Pappersbruk och sagoväsen

Idag föll tunna snöflingor medan jag körde genom Bergslagens vackra natur. Svängde in på avtagsvägen mot Frövifors och pappersbruket. Skorstenarnas rök syntes på långt håll. Men det var inte det pappersbruket jag besökte, utan de gamla vackra låga byggnaderna som låg i skuggan av de nya. Här fanns en historia. Inte enbart en pappersbrukshistoria utan även en järnbrukshistoria. Hallar med pappersmaskiner.

Kontrasten mellan de tysta stora maskinerna som stannat och jättebyggnaderna i betong där produktionen ständigt pågår. Fantastiskt att det gamla fick vara kvar och inte revs. Här finns nu Frövifors Pappersbruksmuseum. Och mitt bland gamla maskiner finns en fin liten utställning av japanska pappersförpackningar. Underbart fina små kartoner och skapelser i origami. Lång ifrån dagens mjölkförpackningar.

Men jag måste vidare, får komma tillbaka när det blir sommar och prova museets handpappersverkstad.

Vidare till veckans sista museibesök.

Takfönstret i vindsvåningen. Utanför föll snön.

Arboga museum, Örströmska huset, ett underbart litet hus i Arboga där det känns som om tiden stått still sedan 1840-talet. Så fint och välskött litet även om de fått återskapa den gamla miljön. Kändes som om min farmors mormors dagböcker från 1850 kom till liv här. På andra våningen en fantastisk utställning av sagoväsen som fick mig att vilja berätta sagor och teckna små små älvor. Men mina pennor och skissböcker var kvar på Gotland.
På vinden flyttades man tillbaka till ännu en favoritbok, Tant Brun och de andra tanterna. Det här museet vill jag besöka i juletid!

SÅ var min museivecka till ända och nu återstod bara E18 hem till Spånga.

Nästa vecka börjar jag på Kalmar slott!

En dag i Dalarna och teknikens och industrihistoriens värld

Började i Borlänge på Framtidsmuseet. Små förskolebarn i gula västar sprudlande av energi som testade allt, byggde, undersökte, testade hydrauliska maskiner och robotar.

Jämför mig själv i samma ålder, då inget sånt här fanns. Inte vet jag, men kreativiteten fanns nog där ändå, även om vi fick skapa våra grejer själva i pappas verkstad.  Men för alla dem som inte hade en pappa med verkstad?

Men visst vore det kul att komma tillbaka till Borlänge och leka lite, inte minst i Matterummet!





Så körde jag söderut mot Ludvika och Ekomuseum Bergslagen.

Visst har jag sett bergsmansgårdar tidigare men inte förstått att de ingår i ett större sammanhang. Egentligen är det ett industrimuseum utspritt över hela Bergslagen och bestående av en mängd bergsmansgårdar, gruvor, hyttor och järnbruk. 

Det här gav mersmak, att följa en röd tråd genom Bergslagen blir nog en kommande semesterresa.

Alla dessa vackra miljöer i en böljande vacker natur.

Imorgon blir det pappersbruk!

Fängelsebesök i Gävle

Jag fortsätter min resa runt Sveriges museer med ett intressant besök på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle. Visst har man bott på ett antal fängelsevandrarhem under åren men det här var spännande att lära sig mer om.

För mig var det nytt och ganska skrämmande tanke att man i mitten av 1800-talet började sätta fångar i ensamceller för att man trodde att de skulle bli botade av att bo ensamma. Idag skulle vi säkert säga tvärtom, att folk som bor ensamma får mer problem av ensamhet oavsett om de är dömda till straff eller inte.

Men positivt ändå att det ingick skapande verksamhet i fångvården. Även om flera av målningarna föreställde gallerfönster och rastgårdar, måste det givit en viss tillfredsställelse att få göra något kreativt. Såg några riktigt fina alster, bland annat en akvarell av Isac Grunewald.

