Tack för lånet!

Åttonde och sista dagen på Stora Karlsö

Idag är det dags att åka hem. Jag har alltid gillat att åka till ställen, inte från, alltid se framåt och inte för mycket bakåt. Hem till barnen och katterna. Sen drömmer jag om att åka tillbaka till Stora Karlsö. Drömmer om att vara här på hösten när färgerna flödar i rött och gult mot det blå vattnet och luften är krispig och klar. En kortare utflykt under sommarmånaderna lockar också. Då skulle jag vilja bo i en av de små röda bodarna i Hienviken med havet på en armlängds avstånd, där man kan sitta utanför på morgonen med tårna i vattnet. Men nu ska här inte drömmas, nu ska här tas tillvara varenda stund av dagen som är.

Denna vecka har jag verkligen levt i nuet och uppskattat varje solglimt, förbipasserande fågel, vågskvalp och rasslet i stenarna när vågorna drar sig tillbaka. Men om jag ska vara ärlig har jag faktiskt tänkt tillbaka också. Minnen från segling hit på 60-talet med familjen, speciellt min pappa Pontus och här har även min farfar Sigurd trampat runt. Oj, nu blev jag lite nostalgisk. Åter till nuet.

Klar himmel idag och solen klättrar sakta över kanten på ön. Allt packas ihop, kläder, överbliven mat, sopor, dator och kamera. Vi trodde nog att packningen skulle bli ganska liten men trots att vi ätit och ätit så släpar vi hem en massa mat igen. Vinet drack vi i alla fall upp.

Efter städande och fejande lämnar vi fyren som packåsnor och vankar ner till Norderhamn med våra jätteryggsäckar i solskenet. Skriver ett vykort till oss själva och postar i brevlådan. Det utlovas ingen posttömning på söndagar så vi får väl vänta och se vilken måndag postlådan töms.. Ska bli intressant att se när kortet fram.

Så ser vi en liten röd prick på vattnet mot Klintehamn och där kommer nästa gäng med sjöräddningsbåten. Idag blåser det inte mer än 12 m/s så det går fort. Fyra nya gäster kliver av på bryggan med sin packning och vi hoppas att de ska få lika bra tur med vädret som vi haft. Trots allt är livet på denna ö ganska väderberoende. Och vi har haft en enastående tur.

Färden tillbaka med sjöräddningsbåten går galant, inte alls så skuttigt och rullande som utfärden och sjösjukepillren vi knaprat i oss behövdes inte. På kajen i Klintehamn står våra bilar och väntar. En som villigt startar och en som inte vill. Startkablarna tas fram och så får vi igång även den andra bilen.

En sista blick ut mot havet, där ligger den, ön som vi lånade, som på det här avståndet ser ut som en slarvigt skuren brödskiva. Men vilket gott bröd det var.

Stort tack till Karlsöklubben, mina härliga släktingar Ann och Magnus Melin och Annika Melin och alla andra som gjort det möjligt för oss att vara här och uppleva en fantastisk och unik vecka nära naturen!

Spånga 6 februari 2011
Kerstin Melin

Här finns alla mina inlägg om Stora Karlsö

Fullsatt!

Sjunde dagen på Stora Karlsö

Vaknade halv sju. Förvånansvärt tyst. Det blåser inte. Vid horisonten ser jag en mörkgrå barriär närma sig. Och ett litet vitt moln som jagar ensamt före  på vattnet. Ser på håll ut som någon slags farkost men det är bara ett moln. Så drar regnet fram över oss och sveper in fyren i ett dimmigt töcken. Förmiddag i köket med  skrivande och fotoredigering. Och så är det dags igen, himlen spricker upp som den gjort alla dagar och solen strålar.

Det är vår sista dag på denna fantastiska ö. Ann-Louise visar rätta stället att titta på Sillgrisslorna. Och vi blir förstummade där vi lägger oss på mage och tittar över kanten på fyrberget. Inte en hylla ledig! Fullsatt, utsålt eller vad man ska säga. De sitter uppradade överallt. Konstigt, vi som hört att de så här års endast rekade och sedan flög tillbaka till Polen. Men nu är det tredje dagen de är här och de verkar ha parkerat sig här.

Vi väljer idag att göra en repris av utflykten till Stiudden och den vackra ”is-orgeln”, Men senaste dagarnas plusgrader har desimerat den vackra isen. Men vågorna är desto vackrare efter senaste dagarnas blåst. Vi dricker varm choklad och äter smörgåsar. Nu gäller det att göra av med all mat vi tagit med oss så vi slipper släpa hem allt igen. På hemvägen börjar det blåsa och det är svårt att ta sig fram rakt emot vinden uppe på Raisu haid. Hemma i fyren visar vindmätaren på 19 m/s.

