Julen när jag var liten var fylld av aktiviteter. Vi gjorde saker som vi aldrig gjorde resten av året. Vi stöpte ljus och stoppade korv. Julafton var också en dag då allt skulle göras i en noga fastställd ordning. Det var bara den dagen och därför blev den så speciell och magisk. Jag gillar inte när vi nu för tiden gödslar med ordet magisk, men här är det precis det rätta ordet. För när allt gjordes enligt de där rätta ritualerna, infann sig ett skimmer. Inte enbart alla ljus som brann i ljusstakar som enbart användes vid jul. Hela huset blev liksom förtrollat just natten före julafton. Långt senare förstod jag att de där fastställda ritualerna just på julafton hade traditioner långt tillbaka i tiden. Traditioner som vi ärvt genom släktled efter släktled, lagt till lite och dragit ifrån lite. Mammas jul-anjovis som ingen åt, tog vi bort.
Det finns en annan sak som vi tog bort, som jag idag känner mig lite skamsen för.
Julen var en tid för högläsning, och mamma hade en underbar högläsningsröst. Ja, pappa också, och det var pappa som läste Victor Rydbergs Lille Viggs äventyr på julafton. När alla levande ljus i granen var tända satt vi och lyssnade till berättelsen om den fattige lille gossen Vigg som fick följa med i julvättens släde för att dela ut julgåvor till gårdar och gods.
Så hände något. En jul fick mamma Tove Janssons självbiografiska bok ”Bildhuggarens dotter” i julklapp. Där beskriver Tove sin barndoms jular i Helsingfors. En underbar beskrivning av julen i ett konstnärshem i början av seklet, skriven med humor och mycket värme.
Nästa jul bytte vi ut Lille Vigg mot Tove Jansson. En ny tradition var född, den skulle sedan komma att läsas varje jul i det Melinska hemmet.
Nu kommer vi till det sorgliga, som jag först nu tänkt på. Pappa ville fortsätta läsa Lille Vigg, som vi sågat, eftersom den var gammal och mossig med sedelärande pekpinnar om att man ska vara nöjd med det man har. Jag minns att pappa tog det gamla häftet tryckt i början av 1900-talet, gick in i biblioteket och tände ett ljus, och satt och läste för sig själv. Ingen ville längre höra på.
Först nu har jag förstått vad denna gamla berättelse betydde för honom. Först när jag träffade mina sysslingar som berättade att de varje jul läser Lille Vigg, och det ska ske vid samma tidpunkt, för då vet de att alla andra i familjen och släkten läser samma julsaga. Fantastiskt! Även om man inte kunde fira jul tillsammans, fanns det något man gjorde samtidigt.
Kära pappa, igår tände vi ett ljus på din och mammas grav, hade vi bara vetat om vilken historia som låg bakom den julsaga, hade du fått fortsätta läsa den också! Din barndoms jular på Stocktorp i Sörmland var nog något alldeles speciellt för dig och alla dina kusiner. Din mormor Gerda var en fantastisk kvinna som såg till att skapa en sammanhållning i släkten som fortfarande håller i sig. Hon blev moderlös vid 11 månaders ålder och insåg hur viktigt det är att ta hand om sin familj. Det är sådana traditioner jag vill föra vidare, de där sakerna man gör tillsammans.
I morgon på julafton ska jag läsa Lille Vigg (om rösten håller) och sedan ska vi lyssna på den inspelning jag gjorde av mammas inläsning av Tove Jansson.
God Jul!