Höstrusk i Uppsala

Regnet öste ner och de sista löven höll sig krampaktigt tag mot den byiga vinden när jag idag startade min museieresa runt Sverige.

Bror Hjorts hus i Uppsala var som en varm röd klick mitt i det höstgråa. I foajén ser man in mot en härlig bit trädgård med stora träd omringad av ateljén och utställningslokaler. 

Ateljén, välkomnande med stora kvinnoskuloturer, så där robusta och trygga som bara Bror Hjort kunde skapa. 

Och så alla färgglada målningar!

Nu kan jag gå ut i hösten igen, uppvärmd av färg och form!

Blanketterna som inte följt med i utvecklingen

Ikväll är en blankettkväll.  Inte det roligaste man kan ägna sig åt men ibland måste man. Det är inte ofta numera eftersom det mesta finns som webbformulär. Men några institutioner hänger kvar i det gamla papperssamhället.

Som vanligt får jag inte plats med min adress på den lilla raden märkt med adress. Min långa adress Solhemsbackarna, fortsätter in i rutan för postnummer och postadress och det blir lite kluddigt. 

Ännu värre blir det med epostadressen som får fortsätta ut i marginalen. Jobbar man på en myndighet med långt namn kan man inte göra något åt den långa adressen.Den här blanketten blir inte särskilt snygg. Jag som faktiskt kan skriva snyggt men inte med så pytesmå bokstäver som den är designad för.

Nu kommer min spaning.

Blanketten är förstås utformad för att fyllas i  maskinellt, med en skrivmaskin. Det var så man gjorde innan blanketterna flyttade in i datorerna.

Men vem har en skrivmaskin idag? Jag tror bara att ingen tänkt på designa om blanketterna för att passa ifyllande med en vanlig penna.

Idag tog sommaren slut i Visby

Regnet smattrar på plåttaket till mitt lilla hus i Visby.

Igår badade vi i eftermiddagssolen som visserligen stod lite lågt men ändå värmde där vi gick i strandgruset. Vi åt glass på uteserveringen i hamnen och det var fortfarande sommar. Vi vandrade på strandängarna i Kovik och plockade blommor i den lätta brisen från havet.

I natt hände något. Där det igår satt folk och drack vin på uteserveringarna, är stolarna idag uppstaplade och golven tomma. Ännu finns verandorna kvar men serveringen är slut för säsongen. Sommaraffärernas skyltfönster har fortfarande kvar sina REA-skyltar, men dörrarna är stängda och det är mörkt bakom skyltfönstren. Kanske känns det så melankoliskt eftersom allt fortfarande är kvar men folket är borta och serveringen slut.

Kvarvarande skyltar och flaggor fladdrar i vinden och hela staden andas ut. Eller andas den in? 
På gatorna cyklar studenter med loppisfynd surrade på pakethållaren. Dags för att flytta in och skaffa det nödvändigaste för höstens boende där turisterna just flyttat ut.

I natt tog nog sommaren slut. Och det var nog inte enbart för att restaurangerna stängde utan vinden vände och det blev höst. 

OH, vem var det som broderade mina servetter?

Igår var vi på bakluckeloppis.

Bord efter bord med plastleksaker, udda temuggar och videofilmer. Inte riktigt vad jag fastnade för och till på köpet blev jag biten av två getingar.

Men så i sista raden står en dam i sextioårsåldern  och mitt på hennes bord ligger en trave damastservetter. 

- Vad tar du för dem, frågade jag och förväntade mig samma ockerpriser som vi sett på loppis i Finland. 

- 50 kronor, sa damen.

- För allihop utbrast jag. Det var ju en hel hög. 

- Ja, sa hon lite generat som om priset kanske var lite i högsta laget.

- Ja tar dem sa jag, betalade och stoppade ner dem i min kasse.