Sista kvällen och solnedgången avnjuts som alla andra dagar i fyrlanterninen. Konstigt nog märks inte vinden så mycket där uppe mer än att master och allt annat svajar runt omkring oss och havet häver sig 50 meter under oss.

Nu är det mörkt och blåsten väser mot köksfönstret. Det ska mojna har de sagt. Gör det inte det får vi se hur det går med hemtransporten imorgon. Men jag klagar inte om den blir uppskjuten och sjöräddningen kommer någon dag senare. Här är så mysigt och vi har massor av mat kvar.

Stora Karlsö 5 februari 2011

Kerstin Melin

Här kan du läsa alla mina dagsnoteringar från Stora Karlsö

Sillgrisslorna är här

Sjätte dagen på Stora Karlsö

När jag vaknar blåser det syväst 15 m/s och snöar. Det hörs att vinden vridit lite mer på syd eftersom det viner även runt sovrumsknuten. Hemma snöar det från himlen. Här kommer snön någonstans från Småland, på tvären som en jättesnökanon. Snön rinner nedför rutorna och det är ganska skönt att vända sig i sängen och sova en stund till. Idag blir det nog en innedag i alla fall. Men icke. Klockan tolv spricker himlen upp igen och allt blir klarblått och soligt men blåsigt. Vågorna med vita gäss nedanför fyrberget har nu övat sig i flera dagar och har nu samordnat sig till rejäla vågdalar och toppar som bryter i riktigt skum.

Igår såg vi de första flockarna Sillgrisslor flyga runt fyrberget. De ligger i vattnet och glänser som pärlor eller så flyger de. I motvinden får de jobba rejält för att ta sig framåt. I medvind svischar de bara förbi i världens fart. De ser ut att ha jättekul i vinden.

Utanför fyren är det svårt att stå rakt. Kan bara tänka mig hur det är när det blåser 25 m/s. Idag gör vi ett nytt försök att ta oss runt fyren nere vid strandkanten. Inte helt enkelt. Klättrande och kravlande tar vi oss meter för meter. Slipprigt och halt. Så äntligen når vi stranden och får se hyllorna som till vår stora förvåning redan är upptagna av grisslor. Säkert inte så många som i vår men de verkar i alla fall sitta och vila sig där mellan flygturerna. Ann-Louise ser till och med en tappad skarpsill mellan stenarna. Så härliga de ser ut när de flyger över huvudet på oss lite bredbenta och vingliga innan de landar ute i havet.

Vi följer stranden i det härliga motljuset och njuter av vågorna som bryter mot klippor och stränder i soldiset. Så går vi hemåt för en sen lunch och lite bridge för fyra av oss.

Undrar om det blir sämre väder imorgon? Jag ligger efter med planerna på att återuppta mitt akvarellmålande. Och det krävs dagsljus (och självdisciplin) för det. Skjuter kanske upp det till jag kommer hem. Då har jag lite foton att inspireras av. Just nu ligger 913 foton i mappen ”Stora Karlsö”  och det är efter att jag tagit bort alla dåliga och dubbletter.

Stora Karlsö 4 februari 2011

Kerstin Melin

Här kan du läsa alla mina dagsnoteringar från Stora Karlsö

Badgäster

 Femte dagen på Stora Karlsö

Det blåser 17 m/s och vinden viner runt köksfönstren. Jag sitter vid köksbordet och skriver. Resten, Leif, Anders, Ann-Louise och Danne, spelar Bridge. Budgivningen blandar sig med vindens tjutande.

Vi är bortskämda med soliga dagar. Vi hade planerat en massa saker att göra när det är dåligt väder. Lite jobb, akvarellmålning, skriva…  Och äntligen, idag var det mulet och regnigt. I alla fall ett par timmar. Så sprack himlen upp igen och solen kom fram. Då går det ju inte att vara inne. Lite splittrade aktiviteter blev det.

Jag försökte gå strandremsan från Hien och under fyren, en väldigt isig passage och när jag kom fram till stängslet gav jag upp och vände. Istället passade jag på, nu när jag var ensam och ingen suckade över att jag fastnade för vackra stenar och hela tiden kom på efterkälken. Jag gick längs vattenbrynet och vände på alla vackra stenar och fossiler. Wow, vilka havsodjur! Slingriga tentakler, stora ledade, ormlika.  Är tacksam för att de är döda och att man inte möter dessa när man badar nuförtiden.

