Din ljusblå blick blev plötsligt så klar och du såg mig rakt i ögonen. Så satt vi länge och tittade in i varandras evighet. Du som levt ett långt och lyckligt liv och jag som satt här för att hålla dig sällskap under dina sista timmar.Hela ditt ansikte andades fridfullhet och kanske var det skymten av ett leende jag såg där du höll fast min blick. Att dina ögon var så klara och så stora. Vi satt så, ja du låg och jag satt, i säkert en timme och mina ögon var så fulla av tårar så de droppade ner på golvet. Du var ju inte ledsen, så varför skulle jag vara det. Jag var ju där för att du skulle ha det bra och inte behöva vara ensam. Och det enda jag kunde ge dig var synen av mina rödgråtna ögon.
Jag spelade dina älsklingssånger av Evert Taube för dig, om hav och skärgård, och ditt ansikte såg ut som om du lyssnade. Jag bröt en knopp av lavendeln i buketten jag plockat hemma, och smulade den mellan mina fingrar för att du skulle få känna doften. Du tittade upp och förde sakta din hand, lik en slokande Amaryllis, mot den nyutslagna julrosen i buketten. Julrosor, dina favoritblommor, som blommar först när sommarens blomsterprakt blivit höst.
Sedan var stunden över och din flämtande andning återkom. Men du hade givit mig ett ögonblick av dina blåa ögon som jag ska bära med mig som den finaste gåva jag fått av dig, mamma.