Idag har jag tvättat inte mindre än 20 linneservetter. Strök dem medan de var blöta och beundrade sedan min trave linne som glänste i solen

Oh, vilka vackra linneservetter med monogram. Det var just OH de var märkta med. Jag tänker på den unga kvinna som säkert broderat en massa OH på servetter, handdukar och lakan inför sin förestående bosättning. Vilket arbete! 

Tänk om vi idag skulle beställt detta av en sömmerska. Broderad damast. 

Ett litet räkneexempel bara för monogrammet (Jag vet inte vad en sömmerska har i lön men jag drar till med 300):  1 timmes broderande per servett  x 20 servetter x  300SEK = 6000 SEK

Jag köpte dem för 50 SEK.

Vackra pappersservetter kostar ca 50 SEK för 20 stycken.

Dags att börja använda allt vackert gammalt hantverk som gjorts i stugorna! 

Tjärdoft, kyrkklockor och skir grönska

Vem vill va inomhus när kvällen är så vacker?

Nej, jag tog min cykel och cyklade ut i den ljumma vinden.  Inte gata upp och gata ner, utan jag sicksackade mej fram  genom alla Visbys små gator och gränder. Från klinten och ner till Botaniska och Almedalen. 
Kullerstensbelagda gränder mellan små små hus i sten och trä. En katt i ett öppet fönster i solen. En annan katt utsträckt på kullerstenarna. Pelargoner i fönstren och vallmo som kilat in sig vid husgrunden. Så här års är det lugnt och fint, inga bilar. Bara jag och katterna och en och annan stadsbo till fots.

På klinten doftade husen av tjära. I Botaniska sjöng koltrastarna. Och nere vid Fiskargränd gick en gammal farbror och sopade kullerstenarna medan domkyrkans klockor slog 7. 

Längs stranden satt folk och tittade ut mot horisonten över ett glittrande hav i kvällssolen.

Det hela kändes som en pastisch till förra torsdagens vandring på Söders höjder med Tyska kyrkan och Mosebacke och alla små husen på Åsöberget.  Både där och här i Visby fylls plötsligt alla små nyligen utvecklade utomhusbarer med folk. Rosevin i alla glas.

Så nu har jag mina favoritstäder i färskt sommarminne. Det är något visst med städer vid vattnet och gamla hus med udda vinklar.

Nu byter vi ut de trista traditionerna

Nu har vi bockat av vad traditionen kräver en Valborgsmässoafton. Men så trist!

Jag älskar traditioner som är kul, vackra och som har en mening. Men efter ytterligare en kall och tråkig Valborg tror jag vi ska ändra på vad vi gör för att fira vårens ankomst. 

Efter en trevlig middag hemma cyklade vi mot festplatsen som så många gånger förr. På håll såg vi en liten rökpelare. Nej det var inte den gigantiska högen av ris som staplats upp, som brann. Det var en liten substitutbrasa, eftersom det var för torrt, i år igen.

Vårsångerna bestod av lite klen sång av typ Idas sommarvisa i mikrofon som följdes av ett vårtal som fick vår alldeles egna retorikexpert att blekna. Det blev bara ett fyrfaldigt hurra och inte mer än så.

Nä nu ska jag inte klaga mer eftersom alla andra verkade nöjda där de stod med öl och vin i sina frusna händer. 

Kan man inte fira på ett roligare sätt?

Antingen ska det vara något som är vackert och engagerande att se och höra . Vacker sång av sköna sångare eller en medryckande allsång. Men att bara sjunga för att det ska sjungas, blir ingen glad av.

Vi bestämde att hitta vårt egna sätt att fira våren och vinterns avslutning. 

Självklart firande med mat och vin, men i år introducerade Amanda en ny typ av ljusfest. 

Äntligen fick vi avsättning för alla ljusstumpar som sparats för att någon gång stöpas om till nya stearinljus. 

Nu smältes vinterns stumpar ner i glasburkar med nya vekar. De blev nya lyktor för sköna sommarkvällar med fladdrande ljuslyktor. Symboliskt så det förslår.