Mellan vågornas rasslande i grusstranden hör jag plötsligt ett helt annat ljud, yxhugg. Och i nästa stund känner jag den välbekanta doften av rök. Då vet jag, vår egen ”kaminman” är i farten. Jag går stigen mot Norderhamn och ser röken från bastuskorstenen.

Det är bara att gå tillbaka till fyren och hämta Leif och handdukar. Här ska badas bastu!

Så här års finns ju inget vatten i ledningarna så vi är förvisade till vattnet i Östersjön. Därför stannar man så länge som möjligt i bastun för att lagra värme så den räcker ända ner till viken. Det är dock inte så kallt i luften, däremot är det väldigt kallt på marken och vi springer så fort det bara går de hundra meterna ner på stenstranden. Det finns ingen tid att tveka utan bara kasta sig i innan hjärnan hinner tycka detta är ganska tokigt.

När jag sedan står där naken på stranden mitt i Östersjön och mitt i vintern känns livet underbart. Att man bara kan göra något sånt här är ett privilegium.

Men särskilt länge kan man inte stå där i blåsten, inte för att det är kallt i vinden utan för att fötterna håller på att domna. In i bastun igen. Och så gör vi ännu en vända i havet innan vi avslutar dagens bastubad.

Jag har nu bestämt mig för att börja samla. Jag ska samla på bastubad, själva badminnena. Jag har redan några fantastiska i min samling, Blåhammaren högst belägen med utsikt över hela vintriga fjällvärlden, Sylarna, även den mitt i vintern, Stensdalen med bad i forsen där man fick hålla sig i ett rep för att inte fara iväg.

Stora Karlsö 3 februari 2011

Kerstin Melin

Havsörnen som kom på tebesök

Fjärde dagen på Stora Karlsö

Åter en dag med soligt väder och 12 sekundmeter. Idag ska vi fortsätta vandringen där vi slutade igår, vid Stiudden.

Efter en promenad tvärs över ön hittar vi de små rösena som markerar var vi kan hitta en nerfart till stranden, inte alltid så lätt att se och framförallt inte när det är isigt. Efter lite kanande nerför landar vi mitt framför ett dött får, eller resterna av det. Förmodligen har det ramlat ner här.

Vi vänder blickarna mot den fantastiska stenstranden istället. Fina slipade runda stenar ger en känsla av grekiska stränder med sitt kalkstensljus och blåa vatten. Nyfiken som jag är på att fotografera lite isiga stenar går jag söderut och passerar stenudden. I motvinden försöker jag ropa på de andra och de förstår att det är något jag hittat, som är bättre än ett dött får.

Runt udden har jag fått syn på ett magnifikt isfall eller i alla fall istappar i mängd ner från klinten. Kameran går varm. Det är svårt att slita sig. Solen gassar och här på den läiga stranden med det blå havet, känns det som våren kommit.  Vi går norrut och så småningom övergår de små runda trevliga stenarna till klapperstenar och till sist är det stenblock vi tar oss över. Och nu är vi på skuggsidan där solen inte smält bort nattens frosthalka. Vi klättrar, ålar oss och halkar på de trilobitstinna stenblocken.

Genomsvettiga tar vi en paus i lä bakom ett stenblock och tänker tillbaka på vår fina stenstrand i solen. Här i skuggan tar vi fram våra termosar. Precis när vi hällt upp teet och tar första klunken sätter vi nästan i halsen. Kraftiga vingslag några meter ovanför våra huvuden visar sig vara en havsörn som gjort en loop ner från berget och nu seglar ut mot Lilla Karlsö. Och för en gång skull hade jag lagt kameran ifrån mig och står där med enbart min temugg i handen.

Nu åker broddarna på. Sista sträckan med stenblock kantas av isbanor. Så äntligen är vi på stranden mot Norderhamn och lättgånget. Dags att gå hem till fyren och fira Jussi Björlings hundraårsdag och sitta i lanterninen och titta på solnedgången.

Stora Karlsö 2 februari 2011

Kerstin Melin

Fyrtornet och Jussi

Fjärde dagen på Stora Karlsö

När man slår upp den gamla trädörren till fyren kommer man in i en hall med tjocka spröjsade glasrutor. Mitt fram möts vi av en lång kalkstenstrappa, som i ett palats. Den fortsätter i vinkel upp till nästa våning.  Jag höjer blicken upp genom trapphuset och alla våningarna. Högst upp i taket finns glasrutor, men det kommer inget dagsljus genom dem. På varje våning finns små lägenheter och rum och högst upp finns en bifyr i ett rum. Den markerade förr Scharlakansgrundet som tydligen var ett otäckt grund. Men nu är bifyren släckt. 

