En plastblomma som inte vissnar

Det var i somras. Jag höll på att plocka fram våra allra största och dyraste gröna växter. 

Någon knackade mig försynt på armen. En liten man med asiatiskt utseende, kanske var han från Afganistan. Bredvid stod hans lika korta fru med ett barn på armen.  

På knackig svenska frågade han om vi hade billiga blommor, och i plast. Han ville köpa en, endast en. Tankarna for genom huvudet. Ville de bara ha en enda billig plastkrukväxt och mitt i sommaren när allt är så grönt. Jag hade kanske missförstått.

Men när jag skalat av mig alla tankar på kunder som vill styla sina vardagsrum och kör iväg med kundvagnen full av orkidéer, började jag förstå.

Han ville bara ha en blomma. Var de flyktingar? Deras pengar skulle räcka till så mycket i det nya landet. Men en blomma att sätta i fönstret, eller på bordet, ville de kosta på sig. Och jag var utvald att hjälpa dem att hitta den.

Jag letade upp den finaste "Fejka" jag kunde hitta och så hjälpte jag dem hitta den billigaste och mest färgglada lilla ytterkruka vi har på IKEA. Jag log och de log med den lilla blomman i handen.

Jag fortsatte att le hela den dagen. Jag hade fått hjälpa dem med en liten blomma till deras nya hem i ett nytt och okänt land. En plastblomma som inte skulle vissna på länge!

Morgonfrost och solsken i november

Sneda solstrålar lyser in genom mitt smutsiga köksfönster och jag blir så lycklig. Inte för det där med smutsen, jag minns faktiskt inte längre när fönstren putsades. Det finns så mycket viktigare saker i livet. 

Nej, i solblänket på morgonfrostiga grenar skuttar några småfåglar och letar efter de små kryp som ännu inte hunnit hitta sitt vinteride. Så mycket livskraft det fortfarande finns i en frostig novemberdag.

Finns det något skönare än att få sitta bland pelargonerna vid köksbordet och skriva.

Det är alldeles tyst. Katterna har gett upp sitt jamande efter mer mat och har rullat ihop sig för sin förmiddagssömn. 

Jag sneglar på fotot på min leende mamma som vi tog avsked av i fredags. En underbar solig dag bland alla vänner och släktingar. Mamma hade verkligen uppskattat att få vara med. Men nu sitter hon i sin ram och ler och säger säkert: Men Kerstin, en sådan här vacker höstdag, ska du inte ta en promenad ute i friska luften.

Men just nu vill jag hellre sitta här och njuta av min kaffekopp och den totala tystnaden.  

Ett ögonblick

Din ljusblå blick blev plötsligt så klar och du såg mig rakt i ögonen. Så satt vi länge och tittade in i varandras evighet. Du som levt ett långt och lyckligt liv och jag som satt här för att hålla dig sällskap under dina sista timmar.

Hela ditt ansikte andades fridfullhet och kanske var det skymten av ett leende jag såg där du höll fast min blick. Att dina ögon var så klara och så stora. Vi satt så, ja du låg och jag satt, i säkert en timme och mina ögon var så fulla av tårar så de droppade ner på golvet. Du var ju inte ledsen, så varför skulle jag vara det. Jag var ju där för att du skulle ha det bra och inte behöva vara ensam.  Och det enda jag kunde ge dig var synen av mina rödgråtna ögon.

Jag spelade dina älsklingssånger av Evert Taube för dig, om hav och skärgård, och ditt ansikte såg ut som om du lyssnade. Jag bröt en knopp av lavendeln i buketten jag plockat hemma, och smulade den mellan mina fingrar för att du skulle få känna doften. Du tittade upp och förde sakta din hand, lik en slokande Amaryllis, mot den nyutslagna julrosen i buketten.  Julrosor, dina favoritblommor, som blommar först när sommarens blomsterprakt blivit höst.

Sedan var stunden över och din flämtande andning återkom. Men du hade givit mig ett ögonblick av dina blåa ögon som jag ska bära med mig som den finaste gåva jag fått av dig, mamma.

Augustas resa tar all vår tid!

För er som inte snubblat över min syster Saras och mitt historiska projekt om vår farmors mormor och hennes resor, så kommer här en liten film om vår första resa som vi gjort så likt Augustas resa som möjligt.

Läs gärna mer på vår webb: www.augustasresa.se eller på Facebook Augustas resa.

Vår fantastiska resa på Göta Kanal med M/S Juno i början av juni 2017.

Att ett litet "tack" kan kännas så stort

Idag har jag varit hos mamma på hennes demensboende. 

Som vanligt var det en sömnig atmosfär där mamma helst ville sova. 

Jag pratar på och berättar. Men min monolog blir så tråkig. Det blir den lätt när man inte får någon respons alls, varken ögonkontakt eller svar på frågor. Men jag är van och det händer någon gång ibland att mamma är pigg en lång stund. 

Idag satt jag där och pratade för mig själv medan mamma låg med slutna ögon.

- Ska jag sjunga något?

Inget svar.

Jag sjunger igenom alla vår- och sommarsånger jag kan och pratar om vårsolen och blommor. Så fortsätter jag med Evert Taube, alla sånger man bara minns halva texten och får humma resten. Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå.... hmhmhm.

Plötsligt sätter mamma sig upp och ögonen strålar.

- Tack, säger hon. 

Jag blir alldeles varm och sångrösten blir lite bruten. 

Så lägger sig mamma ner igen och blundar. En stund av igenkännande och värme är över.

Men jag sjunger Rönnerdahl hela vägen hem bakom ratten.

I väntan på taxin på Café Florence

Jag slutförde aldrig mina dagsnoteringar från sommarens vistelser på Sankt Göran.

Men egentligen blev det inte ett avslut förrän igår. Min förhoppningsvis sista operation på mycket länge.

Jag bloggar ju desto mer om 1840-talet i vårt Augustaprojekt. Och visst är det märkligt att allt hänger ihop. Då menar jag inte sammanväxningarna mellan min bröstmuskel och huden. För den har hängt ihop rejält. Jag kunde få bröstet att hoppa, ungefär som Ricki Brush i Ronja Rövardotter. Gårdagens operation skulle i alla fall snygga till mina fula fastvuxna ärr och lossa dem från bröstmuskeln. Det blev ju en lite akut operation i somras. Huden var då så tunn efter infektionen,att det bara blev att plåstra ihop allt så gott det gick.

Men i alla fall, så satt jag i den omåttligt tråkiga kafeterian på Sankt Göran och väntade på taxin. Då ser jag att kaféets väggar är prydda med bilder av en kvinna i 1840-talsstil. Florence! Så klart! Florence Nightingale, en kvinna i samma ålder som vår Augusta!

Nog är det så att när man köpt en ny bil, ser man bara sådana bilar. När man väntar barn, ser man bara barnvagnar. Man är förundrad över att världen är full av det som man själv är uppfylld av. Så självklart ser jag nu bara 1840-tal i Cafe Florence. Och sjukhuset ligger på Magnus Huss väg. Magnus var kollega med Augustas man Adolf Nordwall. Och ett stenkast bort, på Hantverkargatan satt Augusta 1852 och var ordinerad stumhet och liflöshet för sitt sjuka bröst. Men med henne var det värre. Jag har ju bara sår och ärr på utsidan, och de kommer att läkas.