Som vanligt var det en sömnig atmosfär där mamma helst ville sova.
Jag pratar på och berättar. Men min monolog blir så tråkig. Det blir den lätt när man inte får någon respons alls, varken ögonkontakt eller svar på frågor. Men jag är van och det händer någon gång ibland att mamma är pigg en lång stund.
Idag satt jag där och pratade för mig själv medan mamma låg med slutna ögon.
- Ska jag sjunga något?
Inget svar.
Jag sjunger igenom alla vår- och sommarsånger jag kan och pratar om vårsolen och blommor. Så fortsätter jag med Evert Taube, alla sånger man bara minns halva texten och får humma resten. Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå.... hmhmhm.
Plötsligt sätter mamma sig upp och ögonen strålar.
- Tack, säger hon.
Jag blir alldeles varm och sångrösten blir lite bruten.
Så lägger sig mamma ner igen och blundar. En stund av igenkännande och värme är över.
Men jag sjunger Rönnerdahl hela vägen hem bakom ratten.