På kvällen känns det lite läskigt att gå ut i det kalla trapphuset  och den mörka våningen ovanför och den mörka hallen en trappa ner, där man bara kan fantisera om vad som kan finnas. Kan tänka mig att fyrvaktarbarnen tyckte det var lika skrämmande och deras föräldrar tyckte nog de var sjåpiga. Men man ska ta barns fantasier på allvar, annar får de gå i terapi eller så blir de författare eller konstnärer.

På första våningen rakt fram ovanför trappan, finns det väsentliga. ”Fyrtorn” står det på dörren och där innanför möter en spännande värld av gjutjärn, teknik och en massa elektricitet. Novis i fyrteknik som jag är, har jag lite svårt att avgöra vilka grejer som skulle höra hemma på Tekniska museet och vilka som faktiskt sköter fyrblinket just nu och ytterligare ett par månader. (Sen blir nog allt klassat som museiföremål).

Väggarna i nedre delen av tornet är rappade och målarfärgen flagnar mellan porträtten på alla fyrmästare i stiliga uniformer som blickar ner på oss. Förmodligen suckar de över att deras så viktiga och värdefulla arbete med att se till att fartygen hittade rätt i ur och skur nu ersätts med tråkiga automatiskt blinkande master. Tack och lov har de utsikt över sin gamla franska linsapparat anno 1886 som pryder det lilla rummet. Den är lika vacker som en modern glasskulptur.

Längre upp i tornet ser väggarna mer ut som på ett fartyg med stål och bultar. Sista trånga trappan slingrar sig upp till fyrhuset och så är man uppe i själva lanterninen där halva är av rött glas. 1000W blinkar genom glaslinserna. Det känns svindlande att stå här, dels på grund av tornets höjd och sedan klippans, på ytterligare sisådär 50 meter ovanför havet. Jag tänker tillbaka på seglatser vi gjort här i trakten, där just den här lilla lampan blinkat och hjälpt oss ta ut kursen.

Just idag fick tornet en helt annan funktion. 2 februari 1911 föddes Björling och vi firade 100årsminnet med att Leif, vår mästerlige sångare, sjöng ”Till Havs” från fyrtornets balkong. Och precis som i sången så var det en sydvästlig frisk vind som fångade tag i tornerna.

Stora Karlsö 2 februari 2011

Kerstin Melin¨

Flera ´vinterfoton från Storka Karlsö

Skarvbon och klappersten

Tredje dagen på Stora Karlsö

Man kan vakna på olika sätt. Idag var det en liten skalbagge som tog en genväg över min panna. Stackarn, blev nog vettskrämd nar jag dammade till honom. Undrar om det var samma lilla gynnare som satt och värmde sig på min laptop igår och solade sig i tangentbordsbelysningen. I så fall var det nu andra gången han åkte på stryk.

En titt genom fönstret och konstaterar att det är mulet och ett besök i fyrtornet bekräftar vinstyrka på 13 m/s. Vi börjar bli vana vid vinden  (många v därJ)

Men man kan inte ha sol varje dag och vi gav oss iväg till södra delen av ön och vandrade genom klapperstensfälten. Vilka krafter det finns i vågor. När vågorna slår mot klipporna låter det nästan som åska. Våra vänner från igår, svanarna och deras grå jättebarn har flygövningar idag. Fungerar bättre än att simma genom vågorna tror jag. Men tur att man inte stod under svanen på fotot, en kille med utsläppsrättigheter.

Vi vandrar vidare och plötsligt spricker himlen upp och blir blå och då blir ju även havet blått och solen lyser och vågorna kantas av solblänk. Tänk vad lite sol kan förändra hela världen. Översta raden av klapperstensfälten är prydda av lavar i grått och gult, de lägre är rentvättade kalkvita och har det typiska gotländska skimret som nästan bländar i solen. Här ligger också ett smärre timmersläp om man samlar ihop allt. Borde kunna gå att använda i vedbastun. Det är kul att vara strandletare. Vad mycket fynd här finns. Jag som har en förkärlek till rostiga saker, för att de har en så fantastisk färg, njuter av att se dörrhandtag och fartygsplåtar.

Så får vi syn på skarvbona. En värld i svartvitt. Jag kommer att tänka på Tim Burtons magra figurer i melankoliska filmer när jag ser dessa knotiga pinnformationer i hundratal. Det ska ju också nämnas att det är ett fantastiskt privilegium att få gå runt på stränderna på Stora Karlsö så här års. Hela sommarsäsongen är alla stränder här fågelskyddsområde. Att få titta ner i ett skarvbo känns därför nästan förbjudet, som om man brutit sig in.