Så nästa år blir det ljusfest igen! Jag ska samla stumpar med glädje! Tack Amanda för din inspiration!

Glad vår på er!

Glad Påsk!

Jag har alltid haft en dröm om att svepa runt i trädgården i lång rutig klänning och förkläde, med en vid korg på armen där jag lägger nyknipsade blommor från prunkande rabatter. Väldigt engelskt och 1800tal säger ni. Vackert och rogivande säger jag. 

Nu är ju inte vår trädgård ens i närheten av engelsk perfektionism. Just idag sliter maken med att förhindra Törnrosahäcken att ta över och jag trampar runt i mossmattorna.

Men vilken njutning att denna påskaftonsmorgon, när solen just brutit igenom dimmorna, få gå i det daggblöta gräset och plocka vårens första bukett av vårkrage, rosenrips, hyacinter, blommande plommonkvistar och gullvivor.  

Sen får väl drömmen om vackra korgar och Jane Austenklänningar vara en illusion bara. Det går bra med shorts och T-shirt också.

Glad Påsk!

Speglingar på Drottningholm

I helgen var jag åter där med kameran. Inte för att jag är så intresserad av slottet i sig. 

Jag har två byggnader som jag älskar där. De har perfekta fönster för att ta den typen av foton som jag tycker blir så drömliga och lite kusliga. 

 När stolarnas ben smälter ihop med trädens rötter och fönsterfodren kröns av knotiga trädkronor då blir det lite som en Tim Burtonfilm.

Eller som här, när det vandrar Lilleputtar över golvtiljorna. 

Nej jag har inte gjort något fotomontage i Photoshop eller annat redigeringsprogram. Det blir så här när fönsterglasen spelar oss ett spratt.

 Egentligen är det fel att kalla dessa bilder för speglingar för det är en blandning av spegelbilder och "riktiga" bilder. Det blir ett antal bilder som lägger sig i en enda. 

Obs, jag har inte photoshoppat detta alls!

Om man tar det lager för lager från mig som håller i kameran. 
Lager 1 är den spegelbild som blir i fönsterrutan framför mig, av det jag har bakom ryggen och mig själv. Det syns endast där rummet innanför är tillräckligt mörkt.
Lager 2 är faktiskt samma spegelbild i det andra glaset (2-glasfönster) och ger en liten förskjutning av den första bilden.
Lager 3 är interiören med väggar och bord och stolar som endast syns om de är tillräckligt ljusa.
Lager 4 är det som syns genom fönstren på andra sidan av rummet, trädgrenar mm.

Kontentan är att man ser speglingar där rummet är mörkt och rummet själv där rummet är belyst. Det gör att allt blir en mix ungefär som i våra drömmar.

Dagar fyllda av nätverkande

Nätverkande

Visst är det kul med sociala medier! Den här veckan ägnar jag mycket tid åt dem. Inte Facebook, Linkedin, Pinterest, Instagram och Twitter.

Nej, denna vecka träffar jag folk IRL, ansikte mot ansikte. Det är också ett socialt medium.

Nu ser jag framför mig alla mina vänner, Facebook-antagonisterna, nicka och bekräftande mumla: vad var det vi sa! "Det är den riktiga världen som räknas, vi vill inte se foton på lunchmaten eller bilder på folks katter"

Visst har ni rätt, mina vänner. Att träffa folk skapar en massa positiv energi. Det kan jag intyga som jobbar mycket ensam hemma. Bara en sådan enkel sak som fikapausen på arbetsplatsen, som alla tar för givet. Tänk va mycket energi som överförs över kaffekopparna i papper med dåligt automatkaffe. Jag dricker hembryggd espresso i en vacker keramikmugg men utan någon att utbyta   tankar och idéer med. 

Åter till de nätbaserade sociala medierna. Det var faktiskt via mina vänner på nätet som jag blev inbjuden till flera olika typer av nätverk och träffar.  Under en vecka har jag träffat fantastiskt trevliga människor som jag aldrig skulle träffat annars och mitt nätverk har berikats med glada positiva kontakter. 

