En taltrast underhåller vid dagens frukost. Vilken fantastisk variation på lätena, jag blir nästan full i skratt. Det är verkligen som om han håller tal för mig där jag sitter bland pelargonerna och dricker te. Men annars är det väldigt tyst. Jag saknar våra hackspettars inte alls lika vackra tjattrande. Under ett par veckor har vi följt hackspettens familjebildande. Först ett frenetiskt hackande i en av asparna och spånerna yrde. Några veckor senare kunde vi höra ungarna tjata efter mat från det lilla hålet. Hackspetten flög fram och tillbaka med matleveranser.
Men vad var det där, en talgoxe som flög in i hålet. Nu blev vi verkligen förbryllade, var det inte ett hackspettsbo? Jo då, hackspetten fortsatte med sina leveranser. Och talgoxen också.
Så hade till slut Hackspettsungen blivit så stor så att den satt i hålet och väntade på mat. Jag tror det bara var en unge. Vi fick det konstiga beteendet bekräftat. Talgoxen matade hackspettungen! Det hade på något sätt blivit en gökungesaga.
Hade talgoxen passat på att lägga ägg i hackspettens bo? Var det två bohålor bakom ett ingångshål? Vi vet inte och får troligen inget svar förrän vi någon gång hugger ner aspen.
Jag åkte hem och kom ut dagen efter med teleobjektivet. Jag smög fram och tittade. Inte ett ljud. Hackspettsungen hade flyttat hemifrån.
 |
| Hackspettsungen i sitt hål, foto taget med mobilen. |