Nu tar stranden slut och vi klättrar runt bona upp på klipporna ovanför. Utsikten över undervattensklippor och trubbiga kalkstensraukar, som vågorna slår kaskader av vatten över i solskenet, är magnifik. Jag bränner av hundratals foton och vet att jag kommer slänga de flesta när jag kommer hem. Men jag njuter av att försöka fånga allt det fantastiska jag ser.

Här på sydöstra sidan är klipporna karga. På platåerna ovanför blandas klippor med gräsggläntor, där fåren betat rent. Vackert och lättgånget. Under vår drickapaus ser vi dem. Hundratals Sillgrisslor som flyger i snygga formationer ovanför vattnet. Plötsligt vänder de och visar upp sina vita bröst, allihop på en gång, vilken timing.  

Vi börjar återtåget till fyren, resten av den östra stranden tar vi en annan dag. 

Klockan fyra traskar vi alla trappstegen upp i fyren och kryper upp runt själva fyrlampan på det kalla stålgolvet. Lite trångt är det och man vill inte gärna luta sig för nära fönstret så att fönstervärmarna bränner hål i fleecen. Här sitter vi nu och väntar på solnedgången över en mugg glögg. Solen befinner sig dock bakom lite moln nu så det blir bara lite rosa på himlen, men mysigt är det att sitta här och ha fyrlampan blinkande ovanför huvudet.

Stora Karlsö
1 februari 2011

Kerstin Melin

Foton från Stora Karlsö

Innan ljuset släcks

Andra dagen på Stora Karlsö

Utanför fyrfönstret är det just nu kolsvart utom när fyrljuset tänds och släcks, tänds och släcks…Fascinerande och att det går med automatik. Hela den vindlande trappan upp genom fyrtornet beundrar vi foton på fyrmästare som i årtionden skött denna fyr i ur och skur. Måste läsa mer om deras liv här ute. Och nu är det snart slut med fyren. Så sorgligt.

Men i gryningen idag, innan solen gick upp funderade jag just på det, var går solen upp? Jag var som vanligt tvungen att smågnola på den gamla skolpsalmen ”I öster stiger solen upp..” Så var det ju. Från vårt immiga fönstret i fyren ser jag rodnaden på himlen. Gårdagens solnedgång var magnifik och nu har vi turen att även få se en klar soluppgång.Denna klara morgon visar vindmätaren i fyren 13 m/s och det viner runt knutarna men sikten är fantastisk. Efter frukost ger vi oss ut och det känns nästan overkligt att vandra i solskenet när man ser hela världen. Vi gör ju nästan det, i alla fall vår värld som består av en tre kvadratkilometer stor ö med hav runt omkring och ingen möjlighet att komma härifrån.

Först vandrar vi ner till Norderhamn och strosar runt bland husen innan vi tar oss bort till Stora Förvar och utforskar grottan, jag med kameran. Mina vänner är nog lite trötta på mig, att jag bara ska plåta allt jag ser. Men då hade jag ändå bara börjat. Men då de ville att jag skulle dokumentera mystiska spår i kattstorlek, dög jag.

Vår tanke är att ta oss ner till stranden och gå runt den nordostliga udden. Men där är rena skridskobanan av allt vatten som runnit ut från ön och idag hade vi inga broddar på. Vi tar oss  istället upp på platån ovanför och vandrar över heden i solen. Inte en gnutta snö, bara torrt fjolårsgräs. Den snö vi hittar här uppe har packat ihop sig i endungarna och där är den ibland midjehög.

Vi slår oss ner i lä från Linnés ask och tar fram våra termosar och chokladkakor. Bättre utsikt på sin rastplats kan man inte ha. Lilla Karlsö mitt i det blåa havet och som på sydsidan se ganska snöig ut.

Så traskar vi vidare söderut över Raisu haid och kommer ner till klapperstensfälten och stranden där vinden ligger på idag och vågorna bryter och skummar vackert i solskenet. Några stackars svanar försöker ta sig genom vågorna men surfar hela tiden tillbaka mot land. Här finns gott om strandfynd. Mest plankor och förrymt timmer. Men de slipade gråa träbitarna glänser som silver. Vackert.

Hem till fyren för lite hemlagad soppa och högläsning. Vi lyssnar på Marie Jungstedts Karlsödeckare.

Idag såg vi ingen vacker solnedgång eftersom det mulnade på. Ingen hade lust att gå ut mer idag. Vi tände fotogenlampan och drack Irish coffee och försökte hitta på fler ordvitsar med fyranknytning.

Stora Karlsö
31 Januari 2011
Kerstin Melin

Flera bilder från Stora Karlsö