Visst är det fascinerande med nätverkande, och ändå så enkelt. Vänner delar med sig av sina vänner och det skapar nya möjligheter och en massa positiv energi. Det handlar inte om att slå rekord i antalet "Facebookvänner". Men Facebook är en bra start på nätverkandet.

 

Så än en gång; Tack ni vänner för att ni delade med er av era vänner!

Och ni andra, Facebook-antagonisterna, ni kommer ändå inte att läsa det här heller...men kanske kan vi träffas ändå någongång. Man kan ju fortfarande skicka brev med posten.

"Under skinnet" - mina litterära själar i skinn

- Har ni vackra gamla skinnband av legendariska kvinnliga författare? Jag ska ha dem till ett konstprojekt?

Ner från hyllorna i det minimala antikvariatet plockar ägaren vackra skinnband med guldprydda kanter.
- Du ska väl inte ha sönder dem, frågar hon och stryker med handen över bokryggarna.
- Absolut inte, säger jag. De ska bara få en ny inramning, med en vaktande liten skyddsängel.
- Åh så skönt suckar hon och packar varligt ner banden i min kasse.
- Det är så många som skär sönder böcker för att göra andra saker av dem.
- Det skulle jag aldrig göra, försäkrar jag. Böcker är alldeles för heliga för mig. Speciellt gamla inbundna böcker.

Hemma i vardagsrummet tittar jag på mina fynd. Jag borde faktiskt lära mig bokbinderi. Tänk att få binda in magiska historier i vackra marmorerade pärmar med skinnryggar. Och lite guldtext också.

Min första författare är Sally. 

Sally Salminen sitter nu uppflugen på sin bok om Katrina, bonddottern från Österbotten som luras att gifta sig med en fattig fiskare på Åland. Hennes hårda liv inbundet i ett svart halvfranskt band. Och där sitter nu Sally och suckar över hennes öde.

Sally är den första av mina författare i mitt litterära konstprojekt: "Under skinnet".

Nästa två författare är Karin och Sara, Karin Boye och Cora Sandel.

Om att ställa de rätta frågorna och få de förväntade svaren

Farmors barndoms trädgård i Karelen

Vi sitter i sjukhusets väntrum. Farmor pratar oavbrutet om att det kliar under gipset på handleden. Men idag ska gipset tas av.

- Snart ska ni få träffa en läkare upplyser en sköterska och ber oss stiga in i en kall och trist korridor med små bås med gröna skynken att dra för.

Vi sitter där och väntar på kanten av britsen. Farmor dinglar med benen eftersom hon är så kort.

Så kommer läkaren med snabba steg, en ung tjej som verkar lite stressad.

- Hej, säger hon kort utan att ta i hand.

- Hej, säger farmor och skrattar lite generat och viftar  med sin gipsade hand.

- När kom du hit? frågar läkaren medan hon tittar i sina papper.

- 1949, säger farmor.

Jag ler och undrar om jag ska blanda mig i samtalet, men bestämmer mig för att bara lyssna.

- Jag menar:  varför kom du hit?

- Jag kom hit för att jobba efter kriget, det var svårt att få jobb i Finland…

- Jag menar varför kom du hit till det här sjukhuset, säger läkaren som börjar bli irriterad.

- Jaha, säger Farmor, jag har brutit armen.

- Men varför kom du just hit.

Nu tycker jag att situationen börjar bli lite obekväm, så jag säger att jag tror att Farmor hör till det här sjukhuset. Till saken hör att farmor bröt armen i Finland och blev gipsad där. Idag har vi först varit på röntgen och nu tror vi alltså att gipset ska tas av. 

Läkaren klipper upp gipset och farmors magra knotiga handled befrias. Nu är det så att handleden har läkts ihop fel och egentligen borde brytas upp, men det vill inte farmor veta av. Så istället gör nu läkaren några små tester för att se hur illa det är. Hon vrider och vänder på handen.

