Bilbranden som ingen såg

Järnåldersgravarna bakom vårt hus sjuder av liv så här i maj. Vitsippor i tusental, koltrasthanar som sjunger sina vårsånger, nyspruckna lövträd i ljusgrönt. 

Men i år har idyllen fått påhälsning av en främmande fågel. Härom natten fick en vacker Ask sina löv brända till sotiga flagor.

Vi hade i vår enfald trott att vår vackra skogsbacke var förskonad. Men vi blev bryskt påminda om att vi inte kan stänga ute omvärlden. Hit längs gångvägarna hade någon kört en bil och tuttat eld på den mitt under den vackra Asken. Vilket slöseri. Här i skogen kan ingen ha sett den brinnande bilen, så om bilbrännarna var ute efter publicitet, var de helt fel ute. Eller är det så att man vill visa att inte ens vi i ett villaområde ska känna oss säkra, vi ska inte tro att det endast är i tätbebyggelsens centrum man bränner bilar. 

Jag kan bara känna sorg. Vårens späda grönska förbränd.  Känns lite symboliskt. Jag tror inte ens polisen vet om denna bilbrand. Den är så långt ifrån de områden där veckans upplopp ägt rum.  Jag  tror inte ens de kommer att bry sig om den nu heller. Den står inte i vägen för någon biltrafik. 

Bilskelettet kommer bara stå där som en påminnelse om hur lätt det är att förstöra  spirande grönska och förvandla en Ask till aska på Järnåldersgravarna.

Vem i hela världen (Facebookvärlden) kan man lita på?

För ett par år sedan dök de första opinionsbildande Facebookgrupperna upp. Jag minns tydligt hur uppropet mot gatuvåld under ett dygn fick tusentals ”gilla”. En ny typ av namnlistor hade etablerats.

En person skrev något behjärtansvärt, alla gillade.

Idag flödar uppropen på Facebook. ”Stöd x i kampen mot y” Och visst gillar vi, i tusental. Men om det tidigare var enkelt att identifiera vem som skrev, sås är det idag inte lika enkelt. 

Vem står för budskapet och vilket är syftet?

Just dessa dagar känns det väldigt behjärtansvärt att visa sitt stöd för alla de som gör stora insatser för att återskapa en dräglig boendemiljö i Stockholms förorter. Jag letade bland Facebookgrupperna som uttalade sitt stöd.  Grupper som mina vänner gillade borde vara bra trodde jag. Började granska vem som stod bakom men blev inte övertygad om att det var etablerade organisationer som jag kan acceptera.

Mycket riktigt ett par timmar senare, kom de första dementierna. ”Sprid detta” Bakom FBGruppen X står en rasistisk organisation”.

Jag kollar då den grupp som vill att vi ska sprida detta budskap om rasisterna och inser att denna grupp inte heller vinner mina sympatier även om deras budskap just nu verkar vara OK.

Nu börjar det bli rörigt.

…Jag gillar ett uttalande som en grupp, som jag inte gillar, har skrivit. Sen skriver en annan grupp, som jag inte heller gillar, att det första uttalandet är skrivet av en grupp jag inte gillar. Själva uttalandet är OK men inte avsändaren …  Känns som en stor anslagstavla där en massa post-itlappar flyttas runt bland goda och onda. Minns den gamla devisen: Det A säger om B säger mer om A än om B.

Och jag som anser mig vara en ganska kunnig gammal FB-räv. Att vara källkritisk är inte lätt. Krävs nästan att man är undersökande journalist för att förstå vad som går att lita på. För att inte tala om alla kommentarer som är helt groteska. Näthat har diskuterats mycket senaste tiden, och den råa tonen genomsyrar diskussionerna och får mig att må illa av läsandet.

När jag givit upp att hitta en trovärdig FBgrupp att lägga mitt ”gilla” på, sökte jag efter polisens grupper som den senaste tiden publicera värdefull information. Kunde inte hitta dem. Efter en stunds googlande, hittade jag anledningen. Polisens Facebookgrupper hade stängts ner eftersom kommentarerna var så vidriga. Man hann helt enkelt inte städa bort dem och valde att stänga ner konversationerna istället.

Visst är det sorgligt! Jag har alltid varit försiktig med att uttala mina åsikter på Facebook och i andra webbaserade sammanhang eftersom jag inte är säker på vem som skulle kunna använda informationen. Idag är jag glad att jag varit så försiktig. Men visst är det sorgligt att när vi fick ett sånt fantastisk kommunikationskanal som skulle kunna användas till en konstruktiv dialog mellan människor oavsett ålder, härkomst och till och med språk, har vi lyckats förstöra den.

Kanske är det så att vi, var och en, måste formulera våra egna ståndpunkter istället för att dela och gilla andras? Då vet vi i alla fall varför vi tycker så och kan stå för det. Just nu lider jag när jag ser en massa vänner med kloka åsikter som i gott syfte, gillar en sida som jag inte tror de i själva verket ställer sig bakom.

Jag tror jag återgår till den verkliga världen och målar något vackert medan jag gnolar på den gamla 70-talslåten  ”vem i hela världen kan man lita på….”