Jungfru Maria

Det finns många Mariabilder. Min favorit är Karlfeldts dikt Jungfru Maria, liten dalkulla med hy vit som mandelblommor. Ingen rosig Zornkulla här inte.

Men Karlfeldts Maria tilltalar mig.Hon är just den fundersamma typ som jag försöker gestalta med mina små skinnskulpturer. Och så här i försommartid känns hon aktuell där hon går genom försommargrönskan i Sjugareby. 

Min Maria finns att se ytterligare två dagar på Galleri T.

Karlfelts dikt i sin helhet:

Hon kommer utför ängarna vid Sjugare by.

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,

och din panna är som bågiga månen,

när över Bergsängsbackar han vit och lutad går

och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid, 
och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid; 
knappt gnäggar hagnes fåle, knappt bräker fållans kid, 
knappt piper det i svalbon och lundar. 
Nu går Dalarnes ynglingar och flickor par om par; 
du är utvald framför andra, du är önskad av en var, 
vad går du då ensam och begrundar? 
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord, 
som i den tysta pingstnatt vill vaka 
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord 
hon förnummit och de under hon fått smaka. 

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen. 
Din moder månde sörja, att du strövar så allen. 
Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren, 
och i skogen går den slående björnen. 
Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård, 
den är bringad av en ängel från en salig örtagård: 
du kan trampa på ormar och törnen. 
Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång 
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan - 
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång 
på den smala och skälvande tiljan.

Erik Axel Karlfeldt 

(1864 - 1931) 

Min mormor Sara och jag

Min mormor hette Sara. 

Mamma säger alltid "Du skulle ha gillat din mormor! Hon målade och sjöng och älskade att skapa. Hon sjöng så mycket att hennes egen mamma ibland undrade om hon inte kunde vara tyst någon gång." 

Mormor Sara blev bara 52 år och jag fick aldrig ha en mormor att krypa upp i knäet på och lyssna till sagor och berättelser från förr i världen. Och inte har vi kunnat ha hemligheter och förtroenden, bara vi tillsammans.

Och inte heller fick jag vara med när hon skapade den fantastiska julkrubban med små vackert skulpterade huvuden i keramik och klädnader av stuvbitar från kyrktextilier.  Men jag brukar beundra den varje gång jag är hemma hos mamma, där krubban är framme hela året numera, just för att den är så vacker och för att de vise männen ser exakt ut som mormors bröder gjorde.

Men istället har jag en vacker bild av min mormor som min mamma målat upp för mig med sina berättelser och den ger mig en massa energi att själv skulptera och måla.

Sigrid har fått ett nytt hem

Jag har döpt alla mina små skinndockor. Dagens lilla dam heter Sigrid, döpt efter Sigrid Undset en av våra fantastiska kvinnliga författare som levde för ett sekel sedan. Hon fick Nobelpriset 1928. Hennes medeltidsepos om Kristin Lavransdotter slukade jag när jag var yngre. 

Idag var det ganska lugnt på galleriet. Turistgrupperna vandrade bara förbi och hade siktet inställt på slottet.

Själv njöt jag av alla ljud som ekade i gränden utanför min öppna dörr, klapprande hovar från vaktparaden på slottsbacken och kyrkklockor som klämtade. Sedan var det plötsligt fullt av folk i galleriet, vänner och bekanta. Mycket roligt prat blev det och så vips hade ytterligare två av mina små själar, Augusta och Ingeborg också fått nya hem. 

Till minne av Augusta Nordwall

Hon föddes på 1820-talet. Hennes korta liv som slutade abrupt vid 25 års ålder efter en felbehandlad tuberkulos, skulle säkert vara bortglömt idag om det inte varit för hennes fantastiska dagböcker.

Hon skrev målande om sitt bitvis ganska trista liv på gården Loddby utanför Norrköping med sarkastiska beskrivningar av societetsfolket och deras middagar. Hon önskade sig ett annat liv. Reste så till Tyskland och åkte tåg med den nya "järnbanan" i början av 1850-talet.

Hemma i Sverige träffade hon så sin blivande man som hon föll för eftersom de hade sådana livliga diskussioner. Han, Adolf Nordwall, grundade den organisation som idag heter Djurens Rätt. Men det var långt efter Augustas död 1852 då hon efterlämnade sin enda dotter ettåriga Gerda, min farmors mor.

Jag har försökt fånga Augustas lilla själ där hon gungar och längtar ut i världen. En av mina fantastiska anmödrar!

Får jag presentera Nora

Så var det äntligen dags för vernissage igen. Jag har längtat. Och så sitter jag åter i "mitt" galleri på Österlånggatan. Genom den öppna dörren svämmar stadens ljud in, Tyska kyrkans klockspel, en cykelringklocka, bilars bumpande över kullerstenarna, klappret av fötter som ekar i gränden. Tjattrande o fnittrande ungdomar på väg att fira skolavslutning.

Men här inne i galleriet har så här på kvällen besökarantalet minskat o jag sitter ensam och vilar fötterna med ett glas rose'. Men jag är inte ensam! 17 små tjejer sitter runt omkring mig på stenar från stränderna i Österbotten.

Tänkte presentera dem en och en.
Lilla Nora sitter på sin gunga alldeles innanför dörren och välkomnar alla besökare. Hon har dagen till ära fått blommor i famnen.

Imorgon öppnar jag utställningen med mina frusna små själar på Galleri T kl 11. Välkomna dit och hälsa på Nora och hennes 16 systrar!