- Brukar du handarbeta? Sticka, brodera…

- Jag kan sticka och visst har jag broderat men det är inte något jag skryter om, säger farmor som om detta är ett förhör.

Nu får jag åter fylla på med information.

- Visst kan du sticka, farmor, men läkaren undrar om din sneda handled kommer att medföra att du inte kan göra sånt som du brukar, säger jag.

När vi går därifrån har farmor fått tid för sjukgymnastik.  Jag har fått en intressant historia om hur lätt det är att missförstå varandra, när man lever i olika världar och inte är intresserad av annat än handleder. Jag hoppas att den unga läkaren så småningom även intresserar sig för hela patienten.

På vandring genom år 2014

Jag är inte mycket för nyårslöften. Och jag måste erkänna att jag inte är särskilt bra på att sätta upp mål heller. Jovisst är jag bra på målformulering, men på vägen dyker det alltid upp nya möjligheter och idéer. Jag är bättre på karta och kompass och på att gå åt rätt håll.

Idag, så här på en av årets första dagar, köpte jag ett par nya vandringskängor. Med mina 10 år gamla kängor i en påse, åkte jag till den stora butiken som har allt för friluftslivet. I påsen fanns även två par ullstrumpor och nya inlägg. Jag planerade för seriöst provande med alla tillbehör. Här skulle inte något lämnas åt slumpen.

- Hej, jag behöver köpa nya vandringskängor, sa jag och tog upp en av mina älskade, nötta kängor som hasat genom lera, klättrat i berg, klafsat i snöstorm och snubblat över rötter.

Den vänlige säljaren såg ut som han verkligen förstod att jag behövde ett par nya. 

- Jag vet faktiskt inte vilken storlek det är för allt sånt är bortnött och utsuddat, men de är för små. 

- Det brukar synas under innersulan, sa den prydlige säljaren och tog med nypan upp min innersula. Han hade säkert velat ha kirurghandskar på sig. 

- Jaha, och du vill ha likadana som de här? Hur mycket vandrar du egentligen, och var? 
- Hur mycket packning brukar du bära? 

 Anade jag en viss sarkasm eller ser jag så otränad ut?

- Numera blir det ju lite lättare packning erkände jag. 

Han skulle bara veta att jag burit 23 kg, att jag klättrat och hasat och vadat i alla tänkbara oväder, senast  i oktober klättrat på stupen på Stora Karlsö.

- Ska du inte ha ett par för lättare terräng? Vi har en del riktigt fina kängor till bra priser.

- OK, jag provar ett par sådana, då.

För små och smala för mina KalleAnkafötter.

- Vad är skillnaden mellan de lättare och billigare kängorna och de jag har haft tidigare?

- Stabiliteten i hela kängan och sulan, sa säljaren. Han letade vidare bland kartongerna och fortsatte på lagret . Den storlek jag skulle behöva fanns inte för damkängor.

Plötsligt gjorde han en helomvändning och slutade tjata om lätta och smidiga kängor till reapris. Jag vet inte vad som hände men ner från hyllan tog han nu ”Vandrarnas Rolls Royce”.  Han böjde ochvred på kängan han höll i handen. 

- De här är stabila. Det är herrkängor.

- Bra, då provar vi dem. Stabilitet är vad jag behöver.  Jag vet inte vart de här kängorna ska bära mig, men säkert behövs både bra grepp så att jag inte halkar och kanske också stabil tåhätta så att ingen trampar mig på tårna.

- Black Label, skrattade jag när fötterna gled ner i de formgjutna svarta skinnkängorna. En liten promenad runt i butiken kändes som en Pavane, en procession i Renässansen.  

- Dem tar jag!

Vart kängorna ska gå under året blir spännande att se. Utrustad med ”karta och kompass” och stabila skor ska jag nu börja 2014 års vandring. 

Gott nytt år!