torsdag 15 september 2011

En del av Gamla Stan

Jag hittade ett litet knycklat papper, längst ner i min ryggsäck. Det är vernissageinbjudan till vår utställning. Så här när höstvinden sveper runt mina ännu bara ben, kan jag fortfarande känna sommarvärmen när jag slätar ut pappret och läser mina anteckningar… 


Augusti, morgon och Gamla stan.
Gatstenarna blänker i det tidiga morgondiset. Trottoarer sopas. Gångjärn gnisslar när caféägarna öppnar sina dörrar. Trädörrarna ger ifrån sig ett tungt eko i de smala gränderna.  Några morgonpigga turister passar på att fotografera innan gatan fylls av flanörer.  Tyska och  engelska lösryckta ord blandas med tickandet från en cykels växelnav.
Ännu håller sig sjok av sval luft kvar mellan stenhusen, men varubilar och gatsopare får snart luften att blandas upp med solvärmen.
Jag går genom gränderna och för första gången i mitt liv är jag varken på shoppingrunda, restaurangbesökare eller turist i Gamla Stan.
Jag känner nyckelknippan mellan fingrarna i kavajfickan och går med bestämda steg genom kvarteren mot mitt mål. Jag sneddar över Stortorget där restarurangernas uteplatser städas på tomburkar och nerfallna servetter efter gårdagskvällens sensommarfestande. Fönster och dörrar putsas. Så tar jag en omväg förbi Finska Kyrkans innergård och stannar till en stund framför Liss Erikssons Järnpojke. 


Sen viker jag in på Österlånggatan, drar upp nycklarna och vrider runt nyckeln i låset.  En lyckokänsla drar genom kroppen. Jag öppnar dörren till min konstutställning. Precis som gamla semesterminnen från sydfranska småstäder, där innehavaren öppnar dörren till sitt lilla galleri, öppnar fönsterluckor av trä, ställer ut blomkrukor och sätter upp öppetskylten. Lika exotisk känner jag mig. Förmodligen är detta vardagsmat för alla som jobbar i affär, men för mig som i trettio år jobbat i kontorsmiljö, är detta något nytt och helt enkelt underbart.
Det blir lunchtid och augustivärmen har trängt ner i gränden. Solen har nått sin middagshöjd och solstrålarna har hittat ner mellan de medeltida putsade fasaderna.
Grupper av turister från när och fjärran zickzackar sig fram mellan kaféer och skuggiga butiker. En och annan slinker in i vårt lilla galleri och svalkar sig framför fläkten. På Slottsbacken väntar turistbussarna på sina grupper som gjort sin rundtur, inhandlat sina älgar och dalahästar. En man tyngd av kameraobjektiv går fram och tillbaka och letar efter de rätta kameravinklarna , åt ena hållet slottet, åt det andra folkmyller i motljus.  Barnvagnar, ythyrningscyklar, duvor som flaxar, parasoller och en och annan glassätare. Motiven är många. Skulle kunna vara vilken turistort som helst.


Och så är det över, solen har passerat gatan och skuggan kommer krypande. En vindpust letar sig fram längs Österlånggatan och får Pelargoner och butiksflaggor att fladdra. Kyrkklockorna slår ett och hovklapper ekar från vaktavlösningen på Slottsbacken.
Här sitter jag på en pall utanför ett litet galleri i Stockholm, min egen stad. Över kaffemuggen funderar jag  varför mina små skulpturer inne i galleriet väcker så olika känslor. Det här måste jag göra om, bara sitta här och vara en del av staden.

Inga kommentarer: