Det är jättelätt att söka jobb

Det är det som är problemet.

Som gammal processledare har jag alltid strävat efter att processer ska vara effektiva och enkla. Internet har gett oss möjligheten att snabbt utföra allehanda aktiviteter, allt från att handla prylar till att komma i kontakt med myndigheter och till och med att söka jobb. 

Det var inte bättre förr. Då var det krångligt att söka jobb.Man läste dagstidningarnas platsannonser och platsjournaler, skrev ansökningshandlingar och meritförteckningar, postade och väntade. Rekryterarna, eller var det faktiskt cheferna själva, läste och valde.
Idag googlar du fram lediga tjänster i mängder på olika jobsajter. Klickar på länkar och fyller i förifyllda formulär med ålder och utbildning och erfarenhet. I bästa fall kan du få bifoga ditt eget författade CV.
Ett par klick så är ansökan inskickad. Och inte bara min ansökan, utan hundratals andras också. Jag förstår att det behövs rekryterare. Hur skulle en vanlig chef kunna behandla alla dessa ansökningar.

Nu kommer vi till urvalsprocessen. Med bra webverktyg kan rekryterare lätt sortera ansökningarna efter vad de vill ha inom ramen för vad man ”får” sortera. För inte tror jag att rekryterarna läser igenom alla handskrivna CV och brev. Det betyder att rekryteraren får en handfull ansökningar som passar i ”boxen”, rätt utbildning, rätt ålder och rätt antal yrkesverksamma år. Och de ansökningarna läser chefen och väljer ut en lämplig kandidat. Men kanske inte den mest lämpade. Kanske missar det dem som finns "utanför boxen" och de som faktiskt passar in i teamet.

Efter ett halvår som arbetssökande via websidor befinner jag mig alltid i den där kategorin som inte har rätt skolutbildning. Men jag har kompetensen. För det är väl inget nytt att kompetens är något annat än erfarenhet och skolutbildning. Det är en kombination av kunskap, vilja och förmåga. Kompetensen kan du knappast kartlägga genom ett webformulär. 

Tillbaka till processeffektiviteten. Om du gör ansökningprocessen så snabb och enkel så att du får för många sökande, gör detta att processen inte längre är effektiv. Man får inte det rätta urvalet för att du måste sortera bort de flesta. Arbetssökande söker massor av tjänster för att kunna få träff på en enda. Men man kan ju inte ha mer än ett jobb.

Hur borde man göra då?

Om alla söker endast de jobb de absolut vill ha och lägger ner möda påatt söka dessa, skulle ansökningarna bli färre per jobb och rekryterarna få ett mindre urval som de kan behandla mer noggrant.

Då kommer nästa problem. När rekryteringsfirmorna lägger ut annonser där inte ens företagets namn finns med, endast en beskrivning av vad företaget gör, är det kanske inte just det företaget som jag vill jobba hos. Själv ska jag vända ut och in på mig och berätta allt, men jag får inte ens veta vem som vill veta detta om mig. Om jag vill ha ett jobb där jag ska lägga ner min själ, inte bara sitta av min tid, måste jag veta att min själ går i takt med företagets värderingar.

Och till sist...

Hur många arbetsgivare skickar ens ett tack för visat intresse? Några få, och de flesta är automatiskt genererade. Efter månader, för processen brukar ta väldigt lång tid, kommer ibland ett svar. Då tänker jag lite som räven som åt sura rönnbär;Tack ock lov att jag inte behövde jobba i det företaget som tar ett halvår på sig för att anställa en person. Dår funkar säkert annat lika dåligt.

Bästa svaret jag fått, trots att jag inte fick jobbet, var från en statlig institution där jag under processens gång hela tiden fick veta hur långt de kommit med rekryteringen och sista mailet berättade man vem som fått jobbet. Jättetrevligt. Trots att det var 600 sökande på en deltidstjänst så ansträngde man sig att vara informativ och trevlig. Där hade jag gärna jobbat!

En dag i arbetslösheten

Visst låter det grått.

Det är en väldigt grå dag idag. Arbetsförmedlingen ligger i ett väldigt grått  hus.

Där satt vi och väntade på att klockan skulle bli tio, jag och femton andra arbetssökande. Män och kvinnor med ordet ”uppgivenhet” klistrat mellan rynkorna i pannan. Jag fick lust att ställa mig och hoppa upp och ned och skrika och flaxa med armarna för att det skulle komma in lite luft och rörelse i det förstenade rummet.

Så öppnades dörren och vi ställde oss väluppfostrat i kö. Jag hade min kallelse i handen. När det blev min tur, visade det sig att min handläggare var dubbelbokad och eftersom den andra arbetssökande hade med sig tolk, fick hon förtur.

Och vad skulle jag egentligen hit att göra? Jag behöver inte hjälp med att kartlägga min kompetens eller skriva CV eller lära mig hur man loggar in på Arbetsförmedlingens hemsida. Säkert behövde kvinnan med tolken tiden bättre.

Ändå hade jag förberett mig väl.

Ett halvkilo betyg och intyg från skolor, anställningar, kurser. Allihop i original, sorterade i datumordning från första sommarjobbet som barnflicka till betyget från 33 års arbetsliv i Swedbank. Men frågan är vad alla dessa original betyder? Är man 55 år och utan högskoleexamen sorteras man bort i första sorteringen. I alla fall när man söker jobb hos större företag som har webbaserade ansökningstjänster. Jag får aldrig visa hur kreativ och erfaren jag är.

Jag är skeptiskt till att det är Arbetsförmedlingen som kommer hitta mitt jobb. Fick ett mail från dem häromdagen med ett IT-jobb de tyckte jag skulle söka. Det kändes ungefär som när icke IT-kunniga ber mig hjälpa dem med sin krånglande PC; Du jobbar ju med "data". 

Nu fick jag en ny tid hos min handläggare. Då hoppas jag att jag har fått ett jobb så jag slipper besöka detta tröstlösa ställe igen.

Jag går ut i regnet. På hemvägen passerar jag en liten flicka i glada färger som försöker snurra sin röda skolväska i stora cirklar. Det ser fantastiskt ut.  Jag känner mig botad och går hem till min lilla atelje och sorterar mina färgglada målningar.

Imorgon dyker nog mitt drömjobb upp!

Med kameran i högsta beredskap

Sista dagen på Stora Karlsö idag, Jag börjar summera, inte bara antalet foton utan intrycken. Jag tyckte ju att vi redan för två år sedan sett ön, den är ju inte särkilt stor.
Men va fel man kan ha. 

Ljuset under en höstvecka är helt annorlunda än under en vintervecka. Visst är höstfärger fantastiska och här på ön blir de ändå mer påtagliga i kontrast mot havet och mot kalkstenen.




Sen har ju veckan varit kul på många sätt. Att gå och fotografera tillsammans med min syster Sara är inspirerande. Vi lyckas hela tiden exakt samtidigt dra upp kamerorna, inspirerade av samma motiv. 

"Vi fem", vårt lilla gäng som är här denna vecka är tåliga och väntar på oss när vi hittar minimala lavar att fotografera eller när vi väntar på just den rätta vågbrytningen.





Idag ska vi fylla kamerorna med intrycken av de sista metrarna av stränder som vi ännu inte vandrat. Ön är ju inte särskild stor kan man tycka. Men det finns hela tiden nya saker att se och nya former och färger att fotografera.

Färskt regnvatten

- Det finns inget vatten på Stora Karlsö, meddelade Annika morgonen vi skulle åka hit till Stora Karlsö.

Efter den torra fina sommaren fanns inget vatten kvar i brunnen.Det ordnar sig nog tänkte vi. Vi ska ju till en ö som är omgiven av hela Östersjön.

Det skulle finnas några kallkällor på ön samt dunkar att samla upp vatten i. Sen kunde vi dra dunkarna på cykelkärran till hamnen och därefter lasta bilen (Det finns faktiskt en bil på Stora Karlsö!) och köra vattnet upp till fyren.

Kallkällorna var kalla men vattnet var brunt och smutsigt. Men fyren är ju knepigt byggd med en stor lutande cementplatta som leder till ett brunnslock. Detta blev vår räddning. Vi flyttade undan locket och där visade sig en gigantiskt cistern för regnvatten. Hink efter hink kunde vi hiva upp ur marken. En och annan gråsugga följde med. 

Plötsligt inser man vad viktigt det är med vatten. Att bara kunna vrida på kranen för att tvätta händerna är lyx. Torrdass är vi vana med sedan tidigare. Och dasset på Stora Karlsö har det mest fantastiskska utsikt jag sett. Klippbranterna som stupar ner i havet ligger ett par meter ifrån dörren. Igår seglade en Havsörn förbi utanför dasset.

Vi eldar bastu nere i hamnen och tvättar oss i havet. Lite knöligt för bara fötter att trippa över stenarna ner till vattenbrynet bara. Glömde badtofflorna även i år. 

Sen är man svettig igen när man gått den långa vägen uppför trapporna till fyrberget. 

Så återstår matlagningen. Det går faktiskt bra att laga mat på regnvatten. Och det går att måla akvarell på regnvatten. Så vi klarar det viktigaste.

I går morse regnade det här och vi var snabbt ute med bunkar och kastruller och ställde under stuprören. Färskt fint regnvatten. 

Fem på kalas på Stora Karlsö

Vi är åter på favoritön!

- Hur vill du fira din födelsedag, undrade mina fyra vänner. Det känns faktiskt som vår vistelse är som en av Femböckerna.

Är man nu på en annorlunda plats ska man ta vara på möjligheterna att göra saker annorlunda.

- Jag vill äta tårta i Stora Förvar, sa jag. Och så blev det. Sara bakade traditionell födelsedagstårta med mandelbottnar och smörkräm.
Efter dagens utflykt med klättrande och fotograferande på klippor och stenar, möttes vi i grottan av små vackra installationer gjorda av löv, rönnbär och vackra kvistar. Sång och hurrande.

Nu dukades det upp med ballonger och tårta med ljus och kaffe.
Utanför lyste oktobersolen upp lönnarnas röda löv.

Tack mina vänner för en oförglömlig födelsedag!

Imorgon ska vi Fem ut på ett nytt äventyr.