automaten med kylt och bubblat vatten. 

Jag har till och med en egen sköterska på Bröstmottagningen. Sen jag flyttade hit upp har jag inte varit orolig en enda gång.

Men är det inte konstigt. När jag passerar alla kvinnor på bottenvåningen som sitter och väntar på mammografi, med kallelser i händerna, andas hela tillvaron oro. Oro för att det där andra brevet ska landa i brevlådan. "Vi vill göra ytterligare kontroller för att vara säkra".  

Nej, det är nog inte konstigt. Oro uppstår när man inte vet. När jag fått min cancerdiagnos, fanns det ingen oro kvar. Endast en massa praktiska saker som skulle lösas. Det svåraste tyckte jag nog var hur man talar om att man fått cancer. Det finns så mycket rädsla förknippat med själva ordet. Men jag har bestämt mig för att vara väldigt öppen. Just för att avdramatisera sjukdomen. Vi är ju väldigt många som drabbas, var nionde kvinna.

Ett enkelt strumpeband

Jag ligger här och funderar på förbättringar i vården. Kanske en yrkesskada som gammal Processledare. Men idag tänkte jag inte på själva vården, utan mer på praktiska detaljer. 

Min säng går inte att manövrera om man ligger i sängen. Man måste först ta sig ur sängen för att komma åt spakarna som reser upp ryggen. Nyopererad som jag är, skulle jag
behövt det ryggstödet för att ta mig ur sängen. I natt satte de dessutom upp gallergrinden så att inte alla mina slangar och påsar skulle ramla ner. Då var det ännu svårare att ta sig ur sängen. 

Såg nyss på Ikeas lilla film "hitta  drömsängen med hjälp av våra experter"  och undrar om inte Ikea skulle kunna samarbeta med tillverkarna av sjukhussängar. 

En annan liten detalj är mina dräneringsslangar med vidhängande påsar. Jag ser ut som en julgran i en Tim Burtonfilm där de hänger och slänger halvfyllda med blod, när jag rör mig. De hänger nedanför nattskjortan och är en förfärlig syn!  Jag funderar på om man skulle kunna sy ett förkläde med fickor, där man kunde ha sina slangar och påsar. Ett sånt där som mammorna hade på 50-talet.

Och så var det operationsstrumporna. Det osexigaste plagget i operationsutstyrseln. De hasar bara ner. Tänk om sjukhuset kunde bistå med ett litet strumpeband med sjukhusets logga. Det kunde man få ta med sig hem som souvenir.

Knyta-skorna-index

Läser i min kalender en anteckning jag gjorde för ett halvår sedan. Då, i oktober, var jag nyopererad i ryggen. Efter åtta månader av smärta och smärtstillande kunde jag plötsligt böja mej ner och knyta skorna igen. En sån där fullkomligt naturlig banal liten sak som blir helt omöjlig när man inte kan. Jag hade under ett halvår placerat ut långa skohorn på alla platser där jag behövde ta av och på mig skorna. 

När operationen var över och jag var återställd kändes det så befriande att kunna böja sig ner igen. För att inte glömma bort denna känsla och bara ta allt för givet, skrev jag in ett antal påminnelser i almanackan: Njut av att kunna knyta skorna! 

Man glömmer ju så fort.

Det stod i min almanacka denna vecka.

Det är bara det att jag i oktober tagit för givet att jag skulle kunna knyta skorna i all evighet efter den där operationen.

Nej, jag kan inte knyta skorna just nu. Jag kan knappt sätta mig upp i sängen. Jag vet att det kommer gå så småningom och att smärtan kommer minska. Men tills vidare får jag placera ut skohornen igen.

I min värld håller jag nu på att fundera ut ett knyta-skorna-index eller egentligen ett uppskatta-vardagen-index. Jag ligger och tittar i taket och funderar på vad man borde uppskatta mer av det där vardagliga. Jag återkommer med hela listan. Men jag lovar att kunna-skratta-utan-att-det-gör-ont kommer definitivt vara med i index.

Finaste loungen i stan

När jag passerar in genom dörren märkt med Lounge1-3 och ser den magnifika utsikten över sommarstockholm, skulle det lika gärna kunnat vara ett av Stockholms nya hotell. Rumspriset är ungefär detsamma, även om jag bor här gratis, en fin förmån jag har.

Nej, min vistelse är av helt annat slag. Idag har jag opererat bort ett bröst. För ett tag sedan hittade man på mammografi, ett tidigt stadium av bröstcancer. Och jag är så tacksam! Dels för att vi har så bra vård i Sverige, dels för att man hittade de små elaka cellerna så tidigt.

Nu ligger jag här i kvällssolen på åttonde våningen snörd med bandage som den värsta 1800-talsdamen och med ett Ronjahår (tvättat i operationstvål) och är tacksam, medan syrrorna fyller på med mer morfin. 

Google foto - ett nytt kul sätt att se på sina foton

Förra året köpte jag mig en ny Mac. Snabb och lättanvänd. Det fanns bara ett problem. Alla mina foton. För varje ny dator jag köpt har jag flyttat mina mängder av foton till den nya hårddisken och samtidigt kopierat till en extern backup. Men nu var det stopp. Hårddisken på min nya dator var inte dimensionerad för 30.000 foton. Inte ens senaste årets foton fick plats. Foton ska man numera lagra i molnet.

Efter mycket funderande på var jag skulle lagra och samtidigt kunna komma åt dem när jag behövde, testade jag Google foto. Efter några enkla inställningar började så backuptagningen. Datorn stod och tuggade en natt på prov. 

På morgonen hade alltihop blivit som ett självspelande piano. Inte enbart mina foton på Macen fanns nu i original på mitt Googlekonto, där fanns även hela min telefon med ytterligare tusen bilder snyggt sorterade. Och när jag laddade ner Googlefotoappen i telefonen kunde jag nu se alla mina lagrade foton där också.  

Så lät jag projektet vila ett par dagar. Plötsligt på telefonen får jag små röda påminnelser från Google foto. Jag går in och kollar. Oj, här ligger plötsligt bildberättelser sammansatta av bilder jag tagit vid samma tillfälle. Och små filmer med snygga zoomningar och med musik till. Kanske inte min musiksmak men ändå. Allt är bara förslag och jag kan redigera om dem eller kasta dem om jag inte vill ha dem. Så plötsligt har jag fått de där presentationerna man vill göra men aldrig får tid till. OK, inte 100-procentigt bra men tillräckligt.

Jag kopplar nu in mina externa hårddiskar och börjar ladda upp 10 års digitala bildproduktion. Det tar ett par dagar och datorn svettas och startar om ibland när det blir för jobbigt. I telefonen kan jag följa processen som pågår hemma. Bild efter bild sorteras in och blir sökbar. År efter år ligger där prydligt.

Nästa upplevelse är att vissa bilder som Google valt ut blir redigerade automatiskt och riktigt häftigt dessutom. Bara förslag, säger Google, du kan kasta dem om du vill.  Och fortfarande fortsätter det självspelande pianot och presenterar nya animeringar, filmer och berättelser som skapats.  Det är som en adventskalender. Varje dag ligger det något nytt kul och väntar från Google. 

Nu är alla gamla bilder på plats. Och en extra bonus är att jag plötsligt blir påmind om en massa fina foton jag tagit och sedan glömt bort. Dessutom finns på min Googlefotosida nu sökkriterier som jag inte förstår hur de kategoriserats. Man kan söka på ordet "fot" och så visas alla foton som innehåller fötter av alla de slag. Flaska visar vinpavor, vackra glaskaraffer och annat flaskliknande. Jag kan söka på ortnamn och då hittar den alla foton som jag dels haft i mappar med namn på orter  eller foton jag tagit med mobilen som märkts med kordinater där jag varit.

Och vad som är allra bäst. Jag har tillgång till 30.000 foton i min telefon som jag kan ladda hem i original var jag än är. 

Men visst är det lite kusligt. Känns nästan som om någon sitter där och väljer bilder åt mig. "Haha, den där skärgårdsbåten ska vi nog pimpa åt henne".

En "vanligt" foto som Google gjorde en riktigt kitchig kopia